Hårboll

Jag gillar att besöka frissan. Brukar alltid gå till samma, det har blivit så eftersom mamma brukar gå dit. Idag var jag där igen.
Visserligen hade jag lovat mig själv att låta håret växa igen, så jag hade planerat att bara ta bort eventuellt torra toppar. Men sedan kom frissan såklart med en massa fina idéer, så det gick som det gick. Får vänta ett tag tills det blir långt igen. Okej, det är inte SÅ kort, bara på vissa ställen...
Hur som helst, jag gillar att sätta mig ner i stolen och slappna av, och låta någon under en knapp timme bry sig om mitt hår. Borsta, klippa, föna... Och så doftar det så gott efteråt också. Håret förtjänar nog lite omsorg ibland, jag är inte alltid så varsam och noga. Hundra tag med hårborsten om dan gillar håret. Undrar varför mitt hår inte klagar, det skulle jag göra.
Borde skaffa peruk. Då skulle jag kunna variera frisyr lite oftare och inte behöva vänta på att det växer ut igen innan jag kan sätta upp det på något snyggt sätt. Inte för att jag brukar göra det, när det kommer till frisyrer är jag ganska usel. Kan inte ens fläta mitt hår. Men möjlighet till frsyr skulle ju vara trevligt. Nåja, det är bara hår, det växer ut igen. Och just nu gillar jag det nog ändå.

Lustigt att håret har hamnat på huvudet. Undrar varför.

Nu är det klippt till studentdimissionen. Ser i alla fall bra ut upptill. Nervöst? Nää, vad ser det ut som? Klockan är halv ett på dagen och jag sitter framför datorn. Kan inte påstå att jag stressar med förberedelser inte. Låter mamma göra det.
Ser nog mer framemot lördagen på ett mindre stressigt sätt. Dimissionen kommer väl att vara rätt så lång och trög, men annars.
Slappar fram till lördag, då festar jag. Nästa vecka måste jag väl fortsätta kämpa med läsandet för att möjligen ha något att göra i höst. Två förhör är skrivna, ett gick åt skogen och det andra vet jag tillsvidare inget om.
"Where the Lord closes a door, somewhere He opens a window."

Borde kanske se om jag kan hjälpa mamma med något i köket. Får dåligt samvete annars. Eller också ställer jag mig framför spegeln och beundrar mitt hår och planerar hur jag skall ha det under studentmössan.
Vi ses kanske på lördag. Om inte, så ha det bra!

Redskap: kratta

"Gud använder mig som redskap för att föra vidare det kristna budkapet."
Så var det någon som sade.
En del sjunger om Jesus och till Jesus, ordbrukare talar, präster predikar.
Jag kan inte sjunga och jag är inte en stor talare.
Hur har Han tänkt använda mig?
Här duger knappast talanger som god kondition eller självironi...
Önskar att Han kunde visa mig hur han vill använda mig.

Det åskade i natt

Det var tredje kvällen i rad som jag inte kunde somna. Visst somnar jag förr eller senare, men det var tredje kvällen i rad som jag inte somnade sju minuter efter att jag hade bestämt mig för att sova, vilket man i genomsnitt borde göra. Natten till idag var det åskan som höll mig vaken. Vid elvatiden började åskvädret. Det hade varit varmt och tryckande hela dagen, så jag hade nog väntat mig åska även om jag inte hade sett några väderleksrapporter. Regnet smattrade mot plåttaket, och eftersom jag sover i övre våningen brukar jag höra ganska tydligt att det regnar. Igår kunde jag höra hur regnet stundom avtog, stundom öste ned som om vattendropparna tävlade om att först komma till marken. Det blixtrade till så att mitt rum lystes upp. Räknade sekunder.
Ett, två, tre...
elva, tolv...
Ett avlägset muller.
Det blixtrade igen, lade märke till det även om jag låg med slutna ögon.
Räknade igen. Den här gången hann jag bara till åtta innan det dova mullret hördes.
Två blixtrar.
Ett, två, tre, BRAK!
Satte mig upp. Molnet verkade inte vara på så gott humör, lät det som.
Vattendropparna rusade ner från skyn.
Blixt.
Ett...
Åskan gick rakt ovanför mig, som om ett stort isflak lossnat från ett isberg och dånande slog ned i marken.
Såg på klockan. Kvart över tolv. Hade legat vaken i över en timme nu och bara lyssnat.
Jag vet inte när det tystnade. Men en stund senare tror jag att det slutade åska. Jag lyckades i alla fall somna.

Raindrops on roses and whiskers on kittens
Bright copper kettles and warm woolen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things

Cream colored ponies and crisp apple streudels
Doorbells and sleigh bells and schnitzel with noodles
Wild geese that fly with the moon on their wings
These are a few of my favorite things

Girls in white dresses with blue satin sashes
Snowflakes that stay on my nose and eyelashes
Silver white winters that melt into springs
These are a few of my favorite things

When the dog bites
When the bee stings
When I'm feeling sad
I simply remember my favorite things
And then I don't feel so bad

Så sjunger de i The Sound of Music. Trallade själv lite, kände mig bättre efteråt.

Jag vet inte om det är min tankeverksamhet som orsakar sömnlösheten ibland, eller om tankarna är följden av att jag inte kan sova. Tänker på allt mellan himmel och jord, och jag har inte riktigt någon kontroll över flödet. Allt smälter samman, precis som när man drömmer. Skillnaden är att jag är vaken. Eller slumrar. Drömmer vaken, liksom. Undrar om jag borde försöka tänka innan jag går och lägger mig, så att hjärnan skulle ha tänkt allting klart då jag skall sova. Så där som när jag springer av mig min rastlöshet borde jag tänka av mig allt överflödigt. Och oroa mig i vaket tillstånd. Synd att jag inte kan kontrollera all verksamhet i hjärnan. Underligt mycket verkar det pågå där uppe, trots allt.

Natten är nog den ensammaste tiden på dygnet.
Och det är under de sömnlösa stunderna jag tänker på dig allra mest.

Räkna får? Idiotiskt. Mina får börjar förr eller senare slå volter över hindret eller komma klädda som Elvis eller smygande i ulvakläder.

Lärde mig något igår. Att se möjligheterna i stället för omöjligheterna.

Mera trams

Min kedja brast. Den jag har runt halsen. Den där jag har mitt kors. Jag hittade inte en annan i guld, så fick gräva lite djupare i lådan med en massa smycken och annat silver som man fått under årens lopp. Så medan guldsmeden fixar min kedja av guld bär jag en silverängel runt halsen i stället. Visste inte att jag hade en sådan.
Poängen är i alla fall att jag absolut måste ha något runt halsen. Känner mig naken annars. Okej, inte bokstavligen, men det känns som om något saknas. Sedan jag blev konfirmerad har det huvudsakligen varit mitt kors (jag har faktiskt bara ett enda), bara undantagsvis har jag haft något annat. Till exempel då det inte passar ihop med min outfit.

Ge mig en rubrik. Skriver på beställning.

Livet är som ett kex

Jag har varit väldigt flitig idag. Förutom i fråga om läsning, men vi glömmer det. Har stått i köket och bakat, och det tog halva dagen. Inte för att jag är otroligt långsam, utan för att jag måste avbryta för att cykla till butiken och skaffa bakplåtspapper, och så måste degen stå i kylen en timme också... Hursomhelst, jag har bakat kex. Med sylt i mitten. De blev inte särskilt goda. Men det var kul i alla fall. Passade också på att baka en kladdkaka som jag har drömt om hela veckan. Åt dock för mycket smet så jag har ännu inte smakat på den. Efter träningen kanske.

För att det skall bli några kex behövs alla ingredienser. Saknas ett ägg eller mjölet blir det inte riktigt som det borde bli.
Så är det nog med livet också.
Mjölet ger smeten dess grund, den blir tjock och fin. Grundingrediensen i livet tror jag är familjen och grundtryggheten den ger. En bas att bygga resten på.
Sedan kommer de andra ingredienserna. Ägg, smör, socker, bakpulver. Vänner, skola, intressen, klädstil. Det som ger kexet dess typiska drag, det som ger dig din personlighet.
Pensla och strö över pärlsocker. Strö över lite förälskelse.
Toppa med lite hallonsylt och grädda. Följ dina drömmar och lev.
Sätt på burk. Bevara dina minnen.

I mitt kex finns mjöl, ägg, smör, socker, bakpulver, pärlsocker... Sylten står bredvid plåten och väntar på att bli utklickad på kexet. Vad saknas? Vad har jag glömt att röra ner? Kanske den där sista ingrediensen inte är så betydelsefull. Kanske är det en halv tesked salt eller lite vaniljsocker? En sådandär detalj som kanske inte förstör bakverket och som kexet klarar sig utan. Jag har väl alla ingredienser för att det skall bli ett kex, och även om det känns som om någonting saknas kan jag blanda ihop allt och börja grädda. Kanske kommer jag på vad som fattades. Kanske inte.
Gott blir det nog i alla fall.

Morgonstund har guld i mund

Jag gillar att sova. Lite grinig blir jag nog när väckarklockan ringer och stör när drömmen är som allra intressantast. Trycker på snooze några gånger. Men sedan räcker det. Har jag sovit mycket längre än till klockan nio har jag missat halva dagen. Åtminstone har jag missat den bästa stunden på dagen.
På morgonen har jag hela dagen framför mig. Jag har förhoppningsvis inte ännu hunnit göra några misstag, och morgonen är alltid en ny chans för mig att börja på nytt.
Visst kan mörka kalla vintermorgnar vara besvärliga, och jag medger att jag nog gärna ligger och drar mig hela förmiddagen om jag inte har något speciellt för mig. Men nu, när det enligt termometern är sommar och morgnarna är soliga och ljusa, stiger jag hellre upp. Det bästa sättet att bli väckt på är att vakna för att det är ljust i rummet, och att titta ut och se att solen skiner och tänka vilken härlig dag...
Och tänka vad skall jag göra av den?

Morning has broken, like the first morning
Blackbird has spoken, like the first bird
Praise for the singing, praise for the morning
Praise for the springing fresh from the word

Sweet the rain's new fall, sunlit from heaven
Like the first dewfall, on the first grass
Praise for the sweetness of the wet garden
Sprung in completeness where his feet pass

Mine is the sunlight, mine is the morning
Born of the one light, Eden saw play
Praise with elation, praise every morning
God's recreation of the new day

-Eleanor Farjeon-

Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen.
1 Mos 1:5

Gud skapade dagen. Den vill jag njuta av till fullo.
Känns konstigt att medge det, men jag är nog trots allt en morgonmänniska.

Nu skall jag ut och avsluta dagen med fotboll, för att sedan gå och lägga mig glad och nöjd för att kunna vakna upp tidigt i morgon och tänka vilken härlig dag, tack gode Gud för vädret....
Vad skall jag göra idag?

Studentmössa, schlageryra och ensam är trist

Vaknade i morse av att tuppen gol. Det beror på att min väckarklocka låter som en tupp. Visst vaknar jag till det underbara oljudet andra morgnar också, men idag var det en dryg timme tidigare än vanligt. Tur att jag var sömnig, nervositeten kom först när jag stod utanför sal 1 i Helsingfors universitets huvudbyggnad... Urk. Ungefär så skulle jag beskriva känslan. Nåja, jag hade ju läst, så inte hade jag ju egentligen något att oroa mig över. Inträdesförhöret till utbildningen i logopedi var ändå svårare än jag hade väntat mig. Det gick som det gick, får veta resultaten om ett par veckor. Kanske är jag en av de tvåhundra (kanske, jag är inte så bra på att uppskatta antal individer i en sal) sökande som får en kallelse till intervju, kanske inte. Hursomhelst, nu har jag det överstökat och behöver inte vara nervös inför nästa prov. Jag har ju redan varit med om ett. Det enda jag då behöver oroa mig för är risken att tappa bort mig i Åbo.
Jag kom ut ur salen vid elvatiden och träffade mamma en stund senare. Besökte Wahlmans, de mätte storleken på min hjärna (eller huvudet, jag vet inte) och sedan fick jag min vita, fina studentmössa. Nu har jag allt som behövs- frissa, klänning, skor, mössa, servetter... Måste bara se hur det blir med fotograf. För mig är dimissionen ännu rätt så avlägsen, har annat att tänka på först. Den kommer väl att överraska mig, tur att mamma håller i trådarna.

Ser framemot lördagens Eurovisionsfinal. Orkade se alla semifinalbidrag igår, men hann somna innan omröstningen började. Men jag tror nog att jag orkar hålla mig vaken imorgon. Gick omkring lite på stan idag, och överallt ser man något som har med Eurovisionen att göra. Antingen väldigt officiella prylar, eller affärernas eurovisions-specialerbjudanden som gäller endast den här helgen medan staden kryllar av folk. Själv köpte jag den officiella cd:n.
Tack vare Lordi kanske Finland blir en lite mindre osynlig nation i världen.

Man kunde ju tro att en mysig kväll hemma alldeles för sig själv, kanske med en film, något att äta och ett varmt fotbad, skulle vara skönt. Att bara få ha sig själv och slippa oljud som familjen eller eventuellt högljudda vänner annars åstadkommer.
Men nej.
Det är inte alls kul.
Det är ingen idé att se en film om man efter sluttexten inte kan vända sig till någon för att fråga vad han tyckte, eller skratta högt åt något roligt eller kommentera mitt under filmen. Eller så klart att man kan det, men det är roligare om någon lyssnar. Eller ens låtsas lyssna.
I stället ligger man på soffan framför tv:n och tycker synd om sig själv.
Människan är ett flockdjur, behöver andra människor. Såklart behöver man tid för sig själv också, men en hemmakväll med sig själv som sällskap är inte det bästa alternativet att skaffa sig utrymme på. Det är det joggingturer är till för.
Hur som helst, idag kan jag inte göra så mycket åt det faktum att jag sitter ensam hemma. De andra är på lande hela veckoslutet och dem jag brukar hänga med på fredagskvällarna hänger på Björkebo. Nåja, antar att jag inte behöver hitta på så mycket program åt mig, skall tidigt upp i morgon för att tillbringa större delen av dagen i buss. Serien börjar, första matchen är i Vasa. Vad går upp mot tio timmar i buss?
Resten av veckoslutet har jag nog att se framemot. Hoppas vädret hålls så här härligt somrigt hela veckoslutet så att somliga kan leka utomhus och spela volleyboll eller varför inte sola.

Ibland har jag svårt att acceptera att vissa saker inte går som jag vill. Ibland har jag all orsak att vara besviken, då det är någonting som jag själv kunde påverka. Då är jag bara arg på mig själv för att jag inte gjorde bättre ifrån mig eller för att jag klantade till det eller för att jag inte gör något för att ändra på situationen. Jag kan bli sur på sådant som jag inte kan göra någonting åt, och det är onödigt. Jag kan till exempel inte påverka vädret, infaller två evenemang samma dag och jag måste välja det ena så kan jag ju inte gå omkring och vara sur på att jag inte kan vara på två ställen samtidigt. Jag borde lära mig att acceptera sådant. Och begripa när jag kan göra något åt det som är fel.
Sinnesrobönen talar för sig själv.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Det var en gång...

...och den var sandad.

Det var en sandväg.

Sandvägen leder upp till ett stort hus, och på båda sidorna om vägen växer stora, vida björkar som om somrarna skuggar allén. Om du står på gatan och låter blicken vandra genom allén tornar det enorma gula huset med vita husknutar upp framför dig, med dess välkomnande veranda och vita trädgårdsmöblemang. Trädgården är välskött och blomstrande, gräsmattan är nyklippt, rosenbuskarna trimmade och syrenernas doft når dig där du står. Ett av fönstren står öppet, och sommarvinden får tag i gardinen som fladdrar till. Någonstans står radion påslagen, och somliga dagar kan man höra pianospel fylla huset.

Jag går förbi varje dag, stannar upp för en liten stund, beundrar idyllen, tänker att det är huset där inga sorger bor. Sedan går jag vidare.

Det är ett glädjens hus, alltid lika fridfullt och vänligt leende, alltid varmt och välkomnande, bjuder in med öppen famn.

Vem bor där? Vem döljer sig bakom denna fasad? Vem skulle man möta om man gick in?

Jag har aldrig sett något liv i huset, jag har aldrig sett någon röra på sig innanför denna hemlighetsfulla, vackra utsida. Det enda jag känner till är det yttre, och utifrån det intryck det ger mig kan jag bara skapa mig en bild av dess inre. En bild av harmoni, livsglädje, värme.

Vilka hemligheter döljer huset? Vilken är dess historia?

Bakom det yttre som man väljer att visa kan man dölja det som bara de närmaste känner till. Man kan plantera sig en vacker allé, bygga en gul, leende framsida och låta andra tro att den fasaden speglar det inre. Man kan låta sig luras av någon annans framsida, man kan stanna upp, beundra och fortsätta vidare förbi huset och leva vidare med sin föreställning.

Man kan också gräva djupare. Man kan gå fram till huset och knacka på. Kanske öppnar någon och säger "stig in".

Inlägg nr 57- tack för att Du läser min blogg!

Egentligen är det rätt så kul med bloggande. Är inte alltid så konsekvent med mina inlägg, vaken tidsmässigt eller innehållsmässigt. Är periodvis mer eller mindre aktiv gällande publicering av nya inlägg, och det samma gäller väl för om mina inlägg har något budskap eller om de bara är onödiga.
Ibland undrar jag vilka som egentligen läser min blogg. Visst vet jag en hel del som gör det, men undrar just om det finns någon där ute som jag inte känner, men som vet en hel del om mig bara för att han läser min blogg. Och ibland undrar jag om jag påverkar någon som läser det jag skriver. Inte för att det är mitt mål, jag skriver snarast för min egen skull, men ändå. Kan inte låta bli att tänka den tanken.
Anyway.

Inbjudan.
Lördagen den 2.6 är det studentdimission, och HAHA, denna gång är det jag som får sätta på mig studentmössan!
Halv tre-tiden samma dag står dörrarna öppna hemma hos oss och är öppna fram till tja kanske sextiden på eftermiddagen. Då är du välkommen att sticka dig in och äta kaka.
Meddela gärna om du är på väg, så att jag kan garantera något ätbart åt samtliga gäster.
Om du inte vet var jag bor upplyser jag dig närmare om adress och sånt.
Även du som jag inte känner men som råkar läsa även detta inlägg, är såklart också välkommen.

Nu skall jag irra lite omkring i bloggvärlden för att se om det finns någon där ute som möjligen kan påverka mig.
Sedan skall jag vara osocial och titta på film och äta low fat chips ensam.

En fullkomlig helg

Jag har en alldeles underbar, lång och händelserik helg bakom mig. Kan inte vara på annat än ett strålande humör.
Fredagen gick förutom läsande åt till att fira en av mina närmaste vänners födelsedag, och vad är bättre än att vara i goda vänners sällskap? Tyvärr har jag goda vänner på andra håll också, och eftersom jag inte kan vara på flera ställen samtidigt, missade jag Baggisavslutningen vilket jag tyckte var lite synd. Men sådant händer.
Lördagen var lång, lite sömnig, och stundom hyperaktiv på grund av rätt så många koppar kaffe. Hur som helst brukar en dag med idrott, vänner och vackert väder vara en lyckad kombination. Även på söndagen fick jag plats med allt det där, och som om det inte var nog, gav det förlängda veckoslutet ännu mer av det goda.
Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna så mycket glädje...
Vappen firades lugnt med god mat, och jag slapp vara en av de många som den kvällen förlorade kontrollen över sig själv, skämde ut sig, spydde, luktade illa och inte kom ihåg något följande dag och i baksmällans plågor önskade att han var död.
Ibland undrar jag om somliga alls har någon hjärna, och om dom har en, så undrar jag om de alls använder den. Bussresan hem på måndagskvällen var inte särskilt lugn och trygg, snarare var bussen proppfull av stupfulla människor och det blev den längsta bussresan någonsin, kändes det som. Hur som helst, jag vet inte var det har slagit slint då någon får för sig att kasta in en champagneflaska genom bussens fönster. Tänker man inte på att det sitter folk i bussen som kan bli skadade? Det gjorde knappast killen som slungade en flaska in genom fönstret så att glasskärvorna strittade och ett snyggt hål i rutan effektiverade luftkonditioneringen. Tack och lov att ingen skadade sig, det kunde ha gått illa... Småningom föll hela rutan ihop och snart var det lika kallt inne i bussen som utanför. Ibland kunde man tänka lite längre än näsan räcker.
Första maj var solig, blåsig och kall ifall man inte hade tillräckligt med kläder på sig. Steg upp tidigt för att åka till Kajsaniemi. Där hade jag inte varit på väldigt många år och jag tyckte det lät som en bra idé att för en gångs skull åka med och se om jag möjligen kunde tjata till mig en ballong. Det lyckades jag med. Träffade en hel del bekanta, även sådana jag själv kände och inte bara mammas och pappas bekanta som jag inte har en aning om vilka de är. Trevligt var det, måste börja göra det till en regelbunden tradition. Lite avundsjuk var jag på dem som hade den vita studentmössn på sig, men min tur kommer nog också. Var åter gäst hos Järveläinens. Tacksam för att alltid få känna mig lika välkommen.
Det blev som alltid efter de trevliga helgerna dags att ta avsked av Jan. Lika vemodigt varje gång, men jag vet ju att det inte är så länge tills jag ser honom igen.
Det var fullmåne den natten.
Svävade hem från stationen.

Skönt var det med en lite längre paus från vardagen. Nu har jag nio dagar på mig att förbereda mig inför det första inträdesförhöret. Efter det hoppas jag på ännu ett lyckat veckoslut med glädje som jag undrar om jag verkligen gjort mig förtjänt av.