Vårinlägg

Kollade igenom mina tidigare aprilinlägg, och det visade sig att jag varje år har konstaterat att våren är underbar. För att inte vilseleda läsarna måste jag väl hålla mig till traditionen och konstatera att våren är här. För närmare beskrivning av mitt förhållande till våren hänsvisar jag till tidigare inlägg eftersom de fortfarande gäller och för att jag bara inte orkar upprepa mig själv.

Det är inte mycket kvar av vårterminen, tre veckor ungefär till sista tenten. Det borde ju vara motiverande och energigivande, men av någon anledning känns det som att orken börjar ta slut. efter ett intensivt läsår kan man kanske inte förvänta sig något annat. Har känt mig som en Duracellpupu sådana dagar som jag har varit igång 15 timmar och sprungit från det ena stället till det andra. Skoltrötthet kanske det kallas. Inte trötthet annars, jag är pigg som en mört och stiger upp klockan sex alla dagar och tycker att morgonen är den härligaste stunden på dagen, utan jag börjar tycka att skolarbetet smakar trä. Det är en annan slags trötthet än den som kommer på hösten. Då är sömnbehovet större och mörkret har en sövande effekt, men studiemotivationen brukar vara hög (åtminstone till en början). Nu är det lite tvärtom. Några essäer kvar, ett par tenter, praktik... Det är lite svårt att göra det helhjärtat (även om intresset är stort) då tankarna svävar iväg till cykelutfärder, glasstrutar och sköna lässtunder på balkongen.
Mommo och mofa flyttade ut till landet i början av veckan. Jag avundas dem en aning. Få ställen är så bekymmerslösa som landet.

Det är ett strålande väder idag. Tio grader varmt och inte ett moln på himlen. Solbrillorna från de galna dagarna var inte en dålig investering. Typiskt att vara tvungen att njuta av vädret i skolans bibliotek. Min hypereffektiva, prestationsinriktade och smått pedantiska sida lägger band på min lust att ta ledigt för att gå på blåsippsspaning. Kanske kunde jag kompromissa lite och passa på att ta skolarbetet ut en stund på håltimmen.

Ha en skön vårdag!

Guds får(skallar)

Herren är min herde, mig skall intet fattas...

Efter en predikan väcktes en del tankar om får. Visst hör vi ju till Guds fårahjord och oftast irrar vi omkring och bräker utan att egentligen ha någon aning om vart vi är på väg om ingen leder oss. Kanske inte så smickrande att bli kallad får, tanken för mig till ulliga, beskedliga och ganska okomplicerade varelser. Definitivt sådana som inte klarar sig utan ledning av sin herde.


Ett får kan vara väldigt tryggt i sin tillvaro om det litar på att allt går bra om det bara följer sin herde och gör som han säger. Det kräver fullkomlig tillit och en vilja att ge sig själv. Nu menar jag inte att man inte skall tänka själv, det skulle knappast sluta bra. Men som får borde jag våga lita på att det finns någon som berättar vart jag skall gå, som ser till att jag hänger med resten av hjorden och att jag handlar rätt, någon som säger till när jag gör fel och som leder mig tillbaka på rätt väg när jag har gått vilse. Våga lita på att det finns någon som vill hålla mig kvar i flocken, som letar efter mig när jag har försvunnit och som hjälper mig när jag trillat i en grop och inte själv kan ta mig upp. Ibland krävs det nog att herden är envis och tålmodig och att han inte ger upp trots att jag går vilse stup i ett då jag tror att jag hittar själv. Vilken tur att jag alltid kan komma slokörad lommande tillbaka för att ångra mig och få en ny chans. Man borde ju småningom förstå hur beroende man är av sin herde och hur han alltid har rätt. Undrar varför det ibland är så svårt för mig att begripa.
Det gäller att vara lyhörd också. Jag hör inte alltid när min herde talar till mig, och om jag hör kan det hända att jag låtsas att jag inte gör det. Får kan väl vara rätt så envisa och trotsiga också, tanklösa och självcentrerade. Visst lockar gräset på andra sidan, varför inte ta en sväng dit även om herden är på väg åt det andra hållet? Att testa gränser är något alla gör, och det är ju oftast en inlärningsmöjlighet. Bara grundtryggheten finns där kan man alltid vända om.

Herden tvingar ändå inte fåren att hänga med. Fåret kan själv välja att återvända till flocken, eller att hålla sig borta. Jag undrar hur långt man måste gå för att bli utesluten ur flocken...

Nu skall detta ullhuvud sluta svamla och gå och kolla vart herden tog vägen.

22

Ja, må jag leva...

Så blev man äldre igen. Än så länge är det lite kul med födelsedagar, men jag undrar när jag kommer till den punkten att jag helst glömmer att jag fyller år och börjar ljuga om min ålder. Bäst att njuta så länge jag kan.

Födelsedagsfirandet var nog viktigare när jag var yngre, och som för alla andra barn var det väldigt viktigt med kalas. Kaka, godis, en massa presenter och känslan av att vara dagens hjälte. Nu är jag kanske inte lika ivrig att fira mig själv, och något större spekatakel tycker jag inte att jag vill ställa till med( "traditionellt" födelsedagskaffe för gamlingarna får räcka), men varför inte njuta av dagen ändå. Dessutom är jag fortfarande barnsligt nyfiken när det gäller gåvor och överraskningar.

Idag har jag tagit en tidig födelsedagsmorgonlänk i ett strålande födesledagssolsken, öppnat ett par födelsedagspresenter, födelsedagsshoppat lite, födelsedagsstuderat och nu väntar jag bara på att födelsedagsfira med min närmaste. Jag behöver inte märkvärdigare för att kunna ha en bra dag.

Jag kan inte låta bli att kommentera Facebook och födelsedagsgratulationer. Det här är ingen kritik mot dem som har gratulerat mig på min wall, tvärtom är jag mycket tacksam. Det är bara det att de som grattar mig där inte kan vänta sig något personligt tack, eftersom det skulle ta mig hela dagen. En annan sak som stör mig en smula är att "vänner", det vill säga sådana som sällan annars bryr sig om att ringa eller ta kontakt så där i verkligheten, plötsligt reagerar på att någon av deras "vänner" fyller år och gratulerar även om den rikitga kontakten varit bruten hur länge som helst. Facebook är bra, men ibland funderar jag nog vilka som egentligen är vänner och vilka som är grattis-på-födelsedagen-hoppas-du-har-en-underbar-dag-vänner.
Jag skall inte låta detta störa mig, egentligen bryr jag mig inte så mycket, och visst hör jag till dem som nu och då gratulerar på någon halvbekant persons wall. Jag vet ju ändå vilka av dem som gratulerar som är viktiga för mig, som jag gärna skulle bjuda på födelsedagskaffe, och jag är tacksam för dem som, om de bara hade möjlighet, gärna skulle träffa mig in real life och fira med mig.

Ha en bra dag ni andra också, även om ni inte har äran att vara födelsedagsbarn idag.

Påsk, projekt och plaskväder

Vart tog vintern vägen? Jag undrar om det är ett tecken på att man blir gammal då man märker att tiden går alldeles för fort. Fastetiden flög förbi, och så blev det plötsligt påsk. Påsken var förbi fortare än kvickt den också, och jag antar att jag innan jag vet ordet av skriver vårens sista tent. Det får gärna gå fort, bäst att försöka hinna med i svängarna bara.
Påsken var nog en skön paus från vardagen. Jag ägnade inte en tanke åt studierna på fyra dagar, jag fick sova ut och ta dagarna i egen takt. Det störde mig inte att jag inte "gjorde något av dagen", en känsla jag får rätt så ofta om jag inte är produktiv. Den hypereffektiva sidan av mig fick ta det lugnt för en gångs skull. Fast okej, jag hann ju nog med en hel massa saker under påsken ändå. Lägenheten blev vårstädad och vi hann besöka släktingar och vänner. Det är ju också att göra någonting, och med närmare eftertanke är sådana saker väldigt viktiga.
Påsken gav mig återigen en möjlighet till att tänka på annat än chokladägg och memma (även om det nog hör till påsken). Påsken är ju ändå den största högtiden, så den tid jag fick för bön, bibelläsning och meditation är jag tacksam för. Tacksam för fastetiden är jag också, trots att den kanske inte gick helt som planerat. Oberoende väckte den många tankar och nya insikter, så till någon nytta var det nog att fasta. Jag fick en del bättre vanor, och det bästa är att jag trots att fastan är över kan försöka hålla fast vid de vanor jag fått.

Våren är en sådan där årstid då allting börjar gro och grönska. Det är kanske inte ännu aktuellt i naturen, men åtminstone hos mig brukar den där vårkänslan föra med sig en massa projekt som jag ämnar uträtta. Det senaste är att plantera blommor och göra balkongen fin, vilket resulterade i en tur till Plantagen. Jag får ge mig till tåls några veckor, tills det blir lite varmare, men inne kunde jag åtminstone plantera om våra växter. Så nu är det vår inne hos oss. Jag är inte känd för mina gröna fingrar, så får se vad det blir. Kanske får Jan fungera som trädgårdsmästare om jag inte har någon framgång. Om projektet går lika bra som när jag skulle börja sticka, lär det inte bli särskilt långvarigt.
Ett annat intresse som visserligen har utvecklats under en längre period är matlagning. Det är hur kul som helst att planera vad vi skall äta, och jag njuter av att baka och servera hembakat bröd till kvällsmat. Det är skönt att få förverkliga sig själv ibland, och att få känna sig nöjd och belåten om jag lyckats koka ihop något gott.

Våren är nog på kommande, även om det för tillfället är ganska ruskigt väder. Den brinnande ivern att få klä sig i ljusa, lätta, våriga kläder och förnya garderoben (i väntan på Galna Dagar...) får vänta lite ännu. Tur att gummistövlar är inne nu, och tur att jag har ett par röda fina att plaska i pölarna med.