Snubblar, faller, stiger upp och springer vidare

Första januari 2010. Tio grader kallt, härligt vinterväder. En rätt så bra start på det nya året. Varför inte börjat den nya året på samma sätt som de flesta dagar började förra året, med en uppfriskande morgonlänk?
Det är vad jag har gjort 2009. Sprungit. I ur och skur. Lämnat kilometer efter kilometer bakom mig. Jag undrar hur långt jag hade kommit om jag inte återvänt hem efter varje sprungen timme. Jag kan utan att ljuga säga att jag har sprungit i alla väder. I gassande sol, i svettig värme, i dimma, i duggregn, i ösregn och åskväder, i slask, i -18 graders kyla, i blåst, i bakhalka och djup snö. Vädret har inte hindrat mig. Inte heller mörkret. Visst är det mörkt och kusligt en tidig morgon i november, men mörkret är mörkare inifrån sett. Jag har inte sett en enda orsak till att inte ge mig ut. Man smälter inte av regn, och är det kallt drar man mössan längre ner över öronen. Ibland undrar jag nog vad det är jag sysslar med, då jag vaknar tidigt en söndagsmorgon för att hinna ut före kyrkan. Men väl ute inser jag hur skönt det är, och behöver inte fundera mer på den saken. Jag mår helt enkelt bra av det. Det är en jätteskön start på dagen. Och det är en dryg timme helt för mig själv. Och nog är det skönt at en lördagsförmiddag få vakna lugnt, äta frukost och ta en riktigt lång springtur. Ibland till nya ställen, nya vägar där jag inte har sprungit förr. För mitt eget intresse har jag tagit för vana att skriva träningsdagbok, jag fyller i en tabell de dagar jag tränat. Det började för några år sedan då jag fick min pulsmätare, och då kunde jag följa med och jämföra medelpuls och sådant. Nu har jag inte använt den på en tid, men vanan att föra bok över min träning har ändå hållits kvar. 2009 tränade jag (spelade fotboll, joggade, jumppade, skidade, spelade ishockey, stavgick...) 264 dagar. I snitt en timme varja gång. Den större delen av träningen utgörs av länkar. Under 2009 har jag sprungit ca 180 timmar. Detta berättar jag inte för att skryta eller för att få uppmärksamhet eller beröm. Wow, 180 timmar är ganska mycket. Som om det var det viktigaste i mitt liv. Det är med ett lite generat och missmodigt sinne jag erkänner att det är rätt så många timmar mer än jag har ägnat åt Gud under det senaste året. En timme gudstjänst i veckan, någon timme kristen gemenskap nu och då (och då är betoningen ofta på genemskap), en snabb bön när jag orkar, och en kvarts bibelläsning i bästa fall varje dag. Jag kommer inte ens i närheten av den tid jag sätter ner på att springa eller på andra former av kroppslig träning. Jag säger inte att jag prioriterar fel. Jag behöver inte lämna bort något för att "hinna" ge mer tid åt Gud. Jag behöver bara ta mig den tiden. Jag behöver vilja och orka göra det. Det är vilja och ork som saknas, inte tid. Nyårslöften är inte alltid så lyckade, men om jag lovade något för nästa år, skulle det vara just detta. Att vilja ge mer tid åt Gud. Springa tänker jag fortsätta med. Lika intensivt, lika långt, om inte längre.

Nyårslöften. Tja, de är rätt så farliga. Jag läste igenom mitt inlägg från januari för ett år sedan, och där skriver jag att jag skall läsa Dagens lösen varje dag, hela året. Det gick nästan. Någon gång i november slutade jag. Jag klarade drygt tio månader, och sedan snubblade jag och föll. Det började med att jag missade en dag, sedan två, och sedan var det förstört. Ingen idé att fortsätta. Föll och orkade inte stiga upp. Därför lovar jag inget i år. Jag vill inte bli besviken på mig själv. Jag vill inte lova något och märka att jag inte klarar av att hålla det. Hellre låter jag bli att lova saker, för att sedan märka att jag överraskar mig själv. Att jag har klarat något utan att ha lovat göra det.

Ett nytt år. Ett nyt årtionde. Igår kväll funderade vi över drömmar för de kommande tio åren. Intressant tanke, ofta tänker man bara ett år framåt och då kan man ganska långt räkna ut vad som kommer att hända så där i stort. Överraskningar finns ju, och livet kan svänga helt på en sekund, men på tio år hinner det svänga ännu mer och ta helt oväntade riktningar. Det är mer att fundera på vad man önskar av det kommande decenniet, vad man drömmer om, och inte att planera vad man ska göra och vad som ska hända. Får se var jag finns om tio år. Och var du finns. Jag hoppas och önskar att jag om tio år kan vakna och se att jag är i en annan livssituation än jag är idag. Att jag inte vaknar upp och inser att jag varken har utvecklats eller uppnått något alls. Antagligen kommer jag att snubbla och falla flera gånger om. Då är det bara att stiga upp och börja springa igen.

2009 var...
...ett förändringens år. Jag gifte mig och flyttade hemifrån. Jag bytte namn. Om det nu spelar någon roll.
...ett guppigt år. Jag hade bra dagar och sämre dagar. Bra, jämnt är tråkigt.
...ett tantigt år. Okej, tantigt är fel ord. Men jag älskar att läsa, lösa korsord, lägga pussel, laga mat och mätta många munnar. Jag blir trött och går och lägger mig tiotiden på kvällarna och jag plockar och fryser in bär. Och jag erkänner det utan att skämmas.
...ett år av frisk luft. En timme utomhus varje dag har hållit mig frisk, pigg och rosig om kinderna.
...ett arbetsdrygt år. Studierna och arbetet vid sidan om har stundvis sugit krafterna ur mig. Samtidigt har jag inte stressat, bara på ett positivt sätt.
...ett år att vara tacksam för.

2010 blir...
... ett år att se framemot. Ingen utom en kan veta vad tiden för med sig.

Gott nytt år!