Gå i kloster

Höstmörkret har lagt sig, regnet öser ner och vinden viner i träden. En svart gestalt rör sig längs den leriga sandvägen som verkar spolas bort av regnet. Han lindar kappan tätare om sig och lyfter upp huvan för blåsten. Han kommer fram till klostrets murar och ser upp på den tjocka porten. Han lyfter handen och bultar på dörren. Han väntar en stund, ser sig oroligt om och knackar på igen. Till slut öppnas porten och han stiger in i värmen. In i det som kommer att vara hans hem för resten av livet. Är han säker på att han vill det?
Varifrån kommer han och vart är han på väg? Varför kommer han? Vad har fått honom att lämna allt bakom sig? Letar han efter något? Flyr han undan något? Vill han uppleva tystnaden, för att kunna höra sina egna tankar igen? Söker han sig närmare Gud?

Ungefär denna var min bild av klostret, en kall och mörk inhägnad dit förvirrade människor som söker något kommer, för att finna frid och rum för tanke. Efter besöket i Valamo munkkloster fick jag ändra min uppfattning, i alla fall angående hur det ser ut i ett kloster.
På torsdagen åkte vi iväg med ett gäng från Brändö och Lärkan till Valamo för att besöka klostret där. Det var mörkt och kallt när vi kom fram, ett härligt vinterväder. Som det brukar vara på läger, inledde vi med middag, för att sedan genast gå iväg till kvällsgudstjänsten. Jag imponerades av den vita, vackert upplysta kyrkan i centrum av klosterområdet, och jag spärrade nog upp ögonen när jag kom in. Mässan hade börjat, och en munk eller präst eller vad det nu var, stod med ryggen åt i svart kåpa och mässade. Tyst ställde vi oss på det blanka golvet som taket speglade sig i, på den vänstra sidan eftersom det visade sig att kvinnorna skulle stå där. Och där stod vi, en och en halv timme, och lyssnade på samma monotona mässande och iakktog när munkarna emellanåt bytte plats och gick omkring med rökelse och försvann bakom altaret, dit bara de får gå. Det var annorlunda. Så mycket som skiljde sig från det jag är van vid. Ikoner, ljus, rökelse, ingen musik, ingen predikan utan bara mässande, prästen som stod med ryggen åt församlingen... Fick inte egentligen ett så bra intryck av det hela, förutom att det var väldigt vackert inuti kyrkan. Det
att måsta stå störde mig inte så mycket. Det jag förundrades över var hur budskapet fördes fram. Samma böner upprepades åtminstone fem gånger, man begrep inte riktigt vad han sade för allt mumlande och det tog en minut för mig att inse att det var finska han talade. På något sätt fick jag intrycket att bönderna och ramsorna som lästes upp var betydelselösa, något som de läser innantill och som är obligatoriskt, inte något som verkligen kommer från hjärtat.
Det som också störde mig var att prästen stod med ryggen åt. Jag fick senare veta att det är så för att prästen är en i församlingen och att de alla vänder sig och ber åt samma håll, mot altaret. Kanske en bra tanke, men det skapade inte samma gemenskap som då prästen står och talar till församlingen.
Efter en och en halv timme började vi tröttna, och då var det inte ännu heller slut. Vi slank ut i alla fall. Vi hade kvällsprogram med lekar och spel på kvällen och sedan tog dagen slut.

Den som ville fick gå till morgongudstjänsten klockan sex dagen därpå, men jag stod över och sov i stället. Så inspirerande hade det ändå inte varit föregående kväll.
Efter morgonmålet fick vi en föreläsning om den ortodoxa tron. Vi fick veta att traditioner och sakramenten är viktiga och att Bibeln är central. Den ortodoxa kyrkan anser att den är originalet, den enda rätta kyrkan efter splittringen 1054, eftersom ingenting har förändrats sedan dess. Inga förändrigar, inga intryck av någon som hette Luther... Den ortodoxe strävar efter att bli mer lik Gud. Theosis kallar de det. Först skall man komma över de värdsliga behoven och frestelserna, som mat, pengar och annat materiellt som kan verka som avgudar. Sedan blir man liksom upplyst och inser att det finns viktigare saker än det, och man kan börja behärska farliga känslor som ärelystnad, stolthet och avundsjuka, och därefter kan man börja sträva till att bli mer lik Gud. Kanske är denna strävan något som får folk att vilja gå i kloster, att ge denna strävan en bättre chans...
Efter detta fick vi höra en kanske mer intressant föreläsning om ikoner. Med tanke på hur mycket ikoner det finns i klostret hade jag svårt att tro honom när han sade att det inte är obligatoriskt. Men eftersom det inte står i Bibeln är det inte ett måste att ha ikoner. Ikonerna vill visa att Jesus var sann, att han varit här på jorden och var av kött och blod precis som vi. De målar inte direkt Gud, eftersom ingen har sett honom. Däremot avbildar de Gud genom att måla Jesus. Jag kan inte komma ihåg vilket bibelställe det var, men någonstans säger Jesus ungefär att den som har sett mig har också sett min far. Så i princip avbildar de Gud indirekt...
Visst är ikonerna vackra, och de är fulla av symboler som en oerfaren och utomstående har svårt att förstå. De målar även helgon, och ibland tillber de Gud via helgonen, eftersom de kanske har bättre och mer äkta kontakt med Gud. Allt det här är svårt att förstå, men intressant att höra dem motivera varför de gör på detta annorlunda och "riktiga" sätt.
En intressant förklaring till att kvinnopräster inte är tillåtna är denna. Jesus var Guds avbild på jorden. Det är ingen slump att han blev en pojke. Prästen är en slags bild av Jesus, och måste ju därför vara man.

Visst är det svårt att på så kort tid förstå sig på en annan slags inriktning, det behövs nog mer för att lära sig allt. En lite lättare och friare variant av föreläsningarna var frågestunden med fader Johannes. Han var ganska lustig, inte alls sträng, tystlåten och allvarlig som jag trott, han skojade nog precis som vem som helst. Vi frågade honom om livet på klostret och fick veta att de flesta kommer efter 30 fyllda, att man är fri att gå egentligen när man vill, att munkarna arbetar i klostret med översättning av texter eller jordbruk och sådant för att driva stället. Det som så klart intresserade oss mest var valet att leva i celibat. Är det inte meningen att vi skall föröka oss? Han svarade att det är klart att vi skall föröka oss och att det absolut inte är meningen att alla borde gå i kloster. Den som väljer det gör det för att välja Gud framom allt annat, för att bara kunna koncentrera sig på honom. Det valet förbryllade nog de flesta av oss...
Vi fick efter det en rundvandring på området. Det snöade och blåste så det hade nästan varit bättre att fortsätta den abrupt avslutade frågestunden i stället, men jag kan bara tänka mig hur vackert där är på sommaren.

Blev jag klokare av resan? Visst lärde jag mig en del, förstod kanske lite bättre deras tankegång. Och jag insåg nog att de tror på samma Gud som vi, en allsmäktig, älskande och förlåtande Gud. De tror bara lite på ett annat sätt, och det kändes nog lite främmande.
En av våra religionslärare hade en tanke om att hela världens väg till Gud kan beskrivas som ett berg. Alla klättrar upp för berget på olika sidor, gör på olika sätt och har olika ritualer men till slut når vi ändå samma topp. Man kunde ju hoppas att det är så.

Visst förstår jag att någon vill gå i kloster, om än bara för en tid. Det finns tid för tanke, man slipper allt vardagligt stök och buller så man för en gångs skull kan höra sina egna tankar. Lite synd att det inte finns ett sådant ställe för lutheraner, ett ställe man kan söka sig för att få lugn och ro. Fast kanske det inte behövs... Vi har ju varandra, en härlig kristen gemenskap. Kanske man inte behöver vara för sig själv för att hitta Gud.
Vilken tur att vi blev inspirerade av någon Luther...

Ha det så bra.

Oh Happy Day!

I'm walking on sunshine...
Är på solskenshumör! Det händer allt oftare, även om jag själv skulle tro att det är tvärtom- så här mitt i skolstressen. Men allt oftare upplever jag sådana där små glädjerus, som gör att jag är på gott humör hela dagen. Kanske beror det på att vi har en klarljuslampa vid köksbordet... Det kan ju hända att den har en bidragande effekt. Men jag har i alla fall märkt att små saker kan lysa upp vardagen ordentligt.
Idag var världen vit när jag vaknade. Äntligen ett tecken på att det kanske blir vinter i år trots allt! Jag steg upp tidigt och hade hela dagen framför mig. Inledde med ett besök i Åggelby gamla kyrka, och lät det inte störa mig att bilen var igensnöad och att jag fick iskalla händer och våta kläder av att sopa den, vilket jag annars skulle ha irriterat mig på. Fick lite läst idag på dagen, och en härlig joggingtur nu på kvällen blev en bra avslutning på veckoslutet.
Jag tror att en orsak till att jag vaknade med ett leende på läpparna var gårdagen. Fick ett överraskande besked om att Jan skulle ha kvällspermission, så det blev en rivstart iväg till Dragsvik. Tyvärr hann vi inte vara där så länge innan han skulle tillbaka, men det var ingen onödig resa dit, tvärtom. Efter nästan två veckor var det obeskrivligt roligt att se honom igen, och han verkade nog också rätt så glad. Besöket gjorde det lättare att klara av resten av veckan. Bara fem dagar kvar tills vi ses igen. Måste medge att det besöket var betydelsefullt.

Jag har även något att glädjas åt och se framemot innan veckoslutet och Jans permission. På torsdagen skall jag med en grupp från skolan på ett besök till munkklostret i Valamo, där vi stannar över natten och får bekanta oss med stället. Jag tror det kan bli riktigt intressant, dels för att det är allmänbildande och så, och dels för att helt enkelt få uppleva tystnaden och ensamheten där ute mitt i skogen och ingenstans.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. En enda liten detalj kan fälla ett stort projekt, ett helt liv. Finns det ett ordspråk som beskriver det motsatta? Ett ord, ett leende, vad som helst som kan verka obetydligt, kan rädda ens dag, ens liv. Borde skaffa mig en ordspråksbok.

För att klara av situationer man inte gillar gäller det att hålla humöret uppe. Även om det känns hopplöst, så är det ändå bättre att försöka se det halvfulla glaset (usch, låter som min rektor i högstadiet, men hon hade ju trots allt rätt). Och det som hjälper mig att tänka positivt är att jag vet att någon bär mig, håller mig i handen, leder mig. Jag är inte ensam. Halleluja!

Var glad!

Om dagdrömmar vore verklighet...

Drömmer om ett stort äventyr

En lång resa

långt bort

Uppleva världen

friheten

livet

Få se

få lära mig

Utan bekymmer

Samla krafter för ny start

Ta ner mig på jorden igen!

Gallup

What would you ask if you had just one question?

Om du mötte Jesus, vad skulle du då fråga honom om du bara fick ställa en enda fråga?

Det är så mycket jag skulle vilja veta. Mest en massa flummiga, filosofiska frågor som "Vem är jag?" och "Vad är meningen med livet?". Men kanske skulle Jesus kunna svara på det också.
Just nu är jag nog mest nyfiken på hans plan med mitt liv. Vad är det meningen att jag skall göra under min tid här på jorden? Varför finns just jag här?
Jag skulle definitivt ta reda på vad han vill att jag skall göra, eftersom det kanske skulle leda mig på rätt väg när det gäller val av studieplats och livet efter studentskrivningarna.

- Vad skulle du fråga om du mötte Jesus?

Ps 39:5

"Jag är hos Dig min Gud, som babyn hos sin mamma. Jag är hos Dig som fågeln i sitt bo. Jag är hos Dig min Gud, Jag är hos Dig min Gud. När natten börjar komma, bliv kvar hos mig, så har jag lugn och ro"

Så började den nya terminen. Med ett sorgligt budskap om en skolkamrats död. Det var han som satt i olycksbilen på juldagen, som vi kunde läsa om i tidningen den 27.12. En sådandär artikel man lade märke till, men som man inte direkt reagerade för. Som man såg i förbifarten, då man fortsatte bläddra vidare i tidningen. En olycka, så synd, kanske man tänkte. En olycka precis som alla andra. Men denna gång berörde den, denna gång kom den mycket närmare. Plötsligt blir den avlägsna, nästan ointressanta artikeln verklighet.
Vi hade en vacker minnesstund i morse. Det har aldrig varit så tyst på en morgonsamling tidigare. En tung tystnad av sorg vilade över oss i gymnastiksalen, en känsla av samhörighet, varandras tröst och stöd, en känsla av gemensam sorg.
Jag kände inte honom. Utgående från fotografiet kunde jag nästan tycka mig känna igen honom, kunde nästan konstatera att han var en elev i min skola. Men nej, jag kände honom inte. Ändå hade jag svårt att svälja den där klumpen i halsen då pianospelet bröt tystnaden och psalmen träffade våra hjärtan.
Det känns lite underligt att jag inte riktigt vet vem han var. Vill i alla fall visa respekt för alla de i skolan som vet.
En sak som upprörde mig mycket var en elevs uttalande i korridoren.
"Helt onödit. Int kände ja ju ens hela jätkän."
En sådan kall likgiltighet.
Han fick svar på tal av en tvåa som stod bredvid och hörde vad han sade.
"Men det gjorde jag."
Någon kände honom. Någon sörjer. Och jag beklagar verkligen.

Sådana här händelser väcker alltid djupa tankar. Olyckor i allmänhet berör kanske inte så mycket. De är avlägsna, och man tänker att det ändå inte gäller mig. Det är sådant som inte händer i verkligheten. Det är sådant som inte får hända i verkligheten.
Denna gång träffade det lite närmare. Det berörde också lite mer.
Vad händer när det träffar mitt i prick?
Det kunde ha varit en av mina vänner. Jag kunde ha känt honom. Tänk så många av oss som varit ute och kört bil under jullovet.
Det kunde lika bra ha träffat mitt i prick.

Det vi alla säkert läst om är den hemska olyckan Nicke Lignell råkade ut för. Han krockade med en berusad bilist och blev allvarligt skadad. Han klarade sig dock. Det som stör mig lite är all den publicitet Lignell fick i samband med olyckan. Han är ju kändis såklart, men måste man skriva ner hans livs- och kärlekshistoria för det? Visst är det fint att folk oroar sig för en annan människas liv, men att göra det för att locka läsare och göra stor vinst på det är väl ett lite konstigt sätt att visa respekt på... Men kanske de som skriver i tidningarna tänker på samma sätt som alla andra då det hänt en olycka. "Det berör ju inte mig..."
Det är en annan sak att ärligt och uppriktigt hedra minnet av en släkting eller vän som omkommit. Man gör det inte för nyfikna läsare. Man gör det för att visa sin kärlek och sorg. För att man vill minnas.

Kanske man gärna blundar för olyckor för att ens egen dödsångest väcks.

Saknad är något alla känner ibland. Måste väl erkänna att jag saknar Jan lite grann, även om tåget gick för ungefär fyra timmar sedan. Lite fånigt att sakna honom redan, men jag gör det säkert lite mer inom några dagar. Men det är en annan sak. Han är i stort sätt borta ett år, men han har ju inte dragit ut i krig precis. Han kommer ju hem emellanåt också.
Kan inte föreställa mig den saknad de anhöriga måste känna efter sin sons, sin brors, sin kusins, sin väns död. Saknad känns som ett stort tomrum inuti. Men mitt tomrum kommer att fyllas ut igen inom en snar framtid, medan det tomrum den omkomnes anhöriga känner inte kommer att fyllas ut på länge. Inte förrän de träffas igen.

Minnesstunden avslutades med Carola.
"Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand."
Jag vet inte riktigt vad man borde säga till en sörjande. Beklaga sorgen, visa medlidande. I detta fall är det svårt eftersom jag inte vet vem jag borde vända mig till. Men skulle jag säga något, kanske jag skulle säga något lugnande. Ni kommer att ses igen.

Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu men färdas dit.
Psalm 432

Meningen med dagen?

Det finns en mening med livet. Men finns det verkligen en mening med alla dagar?

Sov bort halva dagen idag. Det är något jag avskyr- att vakna efter klockan tolv och tänka på hur mycket jag skulle har hunnit med om jag hade stigit upp i hyfsad tid. Jag hade ju planerat att vakna tiotiden och börja läsa psykologi. Vaknade gjorde jag, och jag steg upp och åt morgonmål och allt. Men usch så grått och regnigt det var där ute. Så kalla mina fötter var. Och så varm min säng var. Det slutade med att jag gick tillbaka för att morgna mig lite, vilket ledde till att jag somnade om och vaknade igen halv ett. Typiskt. Sitter fortfarande i pyjamas, så det har varit en sådan där onödig dag utan att jag fått något som helst uträttat, jag har inte ens lyckats klä på mig. En pyjamasdag kanske låter som en mysig dag, men det är något som jag inte mår bra av.

Jag strävar efter att få så mycket som möjligt ut av min dag. Annars får jag en sådandär känsla av meningslöshet. "Glöm inte att leva min vän, dagen som gick kommer aldrig igen." Ett sådant slöseri med dagar, slöseri med tid, slöseri med dagarna och tiden på jorden. Nu kommer någon säkert att påpeka att det är alldeles bra att ta det lugnt ibland, speciellt då det är jullov och det är meningen att vila upp sig. Men NEJ säger jag, man kan vila upp sig genom att göra saker och ting och inte genom att irra omkring i pyjamas som en osalig ande och fundera på vad man kunde har gjort. Jag gillar att kunna svara något annat än "Ingenting" på frågan "Vad har du gjort idag då?".

Det samma gäller då det är frågan om att röra på sig. Den som känner mig lite bättre vet att jag blir otålig och rastlös då jag inte får den motion jag behöver för att bli tillfredsställd. Det gör att jag trotsar både väder och smärtor och gör någonting fysiskt bara för att känna någotslags välbefinnande. Kanske är det mitt sätt att försvara mig, hålla mig vid liv, anpassa mig och mina känslouttryck. Jag är inte annars så bra på självdiciplin, men när det gäller idrott finns det alltid tid.
Har jag då något mål för det jag gör? När det är frågan om fotbollen vet jag inte rikitgt. Kanske var mitt mål någongång landslaget, och visst har jag varit med i sådana sammanhang ett antal gånger. Jag är tacksam för att jag har fått vara med, men kanske har jag börjat inse att fotbollen inte är allt. Undrar just varför jag då fortsätter. Som om det inte räckte med träningar fyra eller fem gånger i veckan. Jag behöver långa joggingturer också. För att uppnå en bra kondition? Nej, utan för att finna inre frid. Konditionen kommer på köpet.
Alla har säkert något sätt att förverkliga sig själv, få göra det som känns betydelsefullt, göra något de upplever ge ett lugn. Vissa finner glädjen i musiken, andra i konst, på samma sätt som jag finner glädje i idrotten och i skrivandet. Vissa gör det bara för att det känns bra, andra har mål och drömmar. När det gäller idrotten är det bara för nöjets skull jag gör det. När det kommer till skrivandet är det en lite annan sak. En dröm jag har haft hela mitt liv är att någongång skriva en bok. Inte en orealistisk dröm, utan en som går att nå. Drömmar är bra. Det är en drivfjäder som håller oss igång, som ökar motivationen och styr vår aktivitet.

Undrar vad som händer när man uppnått sitt mål, sin dröm? Känsla av lycka? Av fullständighet? Eller av tomhet? En tomhet efter att har förlorat något? Avsaknaden av sin dröm?

Vad gör jag då åt min meningslösa känsla, åt min rastlöshet och åt tanken att jag borde uträtta något?
Ingenting.
Sitter framför datorn, skriver, kollar min kontaktlista och konstaterar att somliga nog är online.
"Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, och det är så väldigt lite jag gjorde."
Kanske det är mitt problem. Borde handla i stället för att sitta här och tänka. Tid för tanke finns det i alla fall.

Nåja, kanske det är dags att göra något nu då. Kunde börja med att klä på mig. Eller kanske väntar jag en stund och byter om till träningskläderna när det närmar sig. Eller så fortsätter jag bara sova, fortsätter med detta slöseri.

Glöm inte att leva min vän

"Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns"

Another year over. A new one just begun...
Det är konstigt att säga att detta år har varit det bästa i mitt liv. Men det kanske jag kan göra i alla fall. Låt mig förklara varför.
För ett år sedan visste jag inte riktigt vem jag var. Eller såklart jag visste vad jag heter och var jag bor, men jag var kanske lite förvirrad ändå. Visste inte vad jag ville, hur min framtid skulle se ut, om jag alls skulle orka med församlingen och fotbollen och så vidare. Kände mig rätt så liten i världen. Men så kom jag till en sådan där vändpunkt i mitt liv då jag började inse saker och ting, började se på världen och Gud ur ett lite annat perspektiv.
Jag tror inte jag skulle vara riktigt den jag är idag om det inte var för en viss person, och jag hade inte upplevt det underbara Gud givit oss- kärleken. I och med det fann jag också vägen till Gud som jag kunde börja vandra på för att hela tiden närma mig Honom. Jag insåg vad som bör göras för att inte stampa på ställe utan i stället lära mig mer och växa i tron, och jag fick nog en rejäl puff för att komma igång. Genom allt detta har jag börjat förstå mig på de två röda kulorna i min frälsarkrans. Den ena står för Guds kärlek till människorna. Den andra står för den kärlek vi ger åt varandra. Den kärlek vi får från Gud hjälper oss att själva kunna visa en osjälvisk kärlek åt andra. "Gud finns i den kärlek vi känner för varandra..."
Jag har också försått att jag inte finns till på grund av en slump. Det finns en mening med mitt liv, och den insikten har gjort det lättare att förstå saker och ting. Så jag har alltså växt i tron en hel del detta år, och det är bl.a. det som gör detta år till ett så bra år.
Skolan har nog gått bra, även om jag lidit av skoltrötthet och lathet, samt blivit störd av att ha tankarna på annat håll. Har fått en del nya vänner, lärt känna gamla vänner bättre och lyckats undvika gräl med någon kompis.

Mitt år slutade med ett besök i Österbotten. Först ett par dagar med vänner och bekanta, och sedan ett par dagar på nyårsläger i Kokkola. Det var givande på alla sätt, men tror jag berättar mer om det en annan gång. Tack i alla fall för mat och husrum och nya bekantskaper!

Ett fint år att lämna bakom sig och en bra grund inför det nya året.

Vad har jag då framför mig? Ett år av väntande, längtande, tänkande. Ett år av pluggande, skrivande, inträdesprov och innan det vissheten om vart jag vill söka in, var jag vill börja studera. Jag hopps det skall klarna under snar framtid. Ett år av hård träning och en tuff fotbollssäsong. Ett år av mognande.

Ett välsignat, gott nytt år!