Vänner och såna man känner

Jag har vänner som förstår mig och vänner som försöker förstå mig. Egentligen spelar det ingen roll, de har ändå en viktig gemensam nämnare.

En del frågar "hur går det" utan att egentligen förvänta sig ett annat svar än "helt okej". Då får de också det svaret. Så är det bra med det.
Andra frågar för att de verkligen är intresserade. Då får jag fundera först, innan jag svarar. För hur ärlig får man egentligen vara? Dessa få som på riktigt bryr sig förtjänar visserligen ett ärligt svar, så då får de ett då.
Jag har ett sjätte sinne som säger mig vilka som verkligen bryr sig.
Jag har också en spärr som gör att jag inte svarar ärligt även om de uppriktigt skulle fråga.
Jag väljer själv vem jag anförtror mig saker åt.

Vissa synonymer tycker jag inte alls är synonymer. Snäll och vänlig till exempel. För mig är det helt olika saker. Det finns många vänliga och trevliga personer men det är få jag skulle beskriva med ordet snäll.
Kompis och vän är också olika för mig.
Men det är väl hur man tycker.

Omrutiner och omidentitet

Av arbetsskäl rörde jag mig på stan denna lördagsförmiddag och fann mig vid något skede på Salutorget. Satt på spårvagnshållplatsen och tänkte tanken "så skönt det skulle vara att komma till stan en lördagsförmiddag och ta en kaffe och bulle på Salutorget och bara sitta och titta och njuta av höstluften". Sedan tänkte jag "men det går ju inte, på lördagar tränar vi och städar vi, vi hinner inte med sådant".
Vem har bestämt det? Ingen. Tänk hur svårt det ändå kan vara att bryta mot sådant man alltid gör. Jag kan ju inte rubba mina lördagscirklar. Eller?

Ibland händer det saker som kan förändra resten av livet och som man bara måste acceptera. En trafikolycka kan göra en rullstolsbunden för resten av livet. Ett handikapp som omformar en, som man måste leva med och som blir en del av den nya identiteten. "Han i rullstol" blir den nya hänvisningen. Eller "hon i brillor", även om glasögon inte kan betraktas som ett handikapp, men dålig syn kanske ändå är en del av identiteten, Det är bara att acceptera. Sådant man ändå inte kan ändra på.
Hur är det med sådant man kanske skulle kunna ändra på, komma ifrån? Om man bara skulle orka och idas försöka. Kämpa för eller bara acceptera?

Idag är det den tredje september. För 44 år sedan skedde högertrafikomläggningen i Sverige.

Livslust?

En orsak för mig att stiga upp varje dag.

Marionettdocka

Känner mig som en marionettdocka.
Visserligen har marionettdockor inte några egna tankar, åsikter eller någon egen vilja, så de protesterar inte när någon annan styr dem.
Just nu är det någon annan som styr mig, drar i trådarna och utan att desto mera be om min åsikt styr mig dit jag egentligen inte skulle vilja. Eller kanske vill jag, jag vet inte. Ibland försöker jag protestera, andra gånger ids jag inte ens försöka. Dansar på som den som har makt över mig tycker att jag ska göra.
Samtidigt som jag sitter bredvid och tittar på dansen. Det där är inte jag. Eller?