Läslus(t)

Glädjen i att läsa är återfunnen. Jag hade nästan glömt hur mycket jag tycker om att läsa (nu menar jag skönlitteratur, inte skolböcker), men idag väcktes ivern när jag för första gången på länge började med en ny, fräsch, oläst bok.
Jag led av tristess, och för att få tiden att gå på jouren började jag läsa en av böckerna jag hade med mig när jag flyttade till Åbo. Jag har inte tagit mig tid att läsa, så den har bara stått och samlat damm på bokhyllan sedan dess. Förr läste jag böcker av bara farten och älskade att krypa upp i soffhörnet för att sjunka in i fantasivärlden. Nuförtiden blir det bara inte av. Synd. Läsning är så otroligt roligt, och i och med att man blir äldre och klokare (jag börjar känna mig gammal), ger böckerna en hel del att reflektera över. Den lilla läslusen som alltid funnits inom mig vaknade ur sin djupa dvala. Hoppas på att hålla henne vaken.
Jag började läsa Paulo Coelhos Pilgrimsresan idag. Liksom de andra böckerna jag har läst av honom är denna väldigt filosofisk och flummande, men jag dras till hans sätt att skriva och hans tankar som tänks i ett nytt perspektiv. Väldigt inspirerande! Jag hinner fortsätta läsa i bussen på väg hem i morgon.

Jag har haft väldigt lite att göra den här veckan, så hoppas på att kunna aktivera mig lite. Så fort jag inte har något jag måste göra blir jag passiv och gör inget alls. Tur att jag återupptäckte böckerna, kanske jag tar med fler när jag kommer till Åbo nästa gång, i stället för DVDn och Friends som jag hade tänkt.

"Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän; att läsa om den är som att återse en gammal bekant." (Kinesiskt ordspråk)

Lost and found

Bön lönar sig. Det gör livet lättare.

Filosoferingsivern väcktes idag i samband med en diskussion och en bra predikan. Om jag kunde ändra något i mitt liv, skulle jag då göra det eller är jag nöjd med min situation idag?

Om jag hade valt att inte börja spela fotboll hade jag kanske blivit gymnast, eller kanske hade jag lagt av med idrotten helt och hållet och valt att börja spela något instrument i stället. Om jag hade valt ett annat gymnasium eller en yrkesskola, skulle jag inte ha samma vänner jag har nu. Valet av realämnen, och därmed inriktning, kunde ha sett annorlunda ut. Om jag inte hade blivit hjälpledare skulle jag inte ha lärt känna församlingens ungdomar, och om jag hade fattat andra beslut i mitt väldigt hetsiga dejtingliv hade jag inte funnit den person jag nu anser vara rätt för mig. Jag skulle helt enkelt inte vara jag om jag hade gjort annorlunda i de valsituationer som kommit emot i mitt liv. Kanske skulle jag vara en musikalisk fritänkande filosof med rastat hår och pojkvänner som byter plats på löpande band. Bara mitt namn skulle vara detsamma.
Nej, när det gäller stora, avgörande val ångrar jag ingenting.
Visst har jag många gånger sagt och gjort sådant jag ångrar (sårat någon, ljugit eller haft sönder prydnader), men gjort är gjort och det är sådant som gör mig till den människa jag är.

Jag vill inte tro att alla dessa val jag gjort som tagit mig hit jag är idag är en slump. Hellre tror jag att det är meningen att jag är den jag är och att jag valt rätt utan att direkt vara medveten om det. Utan att jag har bett om det, har någon lett mig rätt.
För ett par år sedan var jag väldigt vilse. Jag hade ingen aning om min framtid, jag hade en ständigt gnagande oro inom mig och jag trodde jag var förlorad för att jag inte hade en pojkvän liksom alla andra (värsta tonårskrisen, suck...). Jag var en ensam liten båt mitt ute på öppet hav mitt i natten utan en aning om riktning, och med land lika långt borta oberoende vädersträck.
Nu då? Visst har jag fortfarande stora val framför mig, avgörande prov och samma oroskänsla som dyker upp nu och då. Skillnaden är att jag vet vart jag kan vända mig, och be om hjälp och ledning. Jag är samma lilla båt mitt ute i ingenting, men nu har jag en fyr att orientera mig efter, ett ljus att följa när jag kört vilse.

Tills dess jag började söka Gud var det han som sökte mig. Han talade med mig, berättade vad jag skulle göra. Jag lyssnade inte medvetet, sökte inte självmant. Nu börjar det svänga, jag blir den som aktivt söker, som vill höra och som vill följa ljuset.

Öppna mitt hjärta

Igår kväll i bussen på väg hem slog jag triumferande ihop Bibeln. Färdigläst! HA!
Jag har följt den där läsplanen, Bibeln på ett år. Det tog drygt tre år för mig.
Jag har knappast förstått en bråkdel av det jag läst, emellanåt har jag haft känslan av att jag bara skummat igenom texten utan att egentligen ha koncentrerat mig. Ibland har det gått bättre, antagligen efter sådana där nyårslöften som "Jag skall läsa Bibeln flitigare detta år". Med- och motgångar till trots har jag tragglat mig genom den.
Kom nu inte och slå ner mig med kommentarer som "Ha, ha, jag har minsann läst Bibeln femton gånger från pärm till pärm på fyra olika språk", utan låt mig njuta lite av segerkänslan över att ha klarat det jag många gånger har upplevt vara en omöjlighet, en alldeles för hög tröskel.

Snipp snapp snut...? Vad har jag egentligen uppnått? Läst ut Bibeln? Knappast.
Jag har kanske skaffat mig en uppfattning om vad jag kan hitta i Bibeln, fått en helhetsbild och hittat eventuella favoritböcker och sådana böcker som jag upplever vara svårlästa. Men slutläst är den ju inte. Det kan den nog aldrig bli. Jag antar att man varje gång hittar något nytt i en text man läst flera gånger förut, och att Guds ord öppnar sig för en mer och mer var gång.
Nu gäller det bara att börja om med att öppna Bibeln varje dag och lära mig något nytt.

Öppna mitt hjärta för ditt ord
och ditt ord för mitt hjärta.

Rätt att babbla

Rätten att kommunicera.
Läste igenom en massa etik gällande kommunikation, och rättigheter man har som människa. Rätt att kunna vägra, fråga, välja, delta i samtal... Detta gäller alla. Det är en självklarhet för dem som kan tala. Det är inte alls lika lätt att utnyttja dessa rättigheter om man inte kan uttrycka sig muntligt eller skriftligt och är i behov av andra kommunikationssätt. Kom fram till att min framtida arbetsuppgift kan vara att försöka se till att även de som har någon form av kommunikationshandikapp också kan utnyttja dessa rättigheter.
Har fattat tycke för AKK- Alternativ och kompletterande kommunikation. Går den kursen nu och ser framemot att öppna tentboken varje dag. Kan man av någon anledning inte tala får man ta till andra medel- ord, bilder, symboler, tecken... Jätteskoj! Inte bara för att jag är intresserad, utan också på grund av den upplyftande tanken att jag någon gång i framtiden har möjlighet att hjälpa någon att få ett sätt att uttrycka sig på. Jag har svårt att föreställa mig själv i en situation med huvudet fullt av saker att berätta men med oförmågan att tala om dem för omvärlden. Vill att alla skall kunna få berätta, samtala, få det sociala behovet uppfyllt. Även om det kan kännas meningslöst i så att säga hopplösa, ledsamma fall för personer med till exempel ALS...
Vi fick i läxa att läsa ett slags självbiografi. Den handlar om en flicka som använde sig av Bliss, en form av symbolsystem. Den är gripande, så kolla gärna in. Den visar att man med mycket vilja, motivation och satsning kan ge alla ett språk och ett uttryckssätt. Man kan ge alla ett drägligare liv, ljus i tillvaron och glädje i att kunna uttrycka sig.

Words don't come easy to me... Beror på vem man jämför med.

http://www.klang.se/freja/sjalvbiografi.htm
(Hon bara råkar heta Freja, skulle gilla sidan lika mycket oberonde namn.)

Väntar på våren

Vårtecken: Båtmässa. Visst är det ganska optimistiskt, men å andra sidan kan man ju börja vänta på våren nu då det inte ser ut att vilja bli vinter. Det är några år sedan jag varit på båtmässan. Nu är det bara pappa och pojkarna som är intresserade. Visst var det kul att gå när jag var yngre (och mindre). Vi brukade gå ombord på de allra största lyxkryssarna, vilket av någon anledning var jätteskoj, och jakten efter godisskålar var så klart vitsen med mässan.
Vintern har regnat bort. Synd med tanke på skidåkning. Jag väntar nog ändå på våren. Blir glad av att höra fågelkvitter utifrån och inte bara fågelsången från min klarljuslampa. Följer också med "Solen går upp" och "Solen går ner" i tidningen och konstaterar att dagarna bara blir längre. Så våren är nog en sak jag längtar efter, med allt vad det innebär (torra gator, vårrockar och skor utan lurv, inträdesförhör...)
Före det då? Påsken kanske. Nog för att det är vår redan då. Och mitt långa lov och min solsemester med mamma (hurra!). Vilken tur att mamma kan vara ledig, vill ta semester och är i behov av ressällskap. Ställer så gärna upp.
Det är en månad dit. Hinner se framemot en massa andra saker först. Skolveckor. Läsning. Njuter av studierna för tillfället! Veckoslut i Åbo. Nästa veckoslut. Morgondagen. Mycket har jag framför mig att se framemot. Resten av livet så där i allmänhet. Bäst att börja med att vänta på morgondagen.

Carpe diem!