God jul

Stilla.
Lugnet börjar sänka sig. Huset är städat, julpynten är framplockade och utplacerade, maten är lagad och granen är klädd. Gravarna är besökta och ljusen tända.
Nu är det bara att sätta sig i soffan, läsa en bok och dricka lite glögg.
Ungefär nu slutar julstöket. Inget spring i huset, inget oväsen. Bara lugn.
Dags att stilla sig.
I väntan på kvällen, natten och morgondagen.
Jag önskar er alla en fridfull jul!

Tomteverkstad

Stängda dörrar, prassel från julklappspapper och bjällerklang- hummande. Det är ett tecken på att julafton närmar sig. Plötsligt blir alla så hemlighetsfulla och det är mer förbjudet än någonsin att gå in i någon annans rum. Hemligheter är vad jag har ägnat en del av dagen åt. Fast jag behövde inte vara så diskret eftersom jag var ensam hemma på dagen. Lika bra det, jag behöver mycket plats när jag skall paketera. Det är alltid lika svårt, det där med paketering. Det blir inte snyggt ens om det är en bok jag skall slå in, vilket borde vara det enklaste möjliga. Sitter mitt på golvet och använder alla fyra när jag skall försöka hålla pappret på plats samtidigt som jag försöker klippa en tejpbit åt mig. Hur jag än försöker blir det aldrig riktigt snyggt. Min dröm att få jobba i Julgubbens verkstad går nog aldrig i uppfyllelse, åtminstone skulle jag aldrig bli anställd på paketeringsavdelningen.
Nåja, fick upp julstämningen lite åtminstone. I morgon börjar städandet.

Jag har som ni kanske begriper inlett mitt jullov. Jag kom hem igår efter tenten, och det kändes skönt skall jag tala om. Jag vet inte när jag senast har sett framemot att få julstäda... Plötsligt uppskattar man sådant. Jag skall också hinna baka pepparkakor och efterfrågan på knäck tycks vara så stor att jag antagligen blir tvungen att koka. Jag måste kolla om jag hittar recept på annat julgodis som kunde ersätta knäcken. Den har en tendens att lyckas bara vissa år, andra år blir den antingen stenhård tandförstörare eller så rinnig att man måste äta den med sked och förvara den i frysen.
Pepparkaksbakandet har så länge jag kan minnas varit höjdpunkten i väntan på julen. Vi har stått alla tre på rad och trängts, grälat om vem som skall kavla ut degen och kritiserat varandras kakor. Vi har förbjudit varandra att äta av degen och stått och ätit i smyg när de andra tittat bort. Trots den stränga regeln har alla förätit sig när vi efter flera timmar blivit klara. Vissa år har vi bakat pepparkakor redan första advent bara för att vi har varit så otåliga. Det har lett till att vi varit tvugna att baka ytterligare en sats före jul, småningom är pepparkaksburkarna väldigt tomma...
De senaste åren har ivern avtagit en aning. Det är alltid någon som ger upp mitt i eller någon som gärna säger sig avstå. Lika bra det, kanske. Ser framemot det i alla fall, oberoende av hur många som slåss om degen.
Julgranen är skaffad, men den får stå ute och vänta ännu några dagar. Sedan får vi klä den, jej! Det är också en session som kan se en aning kaotisk ut. Logiskt är det att sätta stjärnan på plats först och sedan glittret innan man börjar med det andra, men ändå hinner julgranskulor hängas upp innan granen ens står stadigt i foten.
Väntar bara på julaftonsmorgon.
Vissa saker går inte att förklara, men den stunden är alltid lika fylld med nostalgi.

Det enda som saknas är snö.
Var snäll. Vem vet, kanske en liten tomte sitter och iakttar dig precis nu.

What if i stumble?

Om en vecka är jag hemma. Egentligen är jag nöjd med att vara här tills dess, ju mer jag är hemifrån desto mer uppskattar jag att vara hemma.

Jag var på cirkelträning idag som vanligt. Typiskt att samtliga bekanta aktiva deltagare på samma gång inte kan komma. Fick träna ensam denna gång. Det är inte alls lika roligt! På länk går jag gärna ensam, men det fina med cirkelträning och motsvarande jumppor (typ arbis tantjumppa och sådant som skulle passa fint för mig) är just babblet i pauserna. Fick iaktta de andra och roa mig med att kritisera dem tyst för mig själv.

Fader vår är inte en bön jag alltför ofta ber när jag ber för mig själv, utan den har en tendens att bli en bön som beds i kyrkan, i grupp eller åtminstone i någon annans sällskap. Oavsiktligt blir den för mig en formell ramsa som läses i större sammanhang eller i brist på fantasi. Ibland ber jag den i alla fall, och beroende på vad som pågår i mitt liv kan jag märka att jag betonar en del av bönen mer. Är jag hungrig betonar jag vårt dagliga bröd giv oss idag... Okej inte riktigt så kanske, men ni förstår vad jag menar.
Och inled oss icke i frestelse är den fras (eller bön) som jag för tillfället skulle betona. Ger man fan lillfingret tar han hela handen. Märker allt oftare att jag knappast skulle kunna stå emot frestelser ensam. Måste bara lita på att bönen hjälper.
Bikt är ingen dum idé. Kanske inte bikt i sin fulla mening, men säkert skulle det kännas bra att öppna sig lite för någon. Om inte annat så för självrannsakans skull.

För en tid sedan, någon månad kanske, blev min blogg desanonymiserad (om detta ord inte finns i SAOL så hittade jag på det). Tidigare har mitt namn inte synats, nu gör det det. Jag blev sur på sådana som inte vågade visa sin identitet. Sedan märkte jag att *hoppsan!* mitt namn syns ju inte heller. Kanske det var på tiden att ändra då.

Detta stämmer in på det som försigår i huvudet på mig:
http://www.youtube.com/watch?v=egM_jQVsfxI

Adväntan

Äntligen är vi inne i december. Det är inte många dagar kvar tills vi igen börjar gå mot ljusare tider. Jag är tillbaka i Åbo igen efter ett lite längre veckoslut. Skönt. Stannar bara ett par dagar för att sedan åka hem igen. Lärde mig en sak när jag kom in genom dörren. Lämna aldrig ett hus ostädat och uppochnervänt. Det är inte trevligt att återvända till ett sådant hem. Får väl ägna förmiddagen i morgon åt städning.
Det här veckoslutet gick mestadels åt till lillajulsfirande. Undrar vem som har kommit på att fira lillajul. Någon ivrig som inte tycker att det räcker med tomtar på julafton. Jag håller med och tycker någon har varit smart. Lite skoj med julkalender också. Nog för att min chokladkalender inte är någon höjdare, men den får duga. Är ju dessutom borta några dagar åt gången så får äta en hel veckas choklad på en gång. Mums. Igår fick jag dessutom testa mina fina, vassa skridskor för första gången denna säsong. Det gick rätt så bra, klubban är bra stöd när man är ute på hal is... Kul var det, ovanan känns i benen så här dagen efter.
Är rädd för att adventstiden skall vara ångestfylld och inte särskilt fridfull. Så borde det inte få vara, man kan inte njuta av julen på samma sätt om man bara tänker på julklappar och skinkan som borde lagas. Det skulle vara skönt att bara få vänta på julen i fred. Lyckligtvis får jag komma hem och fira jul tidigt, så jag hinner med allt stök.
"Det lilla ljus jag har, det skall få lysa klart..." Om ljuset symboliserade mitt sinne, borde jag kanske se till att det inte falnar. Har under den senaste tiden märkt att jag inte glädjs så mycket som jag borde göra över det jag har. Borde kanske låta den glädje jag nog känner någonstans djupt inuti komma till uttryck och inte försvinna bakom ett tankfullt och nedstämt yttre. Det glädjer ju ingen. Ibland hakar jag upp mig på småsaker och glömmer att jag har allt jag behöver för att kunna vara lyckligare än jag kanske förtjänar. Familj att fira jul med, ett hem (på två ställen dessutom), en studieplats, vänner, en församling, Gud... Och till råga på allt en underbar pojkvän som har en förmåga att med sin frånvaro väcka en saknad som gör att jag ser framemot veckosluten ännu mer, och helst vill ta ut så mycket som möjligt av dem. Det gör att pendlandet fungerar.
Lovar mig själv följande: jag skall visa det jag känner, låta adventstiden vara lugn och mysig och komma ihåg att tacka Gud för dagen.

Fridfull adventstid!