Vårtrall

Äntligen är det över! Kommer aldrig mer att behöva sitta i gymnastiksalen och skriva studentprov! Sammanlagt har jag varit där nio gånger (höst+vår), och de sista gångerna var det inte roligt längre. Till en början var det spännande. Idag orkade jag inte ens planera mitt mellanmål.
Äntligen är all stress över, den där ständigt förhöjda pulsen är normaliserad och undermedvetna oron släppte genast när jag kom ut i solen efter provet. Mitt sommarlov börjar... NU!

Överlag har det gått rätt så bra. I psykologin är jag preliminärt två poäng under L, och jag är nog supernöjd. Jag ansträngde mig i alla fall inte i onödan. C i matta, rätt så stolt över det också eftersom min logisk-matematiska intelligenskvot inte är särskilt hög. Något annat har vi inte ännu fått veta, men jag har en relativt bra känsla angående alla ämnen förutom moddan. Nåja, huvudsaken är att jag får den där vita mössan och en massa kaka den andra juni. Vem bryr sig om hur betyget ser ut om hundra år...?

Det är ett alldeles underbart vårväder nu. Jag satte mig ute i solen när jag kom hem och läste en stund (annat än skolböcker, usch så mycket jag har saknat vanlig skönlitteratur). Jag har svårt att tro att det kommer att komma någon snö förrän nästa vinter, och trots att vintern inte såg ut som den skulle i år, är jag glad att det blir vår i alla fall. Våren hör nog till de bästa tiderna på året, jag älskar dess dofter och allt som växer, och jag blir bara glad åt tanken att sommaren ännu är framför.

Skolan är slut.
Vad skall jag göra nu?

Efter ett härligt veckoslut har jag en massa energi för att orka vila upp mig under de två veckor som följer, för att sedan vara hemma och äta påskägg. I morgon skall jag sova ut och vakna av mig själv och inte till min väckarklocka. När jag stigit upp är det storstädning som gäller. Allt som har med skola att göra skall packas ihop, och jag skall göra i ordning för en ny period i mitt liv. På onsdag skall jag självklart besöka Stockmanns Galna Dagar och tillbringa dagen där, med ett avbrott för att gå till Arbis där det muntliga provet i engelska utspelar sig. På torsdag morgon bär det av till Marocko. Sedan ligger jag och mamma på stranden i Agadir till följande torsdag då vi kommer hem för att äta memma. Har nog lite resfeber. Men mamma är värre- hon har redan packat. Jag tror att både jag och mamma har förtjänat lite semester, och en resa på tumanhand utan pappa och pojkarna tror jag kan ha positiva följder med tanke på relationer.
Sedan är det mesta öppet. Läser väl något och ser sedan var och om jag börjar studera i höst. Men det orkar jag inte fundera så mycket på just nu. Nu skall jag vila.

Framtidsutopi:
När jag har klarat av det vuxna arbetslivet skall bli en av de där rika pensionärstanterna som innan den första snön har fallit flyr landet för att tillbringa vintern på en karibienkryssare, och som får fullständig uppassning och massage. När snön sedan fullkomligt smultit och det är över fem plusgrader på nätterna i Finland åker jag hem för att fortsätta sola och njuta av den vackra finska sommaren. Jag skall vara överdrivet brun året om och ha rynkig, i förtid åldrad hud, och om jag dör i en sjukdom så är det hudcancer. Formen håller jag genom fettsugning. Det mest ansträngande jag gör är att vända mig från mage till rygg och att hålla i min bok där jag sitter på båtens däck och läser.
Bra plan va? Synd att närmare framtid inte är under lika bra kontroll.

Vad jag tror: Gud har en plan.
Vad jag vet: Jag kommer att få reda på vad Han egentligen vill.
Vad jag kan: Pröva mig fram och se om det leder någon vart.
Vad jag litar på: Att Gud rättar till mina felsteg och ger en vink då mina val är alldeles åt skogen.

Nu skall jag bara slappa. Till er som vill komma med till Marocko: tyvärr- kappsäcken är redan full med kompisar som fripassagerare. Till de sura miner ni av avundsjuka visar: Hasta la vista! Njuter till fullo av skadeglädje.

Ha det så bra och njut av vårvädret!

Antar utmaningen!

Jag blev utmanad av Hanna & Hanna.

Regler:
Bloggare som blir utmanade skall skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att detta är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. När jag var liten ville jag vara pojke, vilket syntes i våra lekar där jag oftast hade den manliga huvudrollen.

2. Jag tycker att skärgården är den vackraste platsen på jorden.

3. Jag tycker att mina fötter är de äckligaste som finns.

4. Jag tycker om att vinna, och jämför mig hela tiden med andra. Finns det inga andra så jämför jag mig med mig själv. Jag har dock en tendens att ta ut seger och lycka i förväg, och blir extrabesviken då jag misslyckas.

5. Jag har varit med i en teatergrupp på Annegården ett par år, och har i en pjäs sjungit Blinka lilla stjärna där- högt och falskt.

6. Jag har en oförklarlig tandläkarskräck och är överlycklig för att de obligatoriska tandläkarbesöken via skolan för alltid är förbi.

Sådärja. Nu skall jag bara hitta någon tillsvidare icke-utmanad att utmana. Tror jag återkommer så fort jag på måfå valt ut några främlingar där ute i bloggvärlden.

Må bra. Ät fisk.

I väntan på våren

Har en fluga i mitt rum. Ett tecken på vår.
Den störde min koncentation då den utan större framgång försökte ta sig ut genom glasfönstret. Flugor är nog inga smarta figurer.

Snön smälter. Ett tecken på vår.
Det som göms i snö kommer upp i tö. Har inte gjort några större fynd hittills.

Eftermiddagssolen värmer upp mitt rum. Ett tecken på vår.
Tidigare har solen hunnit gå ner innan jorden hunnit snurra tillräckligt långt. Nu hinner solen skina in på mig där jag sitter framför fönstret, innan det är dags för solen att gå ner igen.

För varmt för vinterjacka. Ett tecken på vår.
Det innebär inhandlande av vårkläder, hurra!

Fågelsång (annan än Talgoxens, vars sång låter som en gnisslande cykelpump...) Ett tecken på vår.
Att fåglarna kommer tillbaka brukar vara något jag jublar över.

Nåja, skall inte vara för ivrig, även om detta vårväder borde fortsätta enligt vädergubbarna. Hoppas ändå att det inte dröjer länge förrän de första tussilagona lyser upp vägkanterna, förrän man med lite fantasi kan ana mössöron på träden, förrän jag lyfter ut solstolen för första gången och konstaterar att jag kanske ändå behöver en tröja... Våren brukar innebära påsk, födelsedag och livsglädje. Tålamodet tryter redan.

Hanna utmanade mig. Måste nog tänka lite, det är svårt att hitta på konstiga saker om sig själv (inte för att jag inte skulle vara konstig). Det svåra är nog att komma på något som INGEN redan visste. Nåja, återkommer med konstigheterna senare.

iHasta luego!

Normal autism

Den nyfödde lever i sin egen värld, knappt medveten om vad som händer runt omkring, och han sover mest hela tiden.
Jag sover nog inte 16 timmar per dygn, men annars kan jag beskriva mitt tillstånd som normal autism, Margareth Mahlers första stadium i den psykosociala utvecklingen. Jag lever i min egen lilla värld som består av koncentrerat läsande då inget annat runt omkring mig uppmärksammas. Visst är det lite ensamt, men det är det som krävs just nu, i denna fas av lagomhög stress. Dessutom trivs jag i mitt eget sällskap bland tankekartor och fina bilder som jag dekorerar mitt rum med. Skall snart rita varseblivningscirkeln, undrar bara var den skall få plats...
Jag tror jag har upptäckt mitt stora intresse- psykologin känns allt mer intressant och spännande. Extrakul är det med aha-upplevelser, och då jag märker samband och hur saker och ting förhåller sig till varandra.
Visst läser jag främst med studentskrivningarna i tankarna, men å andra sidan tror jag inte att jag skulle sitta och rita scheman om ämnet inte intresserade mig ett dyft. Hoppas min iver hjälper mig i skrivningarna, visst är det lättare att skriva bra om ämnet intresserar. Dessutom gick min preli ganska bra, så har bara positiva känslor just nu.
Detta var bara ett kort avbrott för att påminna mig om att det finns en värld utanför mig själv. Dags att återvända till min verklighet för att rita upp Neissers varseblivningscirkel som beskriver vår grundprincipen för vår kognitiva aktivitet.
Inom tre veckor har jag säkert kommit ut ur skalet, innan dess är det nog skrivningarna som tar upp den största delen av min tankeverksamhet. Så vemodigt det kommer att kännas att plocka ner allt från väggarna och packa ihop och städa undan alla saker. Ingen annan än jag kommer någonsin att få nytta av mitt tidsslöseri.

No life

Ibland får jag en känsla av att jag ger ett väldigt tråkigt intryck av mig själv. En sådan där som inte ger sig tid åt att umgås med vänner, koppla av och släppa loss. Senast på fredagen fick jag en sådan känsla. Vi hade lärarmiddag, och det blev en riktigt lyckad tillställning. Alla var uppklädda och glada, och sällskapet vid mitt bord var trevligt (förutom att majoriteten läser fyssa, så jag kände mig inte så smart). Men småningom hade vi ätit klart, och då började folk söka sig till efterfestlokalen. Men snälla flickor som jag gick hem och lade sig. Denna gång var det inte för att jag ville vara tråkig, utan snarare berodde det på att jag skulle vara pigg för att spela dagen därpå. Men kompisarna tyckte givetvis att det var slött, och visst hade jag velat följa med. I stället gav jag ett intryck av att vara tråkig och ansvarsfull. Vilket jag kanske också är.
Det är inte den enda gången jag har känt mig som en otroligt tråkig typ, varje gång någon vill ha ut mig tackar jag nej av en eller annan orsak. Nu frågar ingen mera.
Oftast innebär det ju att följa med till en bar eller klubb, och visst kan det vara roligt. Men jag är kanske ändå inte den där bile-doku-människan, så därför vet jag inte om jag skulle gilla det så mycket. Men varje gång jag missar ett tillfälle så är jag utanför den gemensamma upplevelsen inom kompisgänget. Det borde ju inte inverka på vänskapen, men det känns ändå så.
Jag har två slag av vänner- kristna och icke-kristna. Behöver bägge.
Nåja, får väl nöja mig med att vara tråkig, duger det inte så duger det inte.

Ännu en vecka har gått, och jag har nog ägnat så mycket tid som möjligt åt mitt läsande. Ändå verkar tiden ta slut. Väntar bara på att skrivningarna skulle vara över, på min och mammas solsemester och på att få börja läsa till det som kan ha en större betydelse för livet (i ett vidare perspektiv alltså, för tillfället är studentskrivningarna livet). Har gett mig själv olika alternativ med tanke på kommande studier. Logopedi, socialpsykologi och nordiska språk och litteratur. Denna variation främst för att jag inte kan bestämma mig. Läser och hoppas att jag kommer in någonstans. Men sedan är det inte i mina händer längre.
Nu skall jag återgå till mitt urtrisa liv.

Don't by drugs. Get high on hugs.