Bort med aggressiva människor och tadaa- frid och fröjd på jorden!

Skulle världen se bättre ut om människan var mindre aggressiv? Kunde man få bort våldet i hemmen, våldtäkter och terrorism genom att förändra människan med ett medicinskt ingrepp? Det tror teamet på företaget Clockwork.

Kom just hem från Teater Viirus efter en... tja... vad skall jag kalla det... ny och annorlunda teaterupplevelse. Rolig var den inte, pjäsen. Men bra på sitt eget sätt.
Clockwork skall komma med något nytt och revolutionerande för att höja säkerheten på vår jord, som idag präglas av terrorism, krig och våld i vår vardag, sådant som finns men som vi lätt blundar för. Tanken är god, men metoderna är en aning omänskliga. Det går ut på att operera in ett mikrochip i frontalloben, för att dämpa aggressiviteten och hindra människan från våldsamma handlingar. Konsulten, han som skall få folk att köpa produkten, tar till ganska extrema metoder då det gäller att göra reklam. För att framkalla rädsla hos kunderna borde man i reklamen visa det folk är räddast för, våld, olycka, att något händer med en familjemedlem... Och varför spela in en fejkad våldsscen då man kan göra det på riktigt? Ändamålen helgar medlen heter det ju.
Då arbetskamraterna tvekar kommer konsultens aggression upp till ytan och första akten slutar med att han våldtar en i teamet. Mitt framför ögonen på de smått chockade åskådarna. Ridån går ner.
Våldtäkt är inte något bra. Definitivt inte för företagets rykte. För att denna lilla incident inte skall gå ut i offentligheten anmäls detta inte till polisen, men gärningsmannen får trots det sitt straff. Han får bli provkanin för deras nya produkt. Han får ett mikrochip inopererat i hjärnan och blir okapabel att använda sig av våld. Detta ger arbetskamraterna en ypperlig chans att hämnas. Spritt naken på scen utsätts han för våld och trakasserier. Fin utsikt hade man från första raden...

Sjukt, javisst. Otroligt bra skådespelarinsatser, allting var obehagligt äkta, speciellt våldsscenerna och de psykiska trauman han fick uppleva. Men förutom detta obehag och avsky mot allt som har med våld att göra, väckte pjäsen andra tankar också.
Har människan rätt att ändra på sig själv? Ändra en egenskap så den inte går att styra? Vad händer då med den fria viljan? Och vad händer med det Gud har skapat?
Är detta en bra lösning mot våld? Går det inte att motarbeta det på något annat sätt?
Tänk vad människan kan vara hemsk. Direkt våldsamhet kan bero på många saker, alkohol, hormoner, psykiska störningar... Men kan det förklara den kallblodighet en del visar mot sina medmänniskor? Hur kan någon klara av att göra en annan människa illa?
Och till sist, något som är en väldigt mänsklig instinkt. Hämnden är ljuv.
Att vända andra kinden till var det inte tal om i den här pjäsen, och kanske är det något inbyggt i människan...

Hur som helst, visst är det värt att se Clockwork, men den innehåller en hel del starka scener som kanske inte överkänsliga skulle gilla att se. Väcker nog en del tankar.

Ta hand om varandra!

Bekännelser

Jag undrar om man någonsin kan få veta precis allt om en annan person.
När kommer man till den punkt då man känner en människa utan och innan? Har svårt att tro att man någonsin kan få veta allt, eftersom det ibland kan vara svårt att känna sig själv. Hur som helst, man kan åtminstone alltid lära sig något nytt om andra. Och det skall ni få nu- för här kommer något ni knappast vetat tidigare om mig.

I moddan fick vi till uppgift att läsa om en barnbok man har gillat då man var liten, en som man antingen läste själv eller som var en populär högläsningsbok hemma. Det lästes mycket hemma hos oss, godnattsagor var ett måste, och förutom bilderböcker som lästes om och om igen var det nog Astrid Lindgrens böcker jag gillade mest. Dessutom kom de ju på TV också, så jag kan historierna utantill. Jag hade många böcker att välja mellan, och beslöt mig till slut för att läsa Emil i Lönneberga. Varför? Jo, han påverkade mig mer än man kan tro!
Emil var en stor förebild då jag var vid fem års åldern. Han var påhittig och innerst inne snäll och omtänksam, och framför allt hittade han på alla möjliga hyss. Det skulle jag såklart också göra, vilket ledde till att jag satte upp fällor och busade med lillebror. Dessutom satt jag i "Snickarboden" (vedlidret på lande) och täljde vedklabbar till något som skulle likna trägubbar. De blev nog aldrig lika fina som Emils. I och med att jag har två bröder kanske man kan säga att jag var ett slag av pojkflicka då jag var liten. Har aldrig egentligen lekt så mycket med dockor, och i de flesta lekar hade jag en pojkroll. Jättetuff var jag i alla fall då jag gjorde hyss precis som Emil.
Här kommer bekännelsen- jag har minsann haft en mysse också! Hade Emil en så skulle jag också ha en! Och den skulle jag ha på mig när jag sov! "Ja vill ha mi mysse", bekräftade jag precis som Emil, och en tid sov jag med en illande ljusröd skärmmössa på huvudet. Inte nog med det- jag lyckades få pappa att göra en bysse åt mig också, ett trägevär som han sågade ut ur en planka. Så både mysse och bysse har jag haft, precis som Emil. Jag vet inte hur länge detta varade, jag tror inte mamma gillade att jag hade mössan på mig i sängen.
Det är inte bara Emil som fått mina fantasier att flyga. Jag har önskat mig en häst och en apa i julklapp någon gång för att kunna vara som Pippi, jag har drömt om att gå på luffen som Rasmus, jag har sprungit omkring i vår egen Mattisskog på lande och lekt rövardotter och rott omkring utanför vår brygga och visslat precis som de gör i Vi på Saltkråkan. "Nu ska du höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom..."

Det jag märkte då jag läste Emil här för ett par dagar sedan, var att jag fortfarande minns repliker ut TV- serierna. Då jag läste kunde jag precis höra hur Lina skadeglatt säger "Vad var det jag sa" och hur Emil på renaste småländska säger "Anners hör man ju inte att de ä söppe". Jag tittade mycket på alla de serier som gjorts av Astrid Lindgrens sagor, och jag snappade upp rikssvenskan och talade som de gör på film då jag lekte.

Skratta hur mycket ni vill åt mig, jag skäms inte så mycket. Barn leker och har livlig fantasi, och jag är tacksam för att det lästes i vårt hus redan då jag var liten. Det har i alla fall satt fart på min fantasi... :)
Nu vet du en sak till om mig. Säg till när du tror dig veta allt.

Kajsa Kavats aftonbön

Det går en ängel kring vårt hus

hon bär på två förgyllda ljus

hon bär en bok uti sin hand

så somnar vi i Jesu namn

Amen

Det jag inte vill

Rör man sig i Helsingfors centrum, eller varför inte någon annanstans, ser man alkoholister på bänkar, i hörn, på marken, ja lite överallt. Med flaskan i handen vinglar de fram och sluddrar något obegripligt och tigger pengar till bussbiljett eller kanske dagens sup. Och man tänker "skaffa ett liv", "eget fel att det har slutat så här" och "kom inte nära mig, jag har inget att ge". Tyvärr är det en vanlig syn i vårt land.
I dagens Husis finns ett reportage, där reportrarna har följt med den hemlöse alkoholisten Tomppa en dag, för att se hur de klarar av dagen. Det är förfärligt kallt ute den här tiden om året och man kan nog fråga sig hur det är möjligt att klara sig utan tak över huvud och varma kläder. Klarar sig gör de flesta i alla fall. De söker sig in i köpcentren, i tunnlar och i metrostationer, de åker spårvagn och övernattar på en madrass i någon vrå eller hemma hos en kompis som fortfarande har lägenheten i behåll.
Så här var det väl inte tänkt? Men ändå blev det bara så. Tomppa söp upp sitt företag, och jag kan tänka mig att andra hemlösa alkoholmissbrukare har sin egen tragiska historia. Och ingen är på gatan frivilligt.
"Så här ser det ut. Det är så här vi lever. Vi är som djur, sidu. Det här är ju inte ett liv för en människa", säger Tomppa. Nej, det är det inte. Varför lever de på det sättet då? "Ryck upp er och sitt inte där och tigg", tänker man när man går förbi. Det vet de lika bra som vi andra. De vet att de borde göra något, att det här inte är något man lever ett lyckligt liv på. De vet att det är deras eget fel, men av en eller annan orsak går det bara inte att börja om. Det kanske inte finns något att återvända till. "Ska jag hitta den skyldiga så går jag in där på toaletten och tittar mig i spegeln och där står han. Ingen annan är skyldig och ingen annan kan göra något åt det." De skyller i alla fall på sig själva...
Det som i artikeln gladde mig är att de flesta verkar se positivt på det liv de har, och gemenskapen bland gubbarna är bra. De hjälper varandra, värmer varandra, bjuder på en sup då någon är utan... "Vi är så helvetes älskande och gråtande. Vi förstår andras lidanden på ett helt annat sätt en de som vuxit upp i en bomullshög." De lider verkligen tillsammans, och trots att jag ibland också tycker lite synd om dem, kan jag knappast föreställa mig livet utanför min bomullshög.

Ibland funderar jag på varför en del lyckas i livet och får leva ett gott liv utan större svårigheter och lidanden, medan andra slutar på gatan. Alla har ju en plats i livet, det finns en mening med att man finns. Men det där kan väl inte ha varit meningen? Någonstans har det gått fel.
Tänk om det går fel för mig också?

För att inte sluta på en parkbänk, borde jag kanske hitta det som är en del av meningen med mitt liv. Vad vill jag göra när jag blir stor (dvs om några månader)?
Har haft en lång lista på det som intresserar mig, och jag har redan ratat några idéer, vilket gör det lite enklare: Jag skall inte bli jurist.
Det som för tillfället intresserar mig är psykologi och språk. Svenska är trevligt, och Nordiska språk och litteratur på Uni är kanske lite lockande. Psykologin är himla svår att komma in på, men det är väl värt ett försök. En ny grej som kunde vara kul att studera logopedi. Och bli talterapeut. För min del skulle det innebära Åbo. "Bli lärare" har jag hört ett antal gånger från olika håll. Tjaa... Varför inte? Men vilket ämne? Suck!
Jag tror jag vet vad mitt problem är. Helt enkelt det att jag inte vet vad jag vill. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Och det svåraste är att jag inte kan se vart jag går om tio år då jag föreställer mig själv gå till jobbet. Min arbetsresa slutar alltid vid ytterdörren. Det värsta är att jag länge bara har väntat på att jag skall komma på vad jag vill bli, att någon inre eller yttre röst skulle berätta det för mig. Det hade varit så mycket enklare om det fungerade på det sättet.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag vill göra något av mitt liv. Jag vill inte kasta bort det jag fått och göra sällskap med någon gubbe på Malms tågstation.
Hurra, något vet jag åtminstone säkert...
Kunde inte vara mer förvirrad.

De vackraste ord som jag vet

Huur häärligt sången klingaa på älskat modersmåål...
Svenska dagen till all ära. Och nej, på Svenska dagen firar vi INTE Sverige! Hoppas alla finnar som tror det lär sig något.
Jag gillar svenska. Inte bara för att svenska är mitt modersmål, utan som språk i sig är det rätt så trevligt. Nästan vackert.
Ord är också något jag tycker om. Och det finns vackra ord. Både sådana som bara låter bra utan större tanke på betydelsen, och så finns de de som har en vacker innebörd.
Vårdagjämning. Visst klingar det fint? Upprepa det. Smaka på det. Inga hårda konsonander som p och t som stör harmonin.
Virvelvind. De tre v:na har en speciell effekt så att ordet i sig blir väldigt lyriskt.
Tussilago. Ängel. Vallmo. Lurvig. Trudelutt (Robin föreslog det, och nu är det mitt favoritord!)
Sedan finns det ord som låter bra bara för att vi associerar till något vackert.
Sommarvind till exempel (det är ett ord som i Sverige röstades fram till det vackraste).
Sedan har vi de ord som har en vacker innebörd. Här är min lista.
- Hopp
- Unik
- Möjlighet
- Älska (--> kärlek, ömsesidig sådan)
- Tro, tillit
- Härligt (beskrivande, inte sant?)
- Lycka
- Frihet
- Trygghet
- Förlåt

Innebörden kan ni själva tänka ut. antagligen är den olika för alla, och därför håller alla säkert inte heller med om denna lista.
Det är bara några. Har du några på lager, berätta gärna! :)

Häxor och alla helgon

Om jag har haft en tråkig dag? Nej då, inte alls. Även om de flesta är på Höstdagarna eller har något annat för sig och det är helg så inget är öppet, har jag haft en alldeles bra dag. Vaknade i hyfsad tid, väl utvilad och rätt så hungrig (vilket jag rättade till genom att äta ett ordentligt morgonmål). Jag hade inte ännu ställt om min klocka jag har på nattduksbordet och trodde klockan var tio, men då jag kom ner i köket begrep jag att den bara var strax efter nio. Hurra, jag hade vunnit en timme! Det var ett härligt väder idag. Solen sken, det var några minusgrader och ett tunt snötäcke på marken lyste upp världen. Njöt av frukosten och morgontidningen och tog mig sedan en uppfriskande promenad till Malms simhall. Besökte först konditionssalen och simmade sedan en kilometer. Vilken utmärkt start på dagen. Var nog lite stolt över mig själv när jag kom hem. Tur att simhallen hade öppet även om det är Alla helgons dag idag. Nåja, sedan följde en stund av tristess i väntan på mat (det är otroligt hur hungrig man blir efter simning!) och klok som jag var lämnade jag spanskaböckerna på soffan och tittade på några avsnitt av Friends i stället. Till provet kan jag ju läsa imorgon (yeah right).
På kvällen var det lagets avslutning. För sista gången någonsin var vi alla samlade, och vi sammanfattade de gångna åtta åren. Vi fick alla en kort meritlista som minne och några hedersomnämningar delades ut. Blev "Vuoden harjoittelija" och "Vuoden pelaaja", vet ej vad jag värderar högre... I vilket fall som helst var känslorna blandade och visst fällde alla en och annan tår. Det känns rätt tomt nu efteråt. Jag måste säga att jag har haft en otrolig tur att jag av en slump hamnade i det här laget. Jag hade knappast älskat fotboll så mycket som jag gör nu, och det är konstigt hur mycket man kan tycka om ett lag på det här sättet. Vi var som en enda stor familj, och jag kommer verkligen att sakna det. Nåja, det är ett avslutat kapitel, jag har många erfarenheter och upplevelser i bagaget och åtta händelserika och härliga fotbollsår bakom mig.
Det var annars en lyckad avslutning, god mat och champagne och fina tal. Kan citera tränarens hela tal: "Tack!"
Så nej, jag har inte haft en tråkig dag alls.
Alla helgons dag idag. Det säger mig inte särskilt mycket. Okej, jag vet att man firar minnet av de döda och sätter ljus på gravarna och så. Men det har egentligen aldrig varit något som desto mer uppmärksammats i vår familj. Tidigare har jag egentligen kopplat Alla helgons dag till Halloween, även om det inte är riktigt detsamma. Skönt att vi inte har samma tradition här som i USA till exempel, att barnen går omkring och tigger godis. Tittade på Friends (vad annars?) och där ser man hur giriga ungar kan bli när det gäller godis. Det räcker med påsk tycker jag. Måste ju dock mege att jag nog har sprungit på Halloweenpartyn och klätt ut mig till något skrämmande och druckit grönt bål med isbitar formade till händer. Det är en alldeles rolig tradition, och småruskigt med grinande pumpor och spöken och gastar sådant. Så länge man kan skilja mellan Halloween och Alla helgons dag, eller åtminstone budskapet. Psalm 129, För alla helgon, ger en bild av vad det är vi firar. Fråga inte varför jag bläddrade i Psalmboken.
I morgon borde jag läsa till prov. Borde ta mig i kragen lite, allt oftare händer det att jag somnar på soffan då jag borde läsa. Borde kanske lägga mig tidigt idag, men drack för många Frezza mochan på avslutningen så jag är ganska pigg... Och ett samtal från Tammerfors piggade upp ännu mer. Nåja, eftersom jag inte har något mer på hjärtat borde jag kanske avsluta här innan jag börjar svamla alltför mycket. Men när jag nu bläddrade i Psalmboken hittade jag en rätt så glädjande och trygg psalm som jag kan passa på att citera ur.
"I himmelen, i himmelen är klarhet, hög och ren. Så outsägligt klart som den är icke solens sken. Den sol som ej till vila går och evigt oförmörkad står är Herren Sebaot."
Psalm 528, vers 2

Tack och hej, leverpastej.

Den första snön

Hon slår upp ögonen och springer fram till fönstret. Det har snöat i natt! Hon trycker näsan mot fönsterrutan och tittar ut på den snöbeklädda, vita världen. Så annorlunda det är. Så ljust, så vitt. Det är lika fascinerande varje år- dessa oregelbundna snökristaller som singlar ner och landar mjukt på marken, som man inte kan hålla i och som smälter på nästippen. Hon tittar en stund med stora ögon på den vintriga trädgården. De bara träden har fått en frostig vinterskrud och hela gräsmattan är dold under ett mjukt täcke. Ingen har ännu gått där. Tänk att få vara den första. Fönsterrutan immar igen av hennes andedräkt och hon lämnar efter sig ett avtryck av näsan och läpparna när hon springer iväg till tamburen i bara pyjamasen.
Vänta lite nu, du måste äta morgonmål först, säger mamma. Vilken brådska flickan har, tänker hon och ler trött. Hon har i sin iver inte förstånd att sova länge ens en lördagsmorgon.
Gröten slinker ner i ett nafs, sedan fram med tjocka tröjor och på med mössa och vantar. Inte så bråttom nu, dra fast dragkedjan ordentligt. Har du yllesockor på dig? Sedan, äntligen, ut i det vita vinterparadiset.
Hon plumsar genom snön som når hennes korta ben ända upp till knäna, vinkar åt granngubben som skottar fram gången framför sin dörr, och kastar sig ner på rygg. Hon breder ut sina armar och ben, ritar snöänglar. Flera stycken, bredvid varandra hand i hand, om och om igen.
Hon stiger upp, rättar till mössan och betraktar sitt verk.
Går det att göra snöbollar?
Ja, hurra! Hon rullar stora och små, kryper omkring i snön kors och tvärs över gården och en blir större än alla de andra. Så tung den blir, hon orkar knappt rubba den. Hon lämnar den kvar mitt på gården och rullar en till, lite mindre. Den blir lagom stor, precis så att hon orkar lyfta den. Hon placerar den ovanpå den jättestora snöbollen och rullar ytterligare en till, ännu mindre än de tidigare. Oj, så högt det blev att lyfta. Men hon klarar det och beundrar stolt sin snögubbe. Ögon måste han ha. Hon kryper in under granen och gräver fram kottar och sticker in dem som ögon. Grus från grannens nyskottade gång radar hon till en glad mun. Undrar om mamma har morötter?
Pappa har varit ute och skottat snö ner från taket. Det är en perfekt hög att gräva tunnlar i! En stor tunnel rakt igenom, ett titthål i taket och ett lönnrum där man kan gömma sig för snömannen och grannens hund.
I ett huj har dagen gått. Genomvåt och röd om kinderna står hon i tamburen igen.
Du måste vara genomfrusen, säger mamma och hjälper flickan med ytterplaggen. Spring och ta på dig ett par torra strumpor så skall jag laga lite kakao. En sådan fart det är i ungen, ler hon för sig själv.
Det är mörkt ute nu. Mot gatlyktans sken ser man snöflingorna singla ner. Varifrån kommer de? De sprider ett sådant förunderligt sken i vintermörkret och förvandlar hela världen.
Snart har grannens gång snöat igen.

Det var länge sen sist. Nu är hon för gammal för att leka i snön. Trött drar hon upp rullgardinen och tittar ut. Solen skiner från den klarblå vinterhimlen och det vita, bländande skenet tvingar henne att kisa. Det har snöat i natt. Granngubben skottar sin gång. Vad är det för idé med det? Den kommer ändå att snöa igen. Eller också är det plusgrader i morgon och snön smälter bort lika fort som den kom. Nej, inte kan vintern vara här på allvar ännu. Har de inte lovat oväder till de följande dagarna?
Det är bara att gå och lägga sig igen. Hon gillar ju inte vintern. Hon avskyr ju att frysa, hon kan ju inte tåla slasket på de våta gatorna i centrum och snöyran som förstör frisyren på några sekunder. Nej fy, i ide borde hon gå som andra mumintroll. Hon är alltför gammal för att tumla omkring i snön, göra snögubbar och gräva grottor och göra änglar och snölyktor som lyser upp gången så vackert om kvällarna. Hon är ju nästan vuxen. Sådant är bara till för barnungar.
Hon vänder sig om för att återvända till sin varma säng för att drömma om sommaren.
Stannar, tvekar, sneglar ut.
Vitt, gnistrande, lockande.
Om hon ändå kunde...
Bara en gång.
Hon springer ut och kastar sig på den snötäckta gräsmattan och andas in den kalla, friska luften. Gör en snöängel. Kramar till en snöboll.
Vintern är här igen.