Ingenting är oförlåtligt?

Staffan var en stalledräng... Det sjöng vi för min bror idag på hans namnsdag, han blev sur.
Annandag jul- det betyder sista dagen av julfirande, och idag var det kalas hemma hos oss tillsammans med släkten från pappas sida. Puh, nu vill jag inte se julmat igen på ett år.
Tänk så länge man väntade på julen, och nu är den förbi. Lovet fortsätter ju såklart och mycket roligt finns ännu framför, men ändå. Till och med julsångerna börjar man tröttna på. Och otroligt nog chokladen också. Jul är det väl ändå ända till trettondan, eller tills granen inte har några barr kvar.

Jag har, till somligas fasa, följt med den finlandssvenska dramaserien Isabella, och såg den tredje och sista delen i morse. Jag fann det egentligen riktigt intressant, trots all omoral. Serien handlade om en präst, Isabella, som kommer till sin hemstad efter att har varit borta för att studera och arbeta en längre tid. Det är svårt för henne att komma tillbaka med tanke på hemska barndomsupplevelser, och det blir inte lättare av att hon blir kär i sin bästa väns man. Svek, självmord och äktenskapsbrott... Jag lät det inte påverka mig särskilt mycket. Drama till den milda grad. Inte var det någon förstaklassens dramaserie inte, men den väckte nog lite tankar.
"Ingenting är oförlåtligt." Så sade en man i serien med bl.a. alkoholproblem och som senare tog livet av sig.
Är det så? Att ingenting är oförlåtligt? Förlåter Gud verkligen allt? Kan man göra vad som helst och sedan bli förlåten, så länge man ber om förlåtelse och verkligen ångrar det? Finns det inte något man kan göra för att Gud skall skall förkasta en? När går det för långt?
Gud är god. Men tolererar han allt?

I övrigt var det kanske lite uppskakande att se hur en präst så där bara begår äktenskapsbrott (knycker sin bästis man). Men det är väl så att även präster är människor, att de också gör misstag och fel som man inte borde. Det var kanske ett budskap serien hade (om det fanns ett)- att vem som helst kan fela, och att vem som helst kan bli förlåten. Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt...
Som de flesta tv-serier var detta snarare underhållning än nytta, men en bra sak sade faktiskt Isabella i en predikan:
"Gud finns i den kärlek vi känner för varann."
Visst finns han det.

Så småningom är det dags att börja packa. Skall upp till Österbotten i morgon och fira dagarna före nyår. Det skall bli kul, får träffa både mer och mindre bekanta och säkert får jag lära känna några nya också.
Det är mitt första kristna läger, förutom skribalägren, så det skall bli kul att uppleva. Hoppas jag får något ut av det, och att det inte finns någon skinka kvar i Kokkola.

God fortsättning.

Dan före dopparedan

Granen står så grön och grann i stugan...
Klädd är den också, och snygg! Dansk visserligen, men tät och har mjuka barr. Städat har jag också gjort, den årliga storstädningen. Den går ut på att jag kastar ut alla sängkläder på balkongen, tömmer golvet på saker och dammsuger både väggar och golv. Sedan lyfter jag på saker och torkar damm till och med under dem (inte bara runt omkring som i vanliga fall), och saker jag inte vet var jag skall ställa stoppar jag undan i en av skrivbordslådorna. Därefter tar jag in de djupfrysta sängkläderna och bäddar. Sedan är jag klar.
Julmat är något som hör till, men eftersom denna julhelg kommer att vara lång och vi kommer att äta skinka fram till påsk, åt vi anti-julmat idag. Ärtsoppa på tub.
Farmor fyller år idag. Hela 88 år. Enligt traditionen åkte vi till Virkby för att fira henne tillsammans med släkten från pappas sida. Vi kom som vanligt väldigt punktligt klockan fyra. Vissa var redan där, tidiga som alltid, och på somliga fick vi som vanligt vänta en stund tills de kom enligt sin egen tidtabell. Bordet dignade av kakor av alla de slag och vi åt tills vi storknade. Därefter åt vi chokladkonfekter för att smälta kakorna. Vi klädde julgranen också. I år var den riktigt stilig, jämn och fin. Men så liten att den fick stå på ett lågt bord för att nå upp till taket. Sedan var det bara att hänga upp julgransprydnaderna. Allt skall upp- tomtar, urfarmors domherrar, kulor, smällkarameller från 30- talet och de danska flaggorna (ingen aning om varför). Sedan pustade vi ut en stund innan vi önskade varandra god jul. Ses på annandag igen.
Så här brukar det vara. Så skall det vara. Även om visssa situationer är lite komiska, är det ändå tradition. Såhär ser dagen före julafton alltid ut. Och visst gillar jag det.
Det finns nog lika många traditioner som familjer. Alla har sitt eget sätt att fira på, sina egna rutiner. Det viktiga är ju inte hur man firar, utan att man firar på ett sätt som är bekant och tryggt, som man tycker att är viktigt.
I morgon är det julhelgens höjdpunkt. Den dag alla snälla barn har väntat på. I år firar vi hos mommo och mofa i stan, tillsammans med kusinerna från mammas sida. I år går vi till Gamla kyrkan, så vi måste väl vara där i tid för att få sittplatser. Vi har också varit i Tempelplatsens kyrka ett antal gånger, och i Malm ett par gånger kanske. Inte för att det har någon större betydelse vart man går. Gamla kyrkan är dock fin.
Det är egentligen den enda gången hela familjen besöker kyrkan under året (förutom i samband med konfirmation sådär vart tredje år), och jag uppskattar nog möjligheten. Inte bara för att det skapar en otrolig stämning när man går till julkyrkan, utan för att jag vet att resten av familjen också för en stund kan ta del av julens budskap.
I år har jag inte önskat mig något speciellt, bara nämnt något jag specifikt jag skulle behöva (dvs vill ha). Tidigare har jag skrivit långa önskelistor med alla möjliga önskningar, både sådant man verkligen önskar sig och sådant man skriver ner för att listan skall bli längre. Det känns inte så viktigt nu. Dessutom blir man mer överraskad om man får fler klappar än just den man önskat sig.

Jag hoppas att alla skall kunna stilla sig inför julen och njuta av allt som hör julen till, både av det andliga och av sådant som familjegemenskapen, mat och klappar. Fira precis som ni brukar, enligt era traditioner, njut av lugnet och ät så mycket skinka ni bara orkar.
Ha en riktigt fridfull jul!

Ett tag sen den julen... Får väl uppdatera julbilderna senare :)

En bild säger mer än tusen ord

men den härligaste känslan på vår jord

kan inte ens tusen bilder beskriva

Matta och dåligt humör passar inte ihop

Idag har jag sett både soluppgången och solnedgången. Och en hel massa mörker också.
Steg upp medan det ännu var mörkt och medan de flesta normala människor ännu sover en söndagsmorgon som denna, och åkte iväg till träningarna. Gick över bollplan kvart före nio, ungefär då det börjar ljusna. För att vara exakt så gick solen upp 09.42 idag, så jag såg verkligen dagen gry. Och en fin dag blev det ju, med tanke på vädret.
Efter träningen satt jag mig vid mitt skrivbord och började räkna. Har mattaprov imorgon, men det var inte alls det jag skulle säga. Jag såg nämnligen solen gå ner också. Det är otroligt vad korta dagarna är nu. Efter några uppgifter måste jag tända lampan, och efter bara en stund till (kändes det som) var det alldeles mörkt där ute. Och klockan var bara fem.
Dryga fem timmar matematik och inte ett dugg klokare. Skulle jag inte ha vänner som smittar av sig med gott humör skulle jag har tappat kontrollen totalt och kört huvudet i en dokumentförstörare (om jag hade haft en sådan). Jag har en förmåga att ge upp när saker och ting inte lyckas, vilket leder till en känsla av hopplöshet och känslan av att jag helt enkelt är för dum för att förstå. När jag till råga på allt är trött och helst bara skulle vilja sova, beter jag mig som en grinig unge och undrar inte alls om de omkring mig tröttnar på mig. Kanske ni någongång har upplevt den där känslan av att bara vilja skrika ut all ilska, som om det skulle lätta efter det...
Nåja, det värsta är över för tillfället. Blev på lite bättre humör, och försöker att inte tänka på mattan så mycket mer. Sover med böckerna under dynan och hoppas att informationen skulle flytta över till min trånga skalle i stället. Kanske kan be lite också.

Helt hopplöst har inte veckoslutet varit, tvärtom. Fredagen firades i vänners sällskap och med tankarna på andra håll än skolstressen. Väntar på nästa fredag- då är det ingen skolstress mer på ett par veckor. Lördagen gick åt till en förmiddagsexpedition till Jumbo och sedan församlingens julfest. Det var riktigt kul, har inte varit med om en sådan tidigare. Sjöng vackra julsånger, åt gröt och dansade ringdanser. Och förutom julens budskap fick vi höra ett annat glädjebudskap som verkligen gladde oss alla. Kvällen avslutades med ishockey på en is i alldeles utmärkt skick. Borde dock vässa mina skridskor, kände mig lite som Bambi på is emellanåt...

11 timmar till mattaprovet.
En vecka kvar till julafton.
Två veckor kvar till nyår.

Lördag kväll

"Det är jättelängesedan jag har varit sjuk. Jag blir typ aldrig sjuk." Så lät det för några dagar sedan. Peppar, peppar, ta i trä! Dagen därpå var jag förkyld. Borde aldrig har sagt sådär. Nåja, allvarligt är det inte, bara hosta och halsont. Det dör jag inte av i första taget.
Folk beter sig så olika när de är sjuka. En del gräver ner sig under lager av täcken i självömkan, gnäller över minsta sak, behöver hjälp med att sätta sig upp, ser till att andra fungerar som passoppar och tror att man håller på att dö. Andra spelar hjältar genom att förneka sitt sjukdomstillstånd och gå till jobbet som vanligt och håller igång tills de stupar. Jag vet inte av vilken sort jag är. Jag skriver inte mitt testamente bara för att jag har lite hosta (vilket jag har nu), men jag är inte heller dum och går till träningen eftersom jag vet att det är bäst att stanna hemma och ta hand om mig själv. Eller låta någon annan ta hand om mig, om det finns någon frivillig.

Jag har i alla fall uträttat något idag. Inte rikitigt det jag skulle har bordat göra, men det här är ändå bättre än ingenting alls. Jag gjorde något jag aldrig tidigare har gjort. Jag bakade pepparkakor av färdig, djupfryst pepparkaksdeg. Vi hade kvar i frysen efter Staffans pepparkakshusprojekt för länge sedan, så jag tänkte att jag kunde prova på det och baka egna, riktiga närmare jul. Ingen annan var hemma då jag bakade- hurra! Äntligen en chans att göra fina pepparkakor precis på mitt eget sätt. Ingen trängsel vid bakbordet, inget slitande i pepparkaksformarna och inga pepparkaksgummor med oproportionerligt stora bröst. Jättefina blev de. Innan jag hade satt dem i ugnen. Småningom blev degen svår att kavla ut, den ville bara spricka. Snart tog tröt mitt tålamod och den sista plåten bestod av jättetjocka hästar och pepparkakskorvar, vilket inte var så snyggt men som uppskattades av mina bröder. De flesta blev i alla fall fina, men jag tycker nog mer om våra egna. De här smakade inte så mycket, och jag tycker över lag att det hör till att laga egen pepparkaksdeg. Kanske måste jag göra en till sats om någon vecka, från början till slut utan fusk. Då antar jag att vi är fler som trängs kring bordet eftersom pepparkaksbaket är en tradition man inte får missa och för att degen är väldigt god.

Var på teater idag också, på sista föreställningen av En helkvällsgrej med André Wickström. Jag tror jag aldrig tidigare har skrattat i två timmar i sträck. Det var verkligen underhållande. Damen bredvid skrattade så hon grät. Det är kul med teater. Jag uppskattar verkligen det. Var på Struts igår och skall på Mamma betalar på tisdag. Okej sådana här teaterfreaks är vi inte i familjen, det har bara råkat sig att allt kommer på samma gång. Men ett par gånger om året går jag i alla fall på teater. Blir alltid väldigt imponerad av skådespelarna. De kan uttrycka så otroligt mycket då de står på scenen och klär sig i en helt annan roll, en helt annan personlighet. Ibland skulle det vara bra att kunna göra så i vardagen också- ta på sig en annan roll och fly verkligheten.

Två veckor kvar till jul. Jag har de flesta julklappar fixade, de sista är ännu under processering. Men läget är under kontroll vilket känns skönt. Men någon vit jul verkar det inte bli. Det säger meteorologerna i alla fall. Men jag hoppas fortfarande på lite snö till julen. Ens några flingor för att skapa lite stämning.
2 veckor till julafton.
I'm dreaming of a white Christmas....

Blåvitt

Grattis på 89-års dagen, Finland!

Självständighetsdagen firas idag på många olika sätt, men det började redan igår med till exempel borgmästarens självständighetsbal för fjärdeklassisterna i Helsingfors, och med självständighetsfest och studentdimission i vår skola och annanstans runt om i landet. Dessutom firade jag och mina vänner självständighet, lillajul och allt annat som var värt att firas i samband med vår lilla gala vi hade igår.
Vi är elva flickor i vårt lilla gäng i skolan, ett gäng som under det senaste året har blivit allt mer sammansvetsat. Vi tar upp ett långbord i skolmatsalen, vi skvallrar, skrattar och hjälper varandra i allt. Även om en del känner varann lite bättre än andra trivs vi tillsammans allihopa. Vi bestämde oss därför för att fira årets slut tillsammans i form av en "gala". Vi samlades alla hos Jessi och förberedde en tre rätters måltid till julmusik och glögg. Trots många kockar lyckades vi bra, och det var faktiskt gott! Vi hade alla med oss en liten julklapp, som vi ställde fram på bordet och drog lott om, så man fick en julklapp som någon annan hade hämtat med sig. På det här sättet behövde man inte köpa tio julklappar... Eftersom det var en gala skulle vi ju utnämna varandra till "Årets...", så vi blev turvis utfrysta medan de andra bestämde sig för vad kompisen skulle bli utsedd till. Jag blev Årets Catchare (det behövs förklaring, jag vet), och det roliga var att alla blev utnämnda till något som verkligen träffade mitt i prick. Vi funderade noga på vad som varit typiskt för kompisen under hela året, och det här visar nog att vi börjar känna varandra väldig bra. Det var en jättelyckad kväll, som alla kommer att komma ihåg. Även om vi om ett år antagligen studerar på olika håll, hoppas jag att vi ändå skall kunna hålla kontakten och ha våra tjejmiddagar tillsammans.

Åter till självständigheten. Redan igår blev jag flera gånger påmind om vad självständighet innebär och hur tacksam jag skall vara för att få vara född i ett fritt och självständigt land, utan krig och oroligheter. På dimissionen var det en äldre dam (kan för mitt liv inte komma ihåg vad hon heter) som höll festtal, och hon pratade länge om våra hjältar, både om de som kämpade vid fronten och de kvinnor som gjorde under på hemmafronten. Hon påminde oss om att vår självständighet inte var gratis, och bad oss komma ihåg de män och kvinnor som gjorde det möjligt för vår generation att få växa upp, bo och studera i ett tryggt land.
En annan som påminde mig om detta var Jessi, då hon på galan höll ett litet tal för oss. Hon läste upp ett brev hon fått av sin farmor (eller mormor?) för två år sedan. I brevet beskrivs bombardemangen 1944. Alarmet går, alla skall ut ur husen och ner i bombskydden där de sitter tills signalen ljuder om att de får gå ut igen. Uppe på marknivå igen. Oändlig tystnad och tomhet. Husen omkring deras hus hade blivit träffade, medan deras hus var helt, så när som på utblåsta fönster. Även om jag inte var där, kan jag föreställa mig hur det kändes. Rök, glassplitter, ruiner... Brevet slutade med att skribenten förklarade hur tacksam hon är för att vi i denna generation får slippa allt såndant otäckt och slipper vara rädda för att förlora allt man äger.
Det som också kom fram är att de som upplevde kriget nog aldrig kommer att glömma det. De kan fortfarande få ångest av strålkastarljus och sirener och kanske lukter eller bilder som påminner dem om kriget. (Jag måste bara få säga det här: Detta kallas PTSD och är en neurotisk störning. Nervsystemet har svårt att återgå till normalläge efter en otäck upplevelse och det kan leda till bl.a. mardrömmar eller aggressivt beteende. Psykologi, hihi.)
Så för att hedra dem som kämpade för vår frihet och för dem som upplevde kriget och kanske ännu är påverkade av händelserna, kan vi också fundera lite på hur trygga vi egentligen är. Och kanske tända två ljus i fönstret i kväll.

Tacksam för vänner. Tacksam för att jag kan stiga upp och gå till skolan utan att behöva vara rädd. Tacksam för att jag är lika mycket värd som alla andra i samhället (och annars också). Tacksam för familj. Tacksam för tröst då det behövs. Tacksam för någon att hålla om.

Vi tänder ett ljus i advent

Första advent. Kyrkoårets första dag. Början på en seg väntan. På vem? Julgubben, såklart. Och Herrens ankomst.
På fredagen fick jag öppna den första luckan i julkalendern. 23 dagar kvar till julafton. De dagarna kommer att gå fortare än man tror, så det börjar vara dags att börja julruschen så snabbt som möjligt. Lyckligtvis innebär inte advenstiden bara stress och julklappar, utan kanske något annat också.
Jag fick uppleva lite julstämning redan på fredagen. Vi gick till adventskyrkan med skolan, och det kändes härligt att få stå upp och sjunga Hosianna för första gången på länge. Och då vi sjöng Giv mig ej glans kände jag att julen verkligen snart är här. Den hör till mina favoritpsalmer så här i juletid.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,
giv mig en änglavakt.
Prästen sade något också. Han sade att adventstiden är en tid för omtanke. Så här inför jul märks de människor som söker hjälp från frälsningsarmén och som står i brödkö. Alla väntar inte på julen. En del tycker bara att det är ett stressmoment, andra är alldeles ensamma och har ingen att fira med. Så sade prästen också, tröstande nog, att Herren tar hand om de svaga och ensamma. Han skänker var och en av oss tröst och julfrid. Låt oss också göra det.
Efter kyrkan bjöds det på pepparkakor och glögg till julmusik i skolan. Mysig avslutning på skolveckan.
Lillajulsfirandet fortsatte på kvällen men nanojulfest. Julig stämning med julpyntat och -städat hus, tomteluvor, pepparkakor, jultårtor och glögg. Och ett par filmer, varav den ena var mer julig än den andra, men bra i alla fall. Sound of music kan man se hur många gånger som helst, alltid lika bra. The Polar Express hade mer med julen att göra, men fann mig en bekväm ställning och slumrade till emellanåt. Alltid lika trevligt att fira och vara tillsammans med vänner, med sådana som betyder något för en.

På lördagen fick jag öppna den andra luckan i min julkalender. 22 dagar kvar till julafton. Åt den traditionella lillajulsmåltiden med familjen- lutfisk. Det slinker med god vilja ner med en massa sås kryddat med salt och peppar. Gnolade Hosianna. "Det låter som om du hade satt dig på en marschall", sade Staffan och bad mig sluta. Annars lät jag bara dagen gå. Somnade redan klockan tio och sov i 11 timmar.

Söndag. Det är idag det. Idag fick jag öppna den tredje luckan i min julkalender. 21 dagar kvar till julafton. Kyrkan var fullsatt idag. Barnkören var bedårande som alltid och budskapet glädjande. I skrivande stund brinner det första ljuset i adventsstaken. Det brinner för hopp, för förväntan, för glädje. Jag har sällan tidigare tänkt så mycket på adventstidens betydelse. Det har snarare varit startskottet för julförberedelserna, julshoppandet, pepparkaksbakandet (i flera omgångar eftersom de av nån konstig anledning alltid tar slut) och storstädandet. Tror jag kommer att fundera mer på innebörden i år. Jag har märkt att jag har utvecklats rätt så mycket på den fronten under detta år. Försöker finna glädjen mitt i julstressen och kanske inte koncentrera mig endast på julskinkan jag får äta om tre veckor. Har insett att det finns så mycket mer som betyder något för mig.

Tänd ett ljus och låt det brinna.