Drömmar

Jag är knappast den enda som har sådana där drömmar som bara får förbli drömmar, som kanske inte är till för att förverkligas. Jag är knappast den enda som om det bara var möjligt skulle packa kappsäcken och flytta till en söderhavsö och tillbringa resten av livet i en hängmatta. Eller resa världen runt. Eller flytta till en ö i skärgården för att författa. Eller öppna ett hotell. Jag läste någonstans att av alla drömmar som kvinnor nämner är den populäraste att någongång öppna ett litet bageri, café eller något motsvarande på någon liten idyllisk ort. Det hör nog till mina drömmar måste jag erkänna. Tänk att få ha ett eget café som lockar gäster med en härlig doft av nybakt bröd och som kan erbjuda husmanskost och härligt enkla och läckra bakverk. Oberoende vad det är, handlar det väl i grunden om att bara få släppa allt och börja om och få en chans att förverkliga sig själv på ett eller annat sätt. Det är kanske inte möjligt att förverkliga drömmar av detta slag, på grund av verkligheten, vardagen, livssituationen eller brist på mod. Kanske ska drömmarna bara få finnas, för att ha något att tänka på ibland när man behöver koppla bort vardagen.
Jag är alldeles nöjd med min vardag nu, och mina drömmar får förbli sådana åtminstone tills vidare. Jag är nöjd med mitt yrkesval och behöver bara semester nu och då för att sedan orka ta tag i vardagen igen. Visserligen söker jag ständigt mening i det jag gör, men för det mesta är jag ganska tillfreds. Små projekt funkar bra för att upprätthålla meningen med livet (eller det jag själv tycker att är betydelsefullt, en känsla av att göra något vettigt). Så nu har jag ett nytt. Får se vart det bär. Skapade en ny blogg, så den som är intresserad har möjlighet att följa med mig in i min matvärld. Matbloggar är inget nytt fenomen. Men något nytt för mig.
Coming soon:
frejagrejar.blogspot.com

Fjällfrid

Fann frid i fjällen.
Eller?
En veckas paus från vardagen är något människan tycks behöva, och för mig kom den veckan väldigt lägligt. Även om jag inte kan skryta med fullpackade arbetsdagar och grym studiestress, var jag ändå i ett skrikande behov av att få komma bort. Helt bort från rutiner och annat som styr mig och som jag försöker styra. En villkorslös vecka där planering inte behöver ingå och där det inte finns förpliktelser. Frihet att bara vara. På gott och ont. Jag vill ju planera och kontrollera. Och hur har man kontroll över frihet?

Veckan i Åre var lyckad, med vackert väder, sköna dagar med frisk luft och både backar och skidspår var i fantastiskt skick. Skidresor är något av en tradition i vår familj, och som för min del de senaste åren fallit bort av olika orsaker. Att nu få följa med väckte en del nostalgiska känslor. Vintersemestrar har sin charm, trots att solstranden och bikinin inte ingår. Att tränga in hela familjen i en stuga är rätt så mysigt, och efter en hel dag ute, bastu och middag är hela familjen ganska utslagen och sängfärdig.

En vecka i skidspåret och i backen var nog skön. Åkte inte lika mycket backe som förr, men kul var det och de otroliga utsikterna kan man inte få nog av. Flataspåret lockade, och det är nog något speciellt med skidåkning som jag inte kan förklara. Det är en sådan där en hata-eller-älska-gren, för vissa går det inte alls hem och andra bara längtar efter att få susa fram ner för sluttningar och spurta uppför långa backar tills blodsmaken börjar dominera i munnen. Jag hör till den senare kategorin. På gott och ont.
Åre erbjöd utmärkta spår, solsken och perfekt skidföre, och det är svårt att beskriva lugnet och friden jag upplevde i det gnistrande, tysta vinterlandskapet. Helt ensam i min egen takt, i mina egna tankar i min egen värld. Ett par timmar att umgås med mig själv. Inte för att jag vet om jag hittade mig själv. Hittade nog en sida av mig själv som jag redan visste fanns, men som kom fram när jag skidade. En sida som ständigt strävar efter mer. I detta fall fler kilometrar. För vem? För vem vill jag uppnå och visa något? Mig själv? För att bli nöjd? Jag kan ju inte göra något halvdant, jag kan inte komma tillbaka till stugan och känna att jag inte är nöjd. Jag vet bara inte var gränsen går, när det är tillräckligt. När jag stupar i spåret? Eller skulle det räcka med mindre?
Det är en frid som saknas. Jag trodde jag skulle finna frid i skidspåret, vilket jag på ett sätt gjorde. Men det är en större frid jag söker, och den hittas inte hos mig själv.
Skidspåret beskriver ganska bra den väg jag går på nu. Vit, skimrande och fridfull med en lyckokänsla någonstans i grunden, men lång och utsugande och som inte vill ta slut. Målet är i siktet, men det skidar jag förbi för att ta ett nytt varv. En cirkel jag inte kommer ur.

Tillbaka i vardagen igen, där jag hör hemma. Sportlovet innebär på något sätt att vintern är slut. Åtminstone är skidsäsongen det, jag har inte längre samma iver att dra ut i spåret och jag kan bara vara nöjd med skidvintern. Dessutom är dagarna längre, och efter att ha varit borta en vecka märks det mycket tydligare. Före sportlovet släcktes gatulamporna när jag kom till jobbet. Nu slocknar de medan jag väntar på bussen. Väntar på den morgon då min klarljusväckarklocka inte längre behövs.
För min del får snön gärna smälta. Längtar efter våren på alla sätt. Speciellt efter att få plocka fram mina nya joggingskor och börja rulla fram på nytt. Kanske förnyelse börjar från skorna.

Ps 86:11