Barnrumpa

Jag kan vara rätt så barnslig ibland. Speciellt när jag är hungrig och trött beter jag mig som ett barn. Jag blir grinig, gråtig och gnällig, och bara tack vare min sociala kompetens och relativt åldersenliga mognad kan jag låta bli att lägga mig raklång på golvet och stortjuta. Barnslig är jag också när jag förlorar i spel eller sport. Jag är en usel förlorare, och många gånger har det varit nära att jag i min vrede har dängt badmintonracketen i golvet.
Detta är några exempel på min barnslighet i negativ bemärkelse. Sådant jag borde växa ifrån. Att ha barnasinnet kvar är en annan sak, och det är absolut tillåtet. Åtminstone jag kan vara barnsligt förtjust i småsaker, vara lekfull, busig och godtrogen...Tråkig är den som försöker vara vuxen i alla bemärkelser.

"Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in", säger Jesus i Matt 10:15. Ha barnasinnet kvar, kunde uppmaningen kanske vara.
Vad betyder det att ta emot något som ett barn? Att ha ett öppet sinne som ett barn? Hurudana är barn?
De är spontana, öppna, ärliga och har full tillit för dem som är i deras närhet. De kritiserar inte, ifrågasätter inte, bara tror och tar emot. Barn visar en verklig tillit, de är beroende av andra människor och klarar sig inte utan att ha tro på dem som är i deras närhet. De är hängivna och deras tillit är verklig och levande.
Vuxna däremot är kritiserande, analyserande, tolkande, diskuterande, misstroende och klarar sig själva. Ibland fastnar jag i det. Att jag analyserar för mycket, tvekar och grubblar.
Det är lite som med julklappar. Ett barn glädjer sig över varje paket, blir alldeles hänförda av det vackra paketeringspappret och det guldfärgade snöret, och de sliter upp paketet och skriker ut sin glädje över det som finns däri. Någonting nytt, vackert och alldeles eget. Också om det bara är en ny pyjamas kan barnet visa sin stora tacksamhet, prinsessan på pyjamasblusen är ju det vackraste som setts! Barnet visar upp sin skatt åt alla som är samlade, och bara väntar med stora, klara ögon på vad som kommer sen. Den vuxne däremot tänker "håhhå, ännu en sak som kommer att ligga framme och skräpa", och öppnar långsamt paketet och bryr sig inte så mycket om det prydligt skrivna kortet. När den nya tröjan plockas ur paketet är den första reaktionen att syna den ordentligt och i sitt sinne undra om den alls passar. Sedan lägger man ner den i sin prydliga hög med redan öppnade klappar och tackar givaren med en nick och ett leende.
Detta är lite karikerat, men kanske det förklarar det jag vill få fram.

Jag borde börja med att ändra mitt sinne, bli mer som ett barn. Jag borde lita på Gud som ett barn litar på sin förälder för att kunna ta emot Guds rike. Jag borde lyssna, ta emot, tro på det jag får lära mig och söka trygghet och närhet och bara dras till min Far. Jag borde glädjas åt allt jag har och allt jag får, och stolt visa upp det. Jag borde gå omkring och berätta om allt detta underbara som händer, och inte hålla det för mig själv och tycka att det är fånigt. Jag borde öppet kunna säga att jag älskar Honom och vilja göra hans vilja för att göra honom glad.
Jag borde be om att få födas på nytt.

"Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur."
- Pippi Långstrump

Arv och traditioner

På fredagen firade jag och Jan bröllopsdag. Fem månader. Det är kanske lite udda, och det bör påpekas att vi inte firar varje månad. Det råkade bara vara rätt dag då vi skulle på julbuffet, så varför inte passa på och fira då? Det blev tal om traditioner, och "vakiopaikkan" när det gäller att fira olika saker. Kommer vi någon gång i framtiden att ha en viss restaurang och ett visst bord dit vi alltid återvänder när vi vill fira något speciellt? Och när skapas dessa traditioner, när väljer vi vilken restaurang det blir? Den kvällen fattade vi inte något konkret beslut, vi får se vad tiden för med sig. Men det väckte ändå en del tankar hos mig, sådant jag nog har tänkt på redan vid tidigare tillfällen. Speciellt så här i jultider är traditioner något framträdande, och som jag inte kan låta bli att tänka på. Jag vet precis hur julen skall firas, så som den alltid har gjorts. Jan vet också hur julen firas. Nu är det vår första jul tillsammans, och den kommer inte att firas som vanligt för någondera av oss. En ny familj innebär nya traditioner. De skapas hela tiden, och man kan knappast vänta sig att den första julen är traditionsenlig på något sätt. Julen kommer att firas med inslag ur bådas vanliga jul och på något sätt blandas ihop till en gemensam. Någon gång i framtiden kommer vi att vara överens om vad som skall finnas på julbordet och vilken tid julgubben knackar på dörren.

De här traditionerna är något vi har fått hemifrån, något som har skapats i barndomshemmet och som antagligen i någon form har funnits i släkten. Tydligen ärver man också traditioner, inte bara ögonfärg och ömtåliga fötter. Jag är ganska flexibel i många fall, men när det kommer till traditioner, speciellt julfirande, är jag väldigt konservativ. Jag tror det har med trygghet att göra. En trygghetskänsla som väcks av rätt dofter, rätt stämning, rätt rytm.
Den första advent bjöd mamma på lutfisk, något som åtminstone vi äter i tiderna kring lillajul. Då passade jag på att gräva efter viktiga recept som absolut skall finnas i min receptmapp. Kålrotslåda, kryddkaka, engelsk julkaka... Sådana rätter som väcker känslor. Det visade sig att mamma hade skrivit av de här recepten av mommo, och vem vet- kanske härstammar en del av dem från någon ännu äldre släkting. Nu har jag dem, och om ingen protesterar tänker jag använda dem när det någon gång i framtiden är jag som skall stå för julstöket. Så även om mina och Jans traditioner blandas, förnyas och formas, kan det alltid finnas vissa inslag som påminner mig om sådant som är viktigt och som ger mig trygghet och en känska av att "så här har det alltid varit".

Idag firade vi självständighetsdag med att satsa lite på lunchen. Renskav, mums! Kanske blir det vår självständighetsmåltid också i fortsättningen, vem vet?
Traditioner skapas, jag tror inte man behöver anstränga sig så mycket för att skapa dem. Någon gång skall vara de första, och det är den här julen som får bli den jul som börjar traditionsformandet. Om några år behöver jag knappast längre tänka så mycket på den saken.

Tänd två ljus både i adventsstaken och i fönstret idag.

Nej, jag har inte slutat blogga.

Jaha, så kan man väl konstatera att jag har haft en liten paus i bloggskrivandet. Lite skuldkänslor har jag nog, men kanske är det bra att låta inläggen vänta på att bli skrivna tills man har något att komma med. Det kan jag inte påstå att jag har, även om det är några månader sen senast, men för att slippa rysliga uppgifter i samtalsanalys tycker jag att detta är ett ganska bra alternativ. Diskat har jag redan gjort, så nu tog mina idéer slut.
Sedan juli, eller när det nu var jag skrev senast, har det inte hänt något revolutionerande i mitt liv. Studierna har fortsatt som tänkt, och jag håller som bäst på med min kandidatuppsats. Stress? Ibland. Men det brukar jag klara. Jag talar så mycket om mina studier med vänner och med mig själv, så jag orkar inte skriva mer om det. Speciellt inte nu då jag skolkar från läxorna, det ger mig bara dåligt samvete. Kanske får bloggen bli mitt sätt att låta bli att tänka på studier.
Det är första advent idag, och jag sitter och myser framför den elektriska ljusstaken i fönstret. Julmusik har en avslappnande effekt, man glömmer all stress när man lyssnar på sådant. Jag väntar nog på julen och allt vad den för med sig. I år blir den väl ändå en annan jul än en jag är van vid. Att gifta sig för tydligen med sig förändringar i allt möjligt annat än bara levnadsförhållanden.
Jag tror inte att jag skall ägna det här inlägget åt att redogöra för de senaste månaderna. Det är bara tråkig läsning, och intresserar knappast så många. Jag kan i stället sammanfatta mitt liv just nu på följande sätt: studerar, idrottar, försöker leva som en kristen samt leva upp till det som står i Ordspråksboken 31:10-31. Hur det går varierar från dag till dag.
Nu åter till skolarbetet. Kunde lika gärna städa WC:n.

En ring till

Visst var det med lite vemod jag konstaterade att sommaren börjar lida mot sitt slut. Morgonfukten och den kyliga luften påminner mig oundvikligen om att studierna snart kör igång igen, och att jag har mörka, ruskiga höstdagar framför mig. Det är så här varje år, jag saknar sommaren innan hösten ens på riktigt har hunnit anlända.

Den här sommaren har ändå varit en sommar som jag med glatt hjärta kan lämna bakom mig, en sommar full med händelser som jag inte kommer att glömma.
Många somrar är minnesvärda, men den här kommer jag att minnas av den anledningen att det blev sommaren då jag gifte mig. Redan det är en hel del uträttat. Därtill har jag hunnit vara på resa, njuta av härligt sommarväder, vara på lande, på stugan, på läger och så har jag jobbat en hel del på ett ställe som har gett mig mycket mer än pengar. När jag tänker efter finns det inget som blev ogjort eller som jag ångrar att jag gjorde eller lät bli att göra.
"Hur känns det att vara gift nu då?" Den frågan har jag blivit ställd hur många gånger som helst, och jag har ännu inte kunnat komma på ett vettigt svar. Hur det känns? Bra, så klart, vilken dum fråga, tänker jag. Hur skall man kunna förklara hur det känns? Jag är bekväm och tillfreds med den förändrade livssituationen, och det gick fort att anpassa sig till varandra. Det känns bra, jag är lycklig. Räcker det som svar?
Jag tror att man automatiskt förvandlas och anpassar sig till nya livssituationer. Man vänjer sig vid en ny hemort, en kvinna växer in i mammarollen då hon väntar barn. Jag har fått växa in i rollen som någons fru, och småningom har jag vant mig vid den tanken. Lite måste jag smaka på ordet, och nu klingar det redan rätt så bra. Jag tycker nog att jag minsann har levt upp till rollen som fru, åtminstone när det gäller att fylla frysen med bär inför den långa, kalla, vitaminlösa vintern. Rabarber, hallon, blåbär, jordgubbar, vinbär, krusbär... Jag tror jag börjar bli som min mor.

Juli blev vår smekmånad, hela månaden gick åt till resa, landevistelse och läger. Semester. Nu börjar vi småningom vara installerade i vårt hem, och vi börjar hitta rutiner i vår gemensamma vardag. Vi märker skillnader och likheter, ger efter tur vis och gör kompromisser. Vi växer närmare varann varje dag, och jag vet att det skulle kännas konstigt och avigt att inte ha Jan vid min sida. Vilken lycka och lättnad att få dela precis allt med den man älskar.

I år känns slutet på sommaren inte som slutet på allt, utan bara som en fortsättning på ett nytt och spännande liv. Får se vad det för med sig.

Förnyad version av "Tomten", vers 1-3

Midsommarnattens köld är hård
havet det gnistra och glimma.
Ingen sova på Pörkenäs gård
långt efter midnattstimma.
Stämningen på topp hela dan,
sol och vind på volleybollplan,
över stranden ekar skratten.
Månen lyser klart i natten.

Står där så glada vid tältets dörr,
snart vi musik blir givna,
väntar, som så många somrar förr,
på artister så attraktiva.
Och i kapellet, när man är sur,
hittar man vänner, vilken tur!
Ber och med dig kan gråta,
tack för näsdukar våta.

Känn på sanden med hand och tår,
njuta är det enda rätta,
det är vackert så det förslår,
Gud har skapat allt detta.
Solen går ner, och inom kort,
ljuset och värmen tynar bort.
Men efter vacker solnedgång,
är natten inte lång.

16

Börjar du vara nervös?
Den frågan har jag blivit ställd i säkert ett halvt år, och oftast har jag svarat: nää, inte ännu åtminstone. Jag skulle nog ljuga lite grann om jag skulle svara så nu.
Självklart är jag nervös (eller spänd, stressad eller något annat bra ord som kunde beskriva min sinnesstämning bättre), och nu är det bara 16 dagar kvar.
Kanske är det tillåtet att vara nervös inför sitt bröllop.
Det har varit rätt så mycket på gång gällande festförberedelser, och allt är ännu inte rikitgt klart. Pyssel och syssel finns ännu att sysselsätta sig med,och det är bara sådant där praktiskt som skall fixas. Värre blir det när jag tänker på själva vigseln. Allas blickar kommer att riktas mot mig, och varje gång jag föreställer mig den stunden får jag lite rampfeber. Måste se till att jag ger klänningen lite extra fyllnad med näsdukar i fall jag börjar böla. Nåja, jag lugnar mig säkert när allt börjar vara i sin ordning.

Det är inte bara en fest, utan startskottet för ett nytt liv.
Det är rätt så mycket jag lämnar bakom mig, och jag fick en sådandär underlig hemlängtan när jag tömde bokhyllan och gick igenom gamla saker. Kunde inte låta bli att fundera på hur tomt mitt rum blir och vad som kommer att hända med det. Det är inte så enkelt att flytta ut, men någon gång måste man ju acceptera att man är vuxen nog att lämna sitt barndomshem.
Det kommer jag över. Flytta vill jag ju, och skapa ett nytt, eget hem. Eller okej, ett gemensamt hem. Ett gemensamt liv.
Många har frågat om jag är nervös angående det. Jag måste nog säga att jag inte oroar mig så mycket, jag är snarare förväntansfull. Jag har kommit över alla tvivel, och jag vet att det är det här jag vill. Många undrar hur vi ska klara av att leva tillsammans, då vi inte har övat först. Jag tror på välsignelse över äktenskapet, och om Gud en gång har sett till att vi har hittat varandra, så hjälper han oss också att hålla ihop. Det är inget vi behöver öva. Dessutom vet jag att jag älskar och är älskad, till och med när jag är riktigt omöjlig. Tack för det.

Kommer att lova att älska dig i nöd och lust.
Vilken välsignelse att få ha någon vid sin sida, någon som stöder och som jag får stöda, som ser mig som den jag är och som vill visa sitt jag. Någon som jag kan lita på, som jag får dela allt med och som tittar i samma riktning som jag.

Till dig:

It's always been a mystery to me
How two hearts can come together
And love can last forever
But now that I have found you, I believe
That a miracle has come
When God sends the perfect one
Now gone are all my questions about why
And I've never been so sure of anything in my lite

I wonder what God was thinking
When He created you
I wonder if He knew everything I would need
Because He made all my dreams come true
When God made you
He must have been thinking about me

I promise that wherever you may go
Wherever life may lead you
With all my heart I'll be there too
From this moment on I want you to know
I'll let nothing come between us
I'll love the ones you love
Now gone are all my questions about why
And I've never been so sure of anything in my life

He made the sun He made the moon
to harmonise in perfect tune
One can't move without the other
They just have to be together
And that is why I know it's true
You're for me and I'm for you
Cause my world just can't be right
Without you in my life

I wonder what God was thinking
When He created you
I wonder if He knew everything I would need
Because He made all my dreams come true
He must have heard every prayer I've been praying
Yes, He knew everything I would need
When God made you
When dreams come true
When God made you
He must have been thinking about me

http://www.youtube.com/watch?v=izbzKArXvcI

16 dagar till "ja".

Kort uppdatering

Ingen skola
bara sola
köpa coola
solbrillor

Äta strutglass
gå på torrdass
klart för flyttlass
målat hem

Eurovision
med mansperson
äta melon
nej, godis

Älskar fästman
gör mig färggrann
honom jag fann
vilken tur