Springa är livet!

Kom hemkörande från Ekenäs vid fyratiden idag. Slöheten efter skolans fotbollsturnering och styvheten i benen efter att ha kört i en och en halv timme gjorde att jag inte behövde fundera mer än några sekunder innan jag bestämde mig för att gå ut och springa. Snörde mina skor, tog på mig min pulsmätare och försvann ut igen.
Rutten var inte förutbestämd, men av gammal vana styrde jag stegen i rikting mot Vanda å. Kom ner till ån vid Malms simstrand, där halvnakna solbadare och lekande barns skratt fyllt stranden för inte så länge sedan. Nu var den alldeles öde, och bara de snarast frusna gräsänderna simmade omkring.
Det var länge sedan jag senast sprang. Det har varit så många andra aktiviteter på sistone, så jag har helt enkelt inte hunnit. Jag hade nästan glömt hur mycker jag tycker om att springa.
För att få lite omväxling och inte ta den vanliga rutten, bestämde jag mig för att springa längs ån i riktning mot Tomtbacka gård i stället. Den första kilometern var jobbig, benen var tunga och ville inte lyda mig, men så snart jag kommit igång blev springandet automatiskt och jag kände knappt av mina ben. Lätt, lätt, som om jag svävade fram.
Det är när jag springer som jag känner att jag lever. Det är min chans att tömma min hjärna på alla tankar, njuta av lugnet och för en stund bara vara med mig själv. Givetvis tycker jag om att springa i någons sällskap, men det är inte riktigt samma sak. När jag är ensam bestämmer jag min egen takt, och kan bara koncentrera mig på mig själv. En del tycker om att meditera, sitta stilla och rannsaka sig själv, dra sig tillbaka för att fundera. Det här är mitt sätt att göra det. När jag springer får mina tankar vandra fritt, jag får ut onödig ilska och aggression, alla bekymmer får jag glömma för en stund, och efter en joggingtur känner jag mig ny och fräsch. Dessutom får jag den fysiska ansträngning jag behöver.
Ibland lyssnar jag på musik då jag springer, men idag tänkte jag att jag bara skulle lyssna på annat. På ljuden omkring mig. Bullret från motorvägen tystnade snart ju längre bort jag kom, och tystnaden fick mig att lyssna på mig själv. Det enda jag hörde var mina snabba, regelbundna fotsteg mot gruset, min egen andhämtning, och jag kunde nästan känna hjärtats slag och blodet som pulserade genom mig. Det var bara jag och ingen annan. Och jag kände verkligen att jag lever.

Strax innan Tomtbacka gård svängde jag upp på den helt säkert över en kilometer långa rakan som leder mot Svedängen. Motvinden störde mig för en gångs skull inte ett dugg, utan lika lätt, som om vinden blåst rakt igenom mig, fortsatte jag min färd. Framför mig hade jag skogen, där träden varstans gnistrade i sina brinnande rödgula färger. Hösten är som vackrast nu. Synd att solen inte ville komma fram bakom molntäcket. Idag var det snarast en tung jämngrå himmel, och ett fuktigt dis som envist hängde över åkrarna.
Den långa rakan tog förunderligt nog slut, och jag hittade rätt sandväg som leder till Svedängen genom skogen. Inne i skogen doftade det höst. Det doftade fuktiga, gula, fallna löv, flisor och sågspån där det hade fällts några träd, och sött av mognade rönnbär. Medan jag sprang tänkte jag på att alla årstider doftar olika och känns olika. Hösten doftar mest fukt. Egentligen gillar jag det.
Jag tänkte också på att jag använder i stort sätt alla mina sinnen när jag springer. Idag kände jag doften av höst, hörde mig själv och andra ljud omkring mig, såg den vackra naturen och kände fötterna mot marken och hur svetten småningom började tränga fram. Smaksinnet är kanske det enda sinnet jag inte egentligen använder, ifall jag inte anstränger mig tills jag får blodsmak i munnen. Idag kände jag snarast smaken av smulorna från Dominokexen jag åt i bilen.
Kom ut ur skogen vid Svedängens skidstuga, och det slog mig att det knappast dröjer länge innan jag står i skidspåret. Längtar till den ljusa vintern och snön som piggar upp.
Sprang hemåt förbi golfplanena i Svedängen och sedan genom Domarby. Jag tror det är den längsta sträckan jag sprungit sedan i somras. Under de sista hundra metrarna var frestelsen stor att stanna och pusta ut, men hade jag klarat så här mycket i ett sträck kunde jag bara inte stanna nu. Jag bet ihop och sprang, stormade in genom dörren och stupade i tamburen.
Det är den bästa känslan av utmattning. En känsla av att har gjort sig av med all energi och all kraft.
Utmattad men lycklig.

Jag tänker, alltså jag tror.

Jag har varit rätt så glad den sista tiden, och glädjen försvann inte under veckoslutet. Tvärtom. Jag var på ett strålande gott humör.
På fredagen bar det av till Björkebo, och när jag väl steg in i huset kom jag ihåg hur mycket jag tycker om att vara där. Det blev ett lyckat läger och jag fick en hel del ut av det.
Temat för weekenden var att leva som kristen och växa i tron. Det prästen sade, det vi diskuterade i grupper och sådant som sades under andakterna väckte några tankar hos mig, som både fick mig att fundera och analysera mig själv och min egen situation, gjorde mig lite osäker och orolig, och fick mig att veta hur lycklig jag är.
För det första talades det om de fyra B:na, Bibel, bön, brödsbrytelse och brödragemenskap, som håller den kristne i balans. Den här gången var det snarast bibelläsningen som fick mig att tänka efter en del. Som det sades i diskussionsgruppen, så behövs det inte mer än några minuter varje dag för att läsa en snutt ur Bibeln. De få minuterna är vad man behöver för att inte stå på ställe utan gå vidare och växa i tron. Det gäller bara att skaffa sig lite rutin och ta det som en vana. Det svåra är bara att komma igång. Det som sades fick mig att fundera på mig själv och mitt läsande, och det kanske är något som tål att tänkas på.
En annan sak som prästen tog upp, var något som skrämde mig en aning, och som jag nog tidigare också tänkt på. Det räcker inte med att vara positivt inställd till den kristna tron, nöja sig med att gå till julkyrkan och ha en dammig Bibel på bokhyllan. Den barnatro man kanske en gång haft faller lätt i glömska, och förtröstan på Gud blir svag. Så för att kunna kalla sig troende kristen borde man kanske också utöva sin tro på något sätt. Det kan vara svårt att vara den enda troende (eller den enda som utövar sin tro) i familjen. Jobbigt att stå ut med kommentarer från familjemedlemmarna. Det är ju alltid mycket lättare om man har någon nära man kan dela sina tankar med. Men jag tycker inte att det är det största problemet, det är inte det som oroar mig mest. En trevlig tanke är att det finns ett liv efter detta, men hurudant är det livet utan dem man älskar?
Det som gjorde mig väldigt glad var kvällsandakterna i kapellet. Jag skulle kunna sitta där hur länge som helst, sjunga, känna vännernas närhet och den kristna gemenskapen. Bara sitta i skenet av de levande ljusen. Där känns brödragemenskapen stark, en härlig känsla att så många goda vänner får vara samlade, och en visshet om att Gud är mitt ibland oss.
Som det blev sagt i kapellet och som med närmare eftertanke gäller mig likaväl som det gäller talaren, är att jag verkligen har fått många goda vänner genom församlingen. Utan vissa sådana skulle jag knappast vara där jag är idag, och jag är tacksam för de hjälpsamma puffar jag fått, och på såsätt inte stagniserat när det gäller tron.

Lägret var på många andra sätt hur roligt som helst, med promenad under stjärnklart himlavalv, lekar, sång, geggamoja och vatten som inte fanns. Lite mot min vilja åkte jag därifrån redan på lördag kväll/natt för att få vara pigg och orka spela idag (vi vann btw, jee), men jag ångrar inte att jag åkte om än bara över en natt.
Nästa veckoslut blir det mera program, Tro, sex & kärlek- veckoslutet, och jag tror det blir riktigt lyckat och intressant på många sätt. Säkert får jag svar på en del saker, och det kommer antagligen att väcka mer tankar hos mig (vilket inte gör mig någonting, för jag tror att det är viktigt att tänka också för att lyckas växa i tron...).

Annars har jag inte uträttat något idag. Hade match, som sagt, och sedan har jag försökt läsa till hissaprovet. Obs! Försökt. Får se vad det ger för resultat, ifall försöka duger...
Ja just det, jag lyckades ramma den ena backspegeln mot en annan bils spegel, så vår spegel sprack. Grattis... Lyckligtvis såg ingen det, det hade varit väldigt pinsamt, och den andra bilen fick inte en skråma. Tur att jag inte tror på skrock, att söndra en spegel skulle innebära sju års olycka och det är inte precis vad jag behöver. Mamma blev ju såklart inte så glad, men det skulle ju vara konstigt om jag aldrig någonsin skulle klanta till det i trafiken. Nu är det avklarat och upplevt, så jag behöver inte längre vänta på att det skulle hända något litet misstag.

Veckoslutet var en bra avslutning på en bra vecka och en bra start på en ny.
Ser med förväntan framemot alla veckans händelser (utom hissaprovet), och jag har på känn att det goda humöret inte försvinner i första taget :)

I valet och kvalet

Som en fågelunge som står på kanten av sitt bo
och ser ner mot det avlägsna, okända,
vet inte hur, men måste våga tro
att allt går bra och inget ont kan hända.

Som en fågelunge som väntar på luft under sina vingar,
viljan att stanna kvar, men något honom tvingar.
Är det värt att hoppa, tänk om allt går fel?
Vad är värt att leva för om ingenting går väl?

Så känner jag mig ibland. Skall jag våga ta steget ut
mot en framtid som verkat så oviss och ringa?
Har jag mod att fatta alla beslut,
att alla de stora frågorna betvinga?

Men det steget är visst värt att ta, jag behöver inte vara rädd.
Allting skall klarna en vacker dag, och då skall jag vara beredd.
Det går lätt trots mina vacklande steg,
jag vet du är med mig, jag hittar min väg.

Det är värt att leva. Liv är dig givet.
Vet att du är en mening i livet.

Abi-abi-abi! Hej-hej-hej!

På måndagen inledde jag mina studentskrivningar i och med hörförståelseproven i engelska och sedan finska, och nu börjar jag känna mig som en abiturient på allvar (d.v.s. jag är störst och coolast i skolan). Hur hörfarna gick är en annan sak. Jag har bestämt mig för att skriva felfritt i de skriftliga proven, så jag har ännu chans att nå de vitsord jag är ute efter. Men som mamma sade- man kan alltid ta om. Med detta får ni tolka hur det har gått precis hur ni vill.
Det är inte länge sedan jag var en förvirrad liten etta, och nu plötsligt är jag bland de äldsta i skolan och borde vara mogen att skriva studenten. Det är tre perioder kvar av skolan, sedan börjar slutspurten. Att vara abi innebär också att kunna gå till skolan i verrare och inte behöva en timme varje morgon för att ha tid att välja kläder åt sig. Och snart borde vi få våra abihuppare, vilket kommer att få oss att känna oss ännu mer som abiturienter, och det gör klädvalet ännu enklare.
På fredagen började vaktmästaren rada in bord och stolar i gymnastiksalen. Det knöt sig lite i magen, och jag tycker synd om dem som måste sätta sig där redan på onsdagen för att skriva realen. Men jag håller tummarna uppe för deras skull! Själv skall jag dit nästa fredag. Måste redan nu börja planera min matsäck.
Innan skrivningarna är över hinner det hända en hel del. Det blir abikryssning, lärarmiddag, spex och annat kul. Men vad händer sedan? När jag satt min studentmössa på huvudet och blivit utsparkad ur skolan?
Den tanken är den mest skrämmande för tillfället. Vad händer sedan? Vart skall jag söka in?
En annan skrämmande tanke är: Tänk om jag har valt fel!? Tänk om jag borde ha läst biologi i stället för en massa språk som jag ändå inte lär mig perfekt? Tänk om religion eller geografi hade varit min grej i alla fall? Hemska tanke... Smart att vara efterklok... Nåja, bäst att se framåt i stället för att fundera på vad man kunde ha gjort annorlunda. Tyvärr borde jag komma på något inom ett halvår ungefär. Nu börjar det vara dags för att fatta de mest avgörande besluten i livet, och jag vet inte om jag är beredd.
Jag brukar inte umgås med våra grannar särskilt mycket. Jag hälsar om jag stöter på dem, men eftersom deras barn är väldigt mycket yngre (och de har två stora dreglande rottweilerhundar) har vi inte speciellt mycket gemensamt. Här om dagen råkade jag dock komma med samma buss som grannflickan, och vi följdes åt från busshållplatsen. Hon är en glad, pratsam och mullig nioåring, och hon blev mäkta imponerad när hon fick veta att jag redan är aderton. Hon kunde inte heller begripa att min lillebror är längre än jag, och jag förklarade att den dagen kommer då hennes lillebror växer om henne.
Sedan kom frågan jag hoppats hon inte skulle fråga.
"Mitä sust tulee isona?"
Jag förklarade att jag inte riktigt visste. Det skulle ha varit enklare att bara säga ett yrke, polis eller något.
"Must tulee eläinlääkäri", sade hon sedan.
Jag tycker det är alldeles ljuvligt att tala med barn. De kommer med spontana svar, de vet precis allt och är nyfikenheten själv. Och de vet vad de vill bli när de blir stora. De har en dröm. Jag skulle också vilja veta så där precis som grannflickan vet. Men jag måste ännu leta efter min dröm. Skulle jag vara nio år skulle jag självklart veta att jag vill bli tränare i redskapsgymnastik. Det är ett tag sedan jag slopade det alternativet.

Den här veckan har igen varit väldigt sportig för min del. Igår var det däremot vilodag (om inte shopping räknas som sportaktivitet), och det blev biobesök i stället för fotboll. Vi såg United 93, och den var verkligen värd att se. Den gav en trovärdig bild av hur det kunde ha gått till då planet, som inte kraschade där det skulle, blev kapat. Lite obehagligt verklighetstrogen var den, den innehöll stora känslor i samband med de sista telefonsamtalen hem till passagerarnas nära och kära. Det fina med filmen var att inga namn nämndes, inga huvudrollsinnehavare fanns och ingen tog på sig rollen som hjälte. Det var bara ett plan med lika värda människor i samma hemska situation. För den som inte har sett filmen kan jag rekommendera den.
Nästa film jag vill se heter Snakes on a plane.

Idag har jag försökt läsa till mattaprovet jag har på måndagen. Klarade några uppgifter, hurra!, men jag antar jag måste läsa i bussen till Tammerfors i morgon (yeah right). Lite jobbigt är det med långväga bortamatcher, men efter imorgon borde det bara vara ett besök till Vasa kvar. Skall småningom till Anu, spelkväll eller något sådant kul :)

Några tips innan jag slutar för idag:
1) förök inte ens göra läxor i sängen, det blir ändå inte till något
2) sätt inte handkräm eller annan kroppslotion innan du borstar tänderna. Tandborsten blir väldigt hal
3) tro inte heller att du har all tid i världen att göra dig klar på morgonen när du börjar sent. Ju längre sovmorgon desto mer bråttom får du (gäller i alla fall mig)
4) ät inte en hel chokoplatta på en gång
5) för dig som lätt får skavsår och blåsor på fötterna: använd Compeed's Rakonestopuikko! Helt otroligt!

Att tala är silver, att lyssna är guld

Blyg= förlägen, bortkommen, generad, skygg, hämmad, försagd, timid, tillbakadragen, tafatt, förvirrad, vilsen, förbryllad, anspråkslös, försynt...
Det är några synomymer till blyg, enligt Nya Stora Synonymordboken (som förresten hör till mina favoritböcker och som flera gånger har gjort mitt språk rikare).
Men när jag hör ordet blyg, tänker jag nog inte på vilsen, generad eller förvirrad.
Jag är lite blyg. Det har i alla fall flera personer kallat mig på sistone, och när jag tänker efter har de säkert rätt. Men jag skulle inte kalla mig bortkommen, generad eller skygg. Det får det att låta som om jag alltid skulle se förvirrad ut och inte veta vad jag skall göra av mig själv, som om jag skulle rodna varje gång jag öppnar munnen och som om jag rädd som en hare undvek allt och alla som är större och tuffare än jag.
Nej, det stämmer inte rikigt, i alla fall inte när jag analyserar mig själv, vilket jag egentligen inte alls tycker om att göra. Men eftersom det här är något andra har lagt märke till om mig och som jag också ibland tänker på, så skall jag försöka reda ut vad jag egentligen är.

De som anser att jag är blyg tänker (tror jag) snarast på det, att jag i större grupp kanske inte hörs mest av alla. Jag är inte den som försöker göra mig hörd, som överröstar andra och som babblar på i onödan. Kanske man därför lätt får det intrycket att jag är tystlåten, blyg och utanför, och att jag inte vågar säga något för att jag kanske är rädd för att göra bort mig.
Så är fallet dock inte.
Den blyghet jag tror att andra ser hos mig är det att jag inte alltid gör mig hörd.
I sällskap med några goda vänner kan jag nog hålla låda, skoja och skratta och inte alls verka tråkig och tyst. Jag har inte några som helst problem att t.ex. hålla föredrag, som man kunde tro att en blyg person skulle avsky. Jag säger gärna vad jag tycker, och jag gillar att prata och diskutera om saker och ting.
Men pratsam behöver ju nödvändigtvis inte vara motsatsen till blyg, varför inte kunna vara bägge på samma gång?
Utgående från mina egna och andras iakttagelser, kan jag kanske dra slutsatsen att jag deltar i diskussioner på ett lite annat sätt.
Jag lyssnar.
Man lär sig rätt mycket genom att bara lyssna på, och jag kan tycka att det är underhållande utan att behöva kommentera något. Men det att jag inte alltid hörs beror inte på att jag inte skulle våga säga det jag vill, utan för att jag kanske finner det onödigt eller för att det inte behövs talas just då. Men är det något jag vill säga lämnar jag det inte osagt.

Jag har blivit given förmågan att tala.
Den förmågan använder jag med tacksamhet, med eftertanke. Jag har också blivit given förmågan att kunna lyssna. Den förmågan utnyttjar jag mer än gärna, och jag har märkt att jag har haft nytta av den på många sätt. Genom att iaktta det som händer runt omkring en lägger man märke till flera saker hos andra människor.
Jag är alltså en lyssnare.
En synonym till lyssnare är mottagare. Kommunikation går ut på att kunna uttrycka sig, men också på att ta emot och ta budskapet till sig.
Lyssnare är kanske ett ord som säger mer om mig än blyg, eftersom blyg innefattar sådant som inte i alla fall jag själv anser mig vara.

Att tala är bra. Jag är otroligt tacksam över att jag inte är stum, utan kan uttrycka mig som jag vill. Men om budskapet inte tas emot av någon försvinner orden ut i tomma luften.
Så lyssna.
Använd alla sinnen för att ta emot det som sägs. Det är skillnad mellan att höra och att lyssna, och den som har något på hjärtat (så är det i alla fall för min del) brukar också gärna vilja att budskapet tas emot.

"Vi har fått två öron och en mun. det betyder att vi skall lyssna dubbelt så mycket som vi pratar."

För mycket av det goda?

Kan man få en överdos av något som man älskar?
Javisst!
Efter att ha ätit julskinka i en veckas tid börjar det komma ut genom öronen. Och memma är gott precis en gång om året. Efter ett lov är det mycket roligare att träffa sina vänner igen, efter en liten paus ifrån dem. En bra låt tröttnar man på efter att ha hört den om och om igen, men efter en liten paus minns man igen hur bra den är. Favoritgodiset är bäst att köpa bara vid speciella tillfällen och efter några veckor på sommarstället känns det skönt att få komma hem igen. Och nyss åt jag en massa choklad på en gång, och nu mår jag inte alls bra...
Nu känns det som att jag har fått en överdos av något de flesta tror att jag lever för. Fotbollen alltså. Tro det eller ej, men idag tappade jag nerverna totalt. Lite motvilligt åkte jag till träningen idag, och det brukar inte båda gott. Jag deltog halvhjärtat, blev irriterad då spelet inte löpte och försvararna hela tiden lämnade mig åt mitt öde. Det var en sådan träning som fick mig att undra varför jag överhuvudtaget håller på med det.
Ja, jag älskar att spela fotboll. Men just nu känns det meningslöst. 4-5 gånger i veckan, och jag är tvungen att gå även om jag inte skulle ha någon större lust. Och för tillfället är jag den enda målvakten, vilket gör pressen på mig ännu större inför varje match. Efter träningen idag var jag utled på allt som har med träning och matcher att göra, och jag misstänker starkt att jag har fått för mycket.
Det är en månad kvar av serien. Sen måste jag bestämma vad jag skall göra nästa säsong. Jag blir för gammal för att spela med B- flickorna, så om jag vill fortsätta så måste jag hitta ett damlag åt mig. Jag hoppas jag får några veckor på mig efter seriens slut innan jag måste fatta mitt beslut. Jag tror det här kommer att bli något jag verkligen måste fundera på.
Jag vet att det här låter som ett löjligt litet och betydelselöst problem. Fotboll är ju bara fotboll, för att citera någon. Men det är en del av mig. Och därför är det så himla svårt.

Nåja, för att få bort min överlopps energi och aggression var det skönt att spela lite fotboll med vännerna i stället. Det är en helt annan sak att spela med andra än lagkamraterna. Och idag kändes det bra att få spurta lite extra och sparka bollen hårt (och helt åt skogen) emellanåt. Det räddade min kväll och jag slipper gå helt fittig (ursäkta uttrycket) och lägga mig.

Annars då?
Senast jag skrev var det torsdag. Fredagen gick rätt så snabbt. Det var slavmarknad på torsdagen, och hela fredagen fick de stackars ettorna underhålla oss. Orkade inte bli kvar och titta på konventsintagningen efter skolan (som dessutom enligt vissa hade varit rätt så dålig), men det påminde mig om vår egen för två år sedan. Stod på scenen och hånglade med en tomat. Det var inte så farligt egentligen, men tomatsmaken satt kvar i munnen hela dagen tills jag kom hem och fick bita i något annat.
Efter skolan åkte jag via Östra Centrum, och Linda visade mig en jättesnygg väst (svart, stoppad, dun, men huva) som jag självklart blev förälskad i. Åkte hem för att diskutera lite med mamma. Hon tyckte det var hutlöst att betala så mycket (den var nog ganska dyr) för en jacka utan ärmar, men jag utnyttjade min övertalningsförmåga och fick henne att gå med på att betala halva. Så i morse åkte jag tillbaka och köpte den. Ett bra köp piggar upp, så visst har det hänt något kul idag i alla fall.
Baggis började igen. Vi var inte särskilt många, men det var kul att ett par av årets konfirmander hade hittat dit. Vi sjöng lite, och andakten handlade om bön. Passade mig utmärkt, för det är något jag tänkt lite på på sistone. Fick rensa huvudet lite då vi bad, och bara koncentrera mig på det som kändes viktigt.
Det är nog lite mer än 5 km från Baggis hem. Någon kom på idéen att gå hem (säger inte att det var en dålig idé), och jag är glad att det inte regnade. Lite kallt var höstrusket nog, men blev varm ändå.

I morgon skall jag tillbringa min dag i Kuopio. Tur att vi flyger dit och tillbaka. Annars skulle jag inte vara så pigg på måndag morgon inför hörförståelseprovet. Det blir en tuff match, och jag hoppas att mitt humör skulle bli bättre under natten och att min inställning skulle vara den rätta.

För varje minut som Du är arg förlorar Du sextio sekunder av glädje.
Idag förlorade jag lite för många sekunder av glädje. Tur att gårdagen var dubbelglädje. Alla har en sämre dag ibland, och jag tror nog jag vinner tillbaka de sekunderna jag förlorade :)

Blöta tankar...

Jorden behöver vatten, javisst! Speciellt efter en så torr sommar som denna behöver naturen lite vatten för att det skall växa o.s.v. Men varför, varför just då när jag bestämt mig för att ta cykeln till träningen i stället för bilen? Och varför inte vänta ett par timmar till tills träningen är slut? Nåja, visst har ju regniga träningar också sin charm. Man glider några meter extra då man dyker efter bollen, man bli blöt in på bara kroppen, kläderna väger ton och man doftar gott efteråt. Det hällregnade när jag skulle hem, och det enda som fattades mig var grodfötter och snorkel.
Regnet och det där med att det behövs vatten för att det skall växa, kom mig osökt att tänka på en ljuvlig scen i Lotta på Bråkmakargatan. Lotta vill växa och bli stor, så hon ställer sig i gödselstacken i hällregn, eftersom morfar har berättat för henne att regn och gödsel får åkrarna att växa. Bedårande.

Det har varit en väldigt sportig vecka för min del. Var på HJKs träningar på måndagen. Är nöjd med insatsen, det är inte alls lika skrämmande att gå dit mera.
På tisdagen var det skolans fotbollsturnering. Eller första delen av den. Vi hade tre matcher och vann alla överlägset, så vi är vidare till nästa omgång, hurra! Jag hade inte så mycket att göra, gångerna jag rörde bollen går att räkna på båda händerna och en fot, så jag njöt av solen i stället. Ändå kom en plötslig utmattning över mig då jag skulle till träningarna på kvällen, så det gick inte särskilt bra. Efter sådana träningar är jag inte på så gott humör, men det går över.
Onsdag var nästan vilodag. Efter skolan sportade jag med mattan, Jan var snäll och hjälpte mig lite. Jag har lite svårt att begripa det där med sannolikhet och statistik, det är inte alls min grej. Antingen är det så att jag har en mycket liten hjärna, eller så är jag bara så klok på andra områden så det inte blir så mycket hjärnkapacitet kvar åt mattan. Jag tror helst på det sistnämnda. Hur som helst, för att få bort alla extra kalorier milkshaken som jag blev bjuden på gav upphov till (tack skall ni ha förresten), så var jag gladeligen med på volleyboll och fotboll på kvällen.
Och idag hade jag som sagt träningar igen. Imorgon borde det däremot vara vilodag, och det tror jag kan komma väl till pass.

Jag gillar inte att analysera mig själv, men ibland är det bra att tänka efter lite. Idag har jag kommit på en sak. Jag tillbringar en hel del tid framför datorn. Lite för mycket tror jag. Sätter på den minst en gång om dagen, och om jag inte har synats till i MSN så kan det vara skäl att kolla om jag är vid liv. Nåja, jag kom i vilket fall som helst över något tänkvärt idag då jag surfade omkring på nätet sökande efter allt möjligt onödigt. Läs och fundera!

"Föreställ Dig att man krymper världens population till en liten by med exakt 100 innevånare, med alla existerande mänskliga egenskaper i proportion, skulle det se ut ungefär såhär.
Det skulle finnas:
57 är asiater 21 är europeer 14 är amerikaner (Nord och Syd) 8 är afrikaner
52 är kvinnor 48 är män
70 är ikke vita 30 är vita
70 är Icke-kristna 30 är kristna
89 är heterosexuella 11 är homosexuella
6 personer äger 59% av hela världens välstånd
80 bor i undermåliga bostäder
70 är analfabeter
50 lider av undernäring
1 är nära döden
1 ska snart födas
1 äger en dator"

Jag behövde inte tänka särskilt länge för att komma fram till att jag har det väldigt bra. På samma sida fanns det mer tänkvärt, som är kalla fakta men som samtidigt är väldigt svårt att inse.

"Om Du vaknade imorse och kände Dig mer frisk än sjuk - då är Du mer lyckligt lottad än den millionen människor som kommer att dö denna vecka. "

"Om Du aldrig varit utsatt för rädslan i strid, ensamheten i fångenskap, smärtan från tortyr eller känslan av svält - då är Du mer lyckligt lottad än 500 miljoner människor i världen."

"Om Du kan gå till en gudstjänst utan att vara rädd för att bli förföljd, arresterad, torterad eller dödad - då är Du mer lyckligt lottad än 2 miljarder människor i världen."

"Om Du har mat i kylen, kläder att bära, tak över huvudet och ett ställe att sova på - då är Du rikare än 75% av världens befolkning."

"Om Du har pengar på banken, pengar i Din plånbok eller bara lite växel i Din skrivbordslåda - då är Du en av de 8% som tillhör världens ekonomiska toppskikt. "

"Om Du kan läsa detta är Du dubbelt lyckligt lottad än 2 miljarder människor som inte kan läsa alls."

Plötsligt känns det fånigt att klaga över lite regn. Jag har ett hus att komma hem till, en dusch att ställa mig under och en varm säng att krypa ner i.
Varför klagade jag överhuvudtaget över utmattning, och varför gnäller jag över ett blåmärke (som förresten är onormalt stort)?
Och varför blir jag så frustrerad när jag inte kan mattaläxan, då det finns sådana som inte ens kan läsa uppgiften?
Det här är något som tål att tänkas på ibland, och det påminner i alla fall mig om att jag trots allt har det väldigt bra. Självklart skall man njuta av livet som vi fått och gnälla lite över vardagsbekymren. Men samtidigt komma ihåg att vara tacksam för det vi har.

Lycka är...

Små goda ting förgyller vardagen.
En glad busschaufför, ett leende i korridoren, en uppskattande kommentar, någon som råkar ha en näsduk när snoret rinner, en rodnande kvällshimmel...
En bra låt på radion som fastnar i huvudet. Att upptäcka att favoritskjortan är ren. Att hitta en slant i fickan precis då när man är väldigt sugen på choklad.
En rolig historia eller ett skämt i matsalen som får hela bordet att skratta. En pratstund i goda vänners lag.
Delad glädje-dubbel glädje.
Sådant man inte tänker på, men som gör vardagen så mycket ljusare.

Ungefär så här kunde jag sammanfatta min gårdag:

Lycka är att vakna tidigt för att se dagen gry.
Lycka är att komma ner i köket och upptäcka att morgonmålet är serverat.
Lycka är att få gjort det man planerat att göra.
Lycka är att sätta sig ner i bänkraden och se en smal solstråle tränga in i kyrkan.
Lycka är att hitta en lucka just för mig på den mest fullsatta parkeringsplatsen.
Lycka är att spela en match och vinna (ja, jag gillar att vinna).
Lycka är att få äta när man är hungrig.
Lycka är att röra på sig i goda vänners sällskap.
Lycka är en stund med den man tycker väldigt mycket om.
Lycka är att se mörka moln torna upp sig i skymningen.
Lycka är delad lycka och en värme som sprider sig.
Lycka är en varm dusch.
Lycka är att krypa ner mellan rena lakan och drömma om en lycklig dag.

Det var alltså en rätt bra dag i går och en skön avslutning på en lång och händelserik vecka.

Konfirmation=kakätande

Så har halva veckoslutet redan gått och ännu en vecka börjar vara till ända. Det är inte klokt hur tiden går, jag hänger inte riktigt med. Visst är det kul att det blir veckoslut hela tiden, men det betyder också att skrivningarna närmar sig med stormsteg. Nåja, jag skall inte stressa över det nu, trevligare att berätta om veckoslutet så här långt.

På fredagen bar det av till Esbo för att se hur Tommy bor. Eftersom det skulle firas konfirmation hos oss följande dag, kunde mamma inte begripa varför jag skulle iväg så sent då jag egentligen borde vara hemma och städa och baka. Så efter skolan skalade jag 4 kg potatis för att lugna ner henne lite.
Samlade ihop mina träningsgrejer och åkte till Kottby för att träna med HJK. Känner mig jättecool när jag talar om för alla att jag får träna tillsammans med ett av Finlands bästa damlag, men ganska liten och hjälplös när jag är där. Det gick i alla fall riktigt bra den här gången också.
Tog den snabbaste duschen någonsin och körde raka vägen till Åggelby där alla som var på väg till Tommy redan stod och väntade. Försökte hålla koll på hur man kör dit, men tappade bort mig efter Ikea.
Det var trevligt att se hur han bor. Vi satt i hans rum och spela Pictionary tills det blev varmt och fingrarna äckligt kladdiga av chipsen. Tanken på hamburgare eller glass tilltalade oss alla, så efter en vild debatt bestämde vi oss för att köra till Hesburger. Den var dock stängd, så (hurra!) vi som röstat för McDonald's fick vår vilja igenom. Esboborna går tydligen tidigt och lägger sig, för även där var stolarna för länge sedan uppochnervända på borden. Därför bar det av i rasande fart mot McDonald's i Bocksbacka, och till all lycka slapp jag uppleva en till nära-döden-upplevelse som Tommy tidigare såg till att jag fick. Vi kom inspringande i bokstavligt talat sista minuten, och vi fick alla vad vi ville ha. Min glass värmde inte direkt, så det var tur att vi var fyra i baksätet på tillbakavägen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Dagen led mot sitt slut och jag var hemma vid tolvtiden.

Sov som en stock, och vaknade idag lagom pigg för att börja städa. När jag kom ner i köket var mamma och pappa redan i full gång med matlagning, och Robin som jag inte hade sett på nästan en vecka satt och berättade om sin lägerskola. Jag kom precis för att hinna höra om hans sista dag, och han berättade att han fått köra traktor. Så avundsjuk jag blev!
Röjde upp i mitt rum och radade kexen snyggt på ett fat. Tydligen var jag inte särskilt effektiv, för allt detta tog mig tre timmar. Som vanligt var det en hemsk röra i köket, och för att vinna lite tid var det jag som fick åka ut till Östersundom för att hämta farmor. Det gjorde mig ingenting att komma bort från kaoset och få en lugn stund för mig själv på väg mot Sibbo. När vi kom tillbaka såg det ut som om vi varit klara att ta emot gästerna fast hur länge.
I år fick vi ta hela konfirmationsfirandet i lite omvänd ordning. Mamma skall ha en tent i morgon, och eftersom hon har en rätt stor roll med tanke på maten, krävdes det att vi hade kaffekalaset före själva konfirmationen, vilket nog fungerade riktigt bra.
Vädret tillät oss att sitta ute och äta. Getingarna gjorde det däremot inte. Vi stod ut en liten stund, men ansåg sedan att det var bäst att flytta in vårt bord för att slippa sitta och vifta och vara rädd för att bli biten.
Mätta och belåtna åkte vi sedan till kyrkan. För första gången på länge fick jag sitta i publiken, och en stor fördel med det är att man slipper svettas i alban. Det var riktigt trevligt, och det gick förvånansvärt snabbt. Det var klart på en timme, rekord! Kom hem och åt överblivna kex och choklad, och om det inte hade regnat, om jag inte varit så trött och om jag inte hade placerat mig vid datorn och fastnat här, så skulle jag definitivt gått på en länk för att slippa samvetskvalen och ångesten efter allt det goda.

Konfirmationen väckte en del tankar hos mig idag. Det är tre år sedan jag blev konfirmerad, och jag kommer inte riktigt ihåg hur det kändes då. Minns bara nervositeten före, den otåliga väntan medan prästen talade och problemen med att låta bli att fnittra vid själva konfirmationen och nattvarden. Men tanken på konfirmationens betydelse har nog kommit först efteråt.
När Staffan öppnade ett av paketen från mamma och pappa och tog upp ett snyggt guldkors, kom det mig osökt att tänka på något jag tänkte på en gång i somras när jag satt och fingrade på mitt eget kors.
Varför bär jag egentligen det? Vad betyder det för mig? Varför har det blivit en del av mig, något som jag inte gärna tar av mig annat än då jag måste eller för att ge plats åt ett annat smycke (kanske för att det inte passar med min outfit)?
Är det för att det är snyggt? För att jag fått det i konfirmationsgåva?
Så var det säkert den första tiden efter konfirmationen. Men nu beror det knappast på det.
Är det för att visa för alla andra vad jag tror på?
Nej, knappast det heller.
Så efter en del funderande kom jag fram till att det är för mig själv jag bär det. För att påminna mig själv om det jag tror på, för att påminna mig om vem jag kan vända mig till när något känns svårt. För mig symboliserar det den jag förtröstar på.

Jag tror det är dags att avsluta här innan det blir längden av en roman. Är i behov av en lång natts sömn för att orka vara igång hela dagen i morgon igen.

I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du, HERRE, låter mig bo i trygghet.
Ps 4:9