Vessadiskussion

Att tala om Jesus och Gud och tro är tyvärr nästan tabu i andra sammanhang än kristna, och speciellt studieplatsen är ett ställe där man håller ganska låg profil. Lätt smälter man in i massan, och öppnar man inte munnen så antas man vara precis som alla andra antas vara. Bäst att hålla låg profil och inte starta en diskussion som någon kan ta illa vid av. Åsikter kan man uttrycka på toaletten.
Det största diskussionsforumet i skolan är flickornas toalett (jag vet inte hur det ser ut på pojksidan), och på väggarna och toalettpappersbehållarna klottras det åsikter om allt mellan himmel och jord. Politiskt aktiva (d.v.s. sådana som tycker att allt är fel i samhället men som tydligen inte vågar vara annat än anonyma toalettbesökare) och veganer är väldigt aktiva klottrare, men kristna eller andra troende är inte så dåliga de heller. I så gott som varje bås jag har uträttat mina behov i (och det är minsann många) har det funnits någon form av debatt om kristendom, tro och Jesus. Någon har börjat med att skriva att utan Jesus finns ingen räddning, och någon har kommenterat påståendet med antingen en hånfull kommentar eller ett instämmande inlägg i diskussionen. Plötsligt vågar folk komma med åikter, och jag tycker det är ganska kul att läsa vad som skrivs. En gång blev jag till och med tvungen att gräva fram en penna för att skriva en kommentar.

Inte konstigt att det alltid är köer till damtoaletten.

Snöbollsattack

Efter en rätt så lugn hösttermin och ett avslappnande jullov, fick jag en lindrig chock och en tillsvidare ständigt förhöjd puls när jag märkte att dagarna i min kalender är rätt så fulla den här perioden. Innan föreläsningarna ens hade kommit igång var jag stressad av bara tanken på att jag kommer att få springa för att hinna från en föreläsning till nästa, och jag vill inte ens tänka på hur jag skall bära mig åt för att hitta håltimmarna som är ämnade för självstudier. I morgon börjar det på allvar, och jag är egentligen ganska lugn.
Jag kom underfund med att inget blir bättre av att oroa sig, och jag vet att även om det ser tight ut i kalendern så brukar det inte kännas så illa när man är mitt inne i vardagsrutinerna. På något fantastiskt sätt brukar jag ändå få gjort det jag måste få gjort. Frågan är nu bara om jag alls hinner med annat också.
Bibelläsning är toppen, nästan varje gång jag läser hittar jag ett ställe som på något sätt talar till mig i den situation jag befinner mig. Här om dagen fastnade jag vid en vers, och det var den som fick mig att lugna mig mitt i all brådska som pågår i mitt huvud.
"Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er." Så står det i 1 Petr 5:7, och jag tycker det var ett gott råd. Därför tar jag nu och samlar ihop alla mina bekymmer och gömmer dem i snön (det lilla som finns på marken). Sedan kramar jag en massa snöbollar och slungar dem mot Gud. Skulle jag bomba någon människa, antar jag att han skulle ducka, men jag vet att Gud inte gör det så därför lönar det sig att sikta problembollarna på Honom. I stället för att ducka tar Han gladeligen emot dem och bygger en fin snölykta av dem. Sedan tänder Han ett ljus, och så får lyktan lysa hela vintern. När våren kommer smälter snön och därmed också lyktan med mina problem. I vår borde min kalender se lite mer realistisk ut.

Jag är knappast den enda som känner att dagarna blir tunga och att vardagsproblemen fyller det mesta av tankekapaciteten. Så därför hoppas jag att vi tillsammans kan ha snöbollskrig med (mot)Gud, snölyktan blir finare då.

Ha en vecka med gott humör!

Löften och lögner

Har du avgett ett nyårslöfte i år? Det har jag, och ännu två veckor senare har jag lyckats hålla fast vid det någorlunda, till skillnad från andra år. Jag bestämde mig för att börja dagen med Dagens lösen, något som kräver att jag vaknar en kvart tidigare än vanligt, men som ändå ger mig en bra start på dagen. Hittills har det gått rätt så bra, om jag har glömt det en morgon har jag tagit igen det senare, och det är väl huvudsaken.

Det här med nyårslöften är en ganska bra tanke i grund och botten, och det behöver ju inte vara något revolutionerande utan det räcker med ett litet löfte som möjligen kunde föra med sig en förbättring. Hellre ett litet löfte som man har lätt att hålla än något som låter bra men som däremot inte håller. Många gånger har jag lovat mig själv en hel massa fina saker, men av en eller annan orsak har det fallit i glömska efter en tid. Jag borde kanske lova att inte lova sådant jag inte kan hålla.

Att lova sig själv någonting är väl ett tecken på att det finns något som man inte är nöjd med och som man helst skulle förändra, och det passar ju bra att avge ett löfte vid nyår då man samtidigt bestämmer sig för att året skall bli det bästa hittills. Tyvärr märker jag oftare än en gång om året att det finns sådant som jag borde försöka förbättra, i mina vanor och i mitt beteende både mot mig själv och andra. Borde kanske inte vänta med att avge fler löften om förändring till nästa nyår.

Blir ett brutet löfte en lögn? Eller är en lögn bara det att man talar smörja och redan från början påstår något osant? Och är det fel att ljuga för sig själv, precis som det är fel att skada sig själv? Lögnen går ju i sådana fall inte ut över andra, men det är förtfarande en lögn.

Jag antar att de flesta av oss har problem både med att tala sanning och att hålla löften, speciellt när det handlar om små vita lögner och triviala löften om att börja äta hälsosamt. Kanske borde man tänka mer på vad det är man lovar och komma ihåg att vara ärlig i allt, vare sig det gäller löften om att älska någon i nöd och lust eller om att Julgubben nog kommer på julafton.

Den enda som kan hålla ett löfte är Gud.
"Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det?"
4 Mos 23:19

Trysil

Till min stora glädje fick jag uppleva en ordentlig vinter i år, något jag har varit besviken på de senaste åren. Med ordentlig vinter menar jag snö, kyla och massor av skidåkning, och det fick jag uppleva i och med en veckas skidsemester i Trysil. Kallt är det här hemma också, så nu kan jag bara hoppas på snö så att jag kommer ut i spåret nu när jag har skidivern på topp.

På annandag packade jag, mamma, pappa, Robin och Jan in oss och vårt pick och pack i bilen och så bar det av till Norge. Vår familj har gjort skidresor i över tio år nu, men det är ett par år sedan jag var med senast så jag såg verkligen framemot resan.

Vi hade ett strålande väder hela veckan, om än lite kyligt. Efter en hel dag ute i den skägglavsvänliga friska luften var vi alla mer eller mindre matta och hungriga, och vad är bättre än det? Jag fick ta ut all fysisk energi medan jag fullständigt kopplade bort allt som har med vardaglig tankeverksamhet att göra. Jag njöt av att stå i slalombacken igen efter två års paus och åka nerför de kilometerlånga backarna med en svindlande vacker vy framför mig. Jag introduserade också längdskidåkningens charm för min blivande man (snor, svett och uppförsbackar), och dryga 70 kilometer på fem dagar tycker jag vi kan vara stolta över.

Även om ingen dag är lik en annan, tänker jag inte referera resan från början till slut. Ingen orkar ändå läsa det. Eftersom en bild säger mer än tusen ord, tänkte jag avsluta med hjälp av några bilder och Markoolio.

Vi drar till fjällen

fest hela kvällen

Ute och glider med (snowboard) och skider

Vi drar till fjällen

fest hela kvällen

Se upp i backen för finska attacken!