Studentmössa, schlageryra och ensam är trist

Vaknade i morse av att tuppen gol. Det beror på att min väckarklocka låter som en tupp. Visst vaknar jag till det underbara oljudet andra morgnar också, men idag var det en dryg timme tidigare än vanligt. Tur att jag var sömnig, nervositeten kom först när jag stod utanför sal 1 i Helsingfors universitets huvudbyggnad... Urk. Ungefär så skulle jag beskriva känslan. Nåja, jag hade ju läst, så inte hade jag ju egentligen något att oroa mig över. Inträdesförhöret till utbildningen i logopedi var ändå svårare än jag hade väntat mig. Det gick som det gick, får veta resultaten om ett par veckor. Kanske är jag en av de tvåhundra (kanske, jag är inte så bra på att uppskatta antal individer i en sal) sökande som får en kallelse till intervju, kanske inte. Hursomhelst, nu har jag det överstökat och behöver inte vara nervös inför nästa prov. Jag har ju redan varit med om ett. Det enda jag då behöver oroa mig för är risken att tappa bort mig i Åbo.
Jag kom ut ur salen vid elvatiden och träffade mamma en stund senare. Besökte Wahlmans, de mätte storleken på min hjärna (eller huvudet, jag vet inte) och sedan fick jag min vita, fina studentmössa. Nu har jag allt som behövs- frissa, klänning, skor, mössa, servetter... Måste bara se hur det blir med fotograf. För mig är dimissionen ännu rätt så avlägsen, har annat att tänka på först. Den kommer väl att överraska mig, tur att mamma håller i trådarna.

Ser framemot lördagens Eurovisionsfinal. Orkade se alla semifinalbidrag igår, men hann somna innan omröstningen började. Men jag tror nog att jag orkar hålla mig vaken imorgon. Gick omkring lite på stan idag, och överallt ser man något som har med Eurovisionen att göra. Antingen väldigt officiella prylar, eller affärernas eurovisions-specialerbjudanden som gäller endast den här helgen medan staden kryllar av folk. Själv köpte jag den officiella cd:n.
Tack vare Lordi kanske Finland blir en lite mindre osynlig nation i världen.

Man kunde ju tro att en mysig kväll hemma alldeles för sig själv, kanske med en film, något att äta och ett varmt fotbad, skulle vara skönt. Att bara få ha sig själv och slippa oljud som familjen eller eventuellt högljudda vänner annars åstadkommer.
Men nej.
Det är inte alls kul.
Det är ingen idé att se en film om man efter sluttexten inte kan vända sig till någon för att fråga vad han tyckte, eller skratta högt åt något roligt eller kommentera mitt under filmen. Eller så klart att man kan det, men det är roligare om någon lyssnar. Eller ens låtsas lyssna.
I stället ligger man på soffan framför tv:n och tycker synd om sig själv.
Människan är ett flockdjur, behöver andra människor. Såklart behöver man tid för sig själv också, men en hemmakväll med sig själv som sällskap är inte det bästa alternativet att skaffa sig utrymme på. Det är det joggingturer är till för.
Hur som helst, idag kan jag inte göra så mycket åt det faktum att jag sitter ensam hemma. De andra är på lande hela veckoslutet och dem jag brukar hänga med på fredagskvällarna hänger på Björkebo. Nåja, antar att jag inte behöver hitta på så mycket program åt mig, skall tidigt upp i morgon för att tillbringa större delen av dagen i buss. Serien börjar, första matchen är i Vasa. Vad går upp mot tio timmar i buss?
Resten av veckoslutet har jag nog att se framemot. Hoppas vädret hålls så här härligt somrigt hela veckoslutet så att somliga kan leka utomhus och spela volleyboll eller varför inte sola.

Ibland har jag svårt att acceptera att vissa saker inte går som jag vill. Ibland har jag all orsak att vara besviken, då det är någonting som jag själv kunde påverka. Då är jag bara arg på mig själv för att jag inte gjorde bättre ifrån mig eller för att jag klantade till det eller för att jag inte gör något för att ändra på situationen. Jag kan bli sur på sådant som jag inte kan göra någonting åt, och det är onödigt. Jag kan till exempel inte påverka vädret, infaller två evenemang samma dag och jag måste välja det ena så kan jag ju inte gå omkring och vara sur på att jag inte kan vara på två ställen samtidigt. Jag borde lära mig att acceptera sådant. Och begripa när jag kan göra något åt det som är fel.
Sinnesrobönen talar för sig själv.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.