Mes vacances d'automne en Paris

Även detta höstlov blev det stadssemester med familjen, och i år bar det av till Paris.

På onsdag morgon ringde väckarklockan 04.30. Okristligt tidigt. Morgontröttheten till trots steg jag upp och hoppade i kläderna. Det var ju idag vi skulle åka till Paris! Som vanligt vanligt stod alla andra och trampade otåligt i tamburen när jag kom ner, men utan desto mer kaos kom vi iväg och befann oss på flygfältet halv sex. Satt och halvsov, försökte läsa lite och köpte några franska skvallerblaskor för att komma in i språket medan vi väntade på att få gå ombord. Sedan, äntligen, bar det av.
Fick den sedvanliga omeletten till frukost på flyget, men hade redan hunnit bli så pass hungrig att vad som helst smakade bra. Flygresan gick bra, tog tillbaka nattens sömnskulder, och landade lyckligt på Charles de Gualle. Vi tog bussen in till centrum och hittade vårt hotell nära tågstationen Gare de Lyon, vilket var väldigt behändigt med tanke på transporten.

Vårt hotell och... grannen. Man kan fråga sig var vi spenderade mer tid...

Vi lämpade av sakerna i rummet, pustade ut och bytte kläder och gav oss sedan iväg ut för att se staden. Klockan var bara tolv, och vi skulle minsann ta all tid till vara. Vi var överens om att ägna dagen åt att promenera runt lite för att få en lite bättre helhetsbild av staden, och vårt första stopp var vid Norte Dame. Den kyrkan är verkligen imponerande! Den syns på långt håll och är väldigt ståtlig utifrån, och mycket vacker på insidan också. Ljuset tränger in genom de vackert målade rosettfönstren och av de många skulpturerna är den av Jungfru Maria och Jesusbarnet den mest berömda, vilket jag nog kan förstå.

Turister.Tittar ut över Seine...

Vi traskade vidare längs Seine (som inte alls är så romantisk, och smutsig som vilken flod eller å som helst) och kom fram till Pont- Neuf, den äldsta bron i Paris. Därifrån var det ett kort hopp till Louvren, och vi tog oss en titt på gården och glaspyramiderna, och lämnade insidan till en annan dag. Stor är även Louvren, helt kolossal! Och parken framför Louvren är inte liten den heller. Vi gick genom parken i riktning mot Triumfbågen som fanns i den andra ändan av den jag vet inte hur långa raka sträckan. Det är svårt att bestämma avstånd då man går på en lång raka. Visst kommer man ju närmare hela tiden, men Champs- Élysées tycktes aldrig ta slut. Vi var tvugna att ta en drickspaus för att orka fortsätta ända fram.
Triumfbågen. Vy över Paris.

Även storleken på denna byggnad var enorm. Vi klättrade upp för spiraltrappan, och uppe på Triumfbågen hade man en fin utsikt över staden. Hisande högt var det, och när jag såg Eiffeltornet på avstånd undrade jag nog hur jag någonsin skulle våga mig upp dit. Triumfbågen kallas även L'étoile- stjärnan. Från bågen strålar vägar ut i tolv riktningar så att det uppifrån ser ut som en stjärna. Kan inte begripa hur man klarar av att köra där utan att krocka med någon, då det kommer bilar från alla håll... Men trafiken såg ju nog ut att löpa så tydligen fungerar det.
Efter att har gått i sex timmar var det svårt att stå upprätt och fotsulorna värkte något otroligt. Det var dags att ta sig tillbaka och det var såklart metro som gällde på tillbakavägen. Vi sansade oss en stund innan vi gick ut för att äta. Hittade en restaurang nära hotellet för att slippa anstränga fötterna. Utmattade somnade vi sedan och sov som stockar hela natten.

Bara för att det är semester betyder det minsann inte att man får sova länge. Väckning redan efter 7, och det var inte lätt att stiga upp den morgonen. Piggnade nog till när jag såg morgonmålet- batong, croissanter, marmelader och vitt rostbröd! Hurra!
Orsaken till den tidiga uppstigningen var att vi skulle till Eiffeltornet, och det lönar sig nog att vara på plats då det öppnar för att slippa köa hela dagen. Halv tio var vi där, och jag fick ju nästan svindel bara av att titta upp på det. Modiga ställde vi oss i kön, alla utom mamma som inte gillar höga höjder och definitivt inte då det är uppe på en skranglig metallgrunka 300 meter uppe i luften och som vajar när det blåser hårt. Fy så högt det var! Hissen ville aldrig stanna, och ju högre upp vi kom desto snabbare smalnade tornet av. Tur att det i tredje våningen var stängsel ända upp, annars hade jag inte satt min fot nära kanten.
Svindlande höjderVar inte alls rädd...

Det blåste hårt, som om man stått på ett kalfjäll, och jag tappade nästan balansen på grund av höjden och kalufsen på grund av blåsten. Småningom vande jag mig ändå vid höjden, och vilken utsikt man hade! Man såg hela staden uppifrån och kunde precis peka ut var vi gått dagen innan. Synd att det var lite mulet och dimmigt, men fint var det trots allt. Väl nere på marken igen, benen lite geléiga.
Musée d'Orsay fanns på mammas och pappas måste-besökas-lista, så det blev vårt nästa mål. Det var impressionisterna som intresserade, gubbar som Renoire, Cézanne, Monet och van Gogh. Överlevde de timmar det tog, och i souvenirbutiken köpte jag ett 1000 bitars pussel med en tavla av Monet som motiv. Lägga pussel brukar vara sysselsättning under regniga sommardagar, så nu väntar jag bara på sådana.
Det klarnade upp en aning under museibesöket, så vi passade på att åka till Montmartre för att titta på Sacré- Cœur. Det är en stor kyrka som skiner vit uppe på en kulle, och som syns på lågt håll. Det intressanta är att kalkstenen den är byggd av bleknar med åren, så den blir bara vitare och vitare. Imponerande stor är även den kyrkan, och där uppifrån ser man långa vägar.
Montmartre är annars också en intressant stadsdel. Gatorna fulla med sexshops och strippklubbar och ställen där man får lapdances och sådana saker. Och givetvis är Moulin Rouge höjdpunkten på den gatan.
Sacrée-Coeur. Voulez- vous coucher avec moi ce soir...

Åkte tillbaka in mot centrum för att gå i de stora köpcentren, Printemps och Lafayette. Tjusigt, minsann, men varmt och trångt, och att shoppa med familjen är inte lyckat. Ingen var egentligen på sådant humör, så matpaus lät som en mycket bättre idé. När man söker efter en restaurant så finns det plötsligt inga. Det slutade med att vi gick tillbaka mot hotellet och åt kinesiskt i huset bredvid.
Vi hade varit i gång i tolv timmar och var verkligen i behov av sömn.
Fais du shopping.


Fredag morgon började bra. Mamma vaknade upp med mystiska utslag på armar och rygg, och det visade sig att det var allt annat än bett. När hon sedan visade upp dem för en läkare här hemma kunde han inte säga vad det var, men åtminstone var det inte böldpest.
För att göra resan ännu mer spännande fick vi veta att Finnairs flygvärdinnor strejkade och att vårt flyg möjligen inte skulle ta oss hem. Nåja, inte oroade vi oss speciellt mycket över det.
Det var Louvren som gällde denna morgon. Eftersom det är minst sagt enormt, så valde vi att titta på tavlor och skippa egyptiska skulpturer och annat lika sövande. Mona Lisa var ju museibesökets höjdpunkt, och ja, där hängde hon minsann i egen hög person på en alldeles egen vägg med specialövervakning. Efter det jag hade hört om hur liten tavlan är, blev jag nästan överraskad när jag såg den. Inte är den stor, men inte liten heller. Lagom stor.
Skulle sedan se lite holländska konstnärer, som Vermeer, som målat bl.a Flicka med pärlörhänge. Den hängde inte på detta muséum, och inte för att detta alls har med saken att göra kan jag passa på att rekommendera boken med samma namn av Tracy Chevalier. Hur som helst så lyckades vi tappa bort oss, men det berodde på att vi inte kunde läsa kartan över muséet rätt.
Även om vi bara såg en bråkdel av Louvren tog det ändå flera timmar, och efteråt smakade det bra med saft och bulle.
Promenerade sedan omkring i trevliga kvarter där gatorna är smala och fulla med små butiker med krimskrams. Det är den vackrare delen av Paris. Hittade ett litet, mysigt Crêperie där vi åt typiska franska crêpes. Flottiga, men goda. Gick sedan in i en kyrka där da Vinci- koden spelats in, den där roslinjen går. Det stod dock på en skylt bredvid att det bara är Dan Browns fantasier och att linjen aldrig kallats för roslinjen. Men lite intressant att se i alla fall. Gick via Les Halles, hallarna, som är ett slags köpcentrum. Ingen annan var intresserad av att gå och ville till hotellet och vila fötterna, så jag bad om att få stanna kvar själv. Pappa gav mig en metrokarta och en -biljett och jag fick bli kvar alldeles ensam. Ensam i det stora Paris. Strövade omkring, gick i butiker, tittade på dyra saker och doftade på parfymer, och bara njöt av att själv få bestämma takten. Lyckades sedan hitta ner till metron och ta mig igenom virrvarret av spår och linjer. Hittade otroligt nog rätt på första försöket. De andra hade hunnit vila fötterna tillräckligt för att orka gå ut och äta. Smaskig lasagne blev det för min del.
Det är otroligt hur trött man är när man kommer till hotellet på kvällen, men det är kanske inte så konstigt efter en lång dag med mycket promenerande och god mat.

Lördag, den sista hela dagen i Paris. Fick veta att strejken var över, så det blev inga extra dagar. Vi åkte till Versailles för att titta på det kungliga slottet. Det om något är stort, för att inte tala om den lilla bakgården. Det är kilometervis med trädgård och parker. Så skall jag också ha det när jag blir stor. Gick omkring först inne i slottet och såg spegelsalar och ett flertal onödiga små rum med rika hovdamers stolar och himmelssängar. Sedan tog vi ett tåg som körde oss en bit ut i parken så vi fick se den utan att behöva gå. Åt lite mellanmål i den ändan och promenerade sedan tillbaka. Imponerande var det, och jag kan föreställa mig hur vackert det måste vara om somrarna.
Parken
Det tog mer än halva dagen, och vi kom till hotellet rätt trötta. Bestämde oss för att vila lite för att senare ta en turbåt på Seine för att se Paris i kvällsbelysning. Det var verkligen vackert. Solen höll på gå ner och Eiffeltornet var upplyst. Fint var det. Ända tills det började regna. "Merci beaucoup, and enjoy your rainy night in Paris" sade turbåtsmatrosen, och så hoppade vi ut och sprang till närmaste metrostation. Åkte till kvarteren kring Notre Dame, och då hade det redan slutat regna. De kvarteren var fulla med restauranter och inkastare i varje hörn som hävdade att det var det bästa stället i stan. Vi valde sedan en av de många franska restaurangerna och jag åt en helfransk meny. Gratinerad löksoppa till förrätt, anka i apelsinsås till varmrät och äppelpaj till dessert. Med ett glas rödvin till var det alldeles utsökt. Smaskens!
Rullade sedan hemåt, nöjda och belåtna, för att packa våra kappsäckar.

Solen går ner över Seine. Eiffeltornet


Söndagen gick åt till att resa. Tog buss tillbaka till flygfältet och var där i god tid. Det betydde att jag kunde gå i butiker. Köpte några franska tidningar och en parfym. Tänker läsa franska skvaller- och modeblaskor till skrivningarna... Anlände 16.30 till ett regnigt Helsingfors, glada och nöjda med resan.

Det var en lyckad resa på alla sätt, och jag fick nog ett positivt intryck av Frankrike. Storhetsvansinne tycks de ha, byggs det nytt skall det vara större än förr. Lyx och glamour är det som gäller. Men som i alla städer finns det tiggare och uteliggare lite på alla ställen runt om i stan.
God mat, trevliga människor och ett språk som man småningom börjar begripa, baskrar och mustacher. Klarade dagarna utan motion och utan balsam.
Det romantiska Paris är kanske svårt att upptäcka när man besöker staden med familjen, men kan bra föreställa mig trevliga promenader längs gatorna i Paris, romantiska turer på Seine i solnedgången, kaffepaus i något av de otaliga kaféerna på Champs-Élysées och de svindlande höjderna uppe i Eiffeltornet. Levande ljus och musik till en sen middag för två...
Paris är en stad för alla att se och en stad jag mer än gärna besöker igen.

Borta bra men hemma bäst.

Rappakalja

Fick ett stort behov av att skriva, så även om jag inte har något speciellt på hjärtat, måste jag bara få uttrycka mig på något sätt.
Igår var jag på min väns 18- årsparty. Det hölls på NJK, ett perfekt utrymme för större fester. Vi blev bjudna på paella och tapas och en massa kakor, och det smakade verkligen bra! Åt rätt så mycket, men om det bjuds så varför inte ta tillfället till vara?Jag lämnade festen rätt så tidigt, precis då jag hade det som roligast, men det var kanske bäst på det sättet trots allt. Idag var det nämligen temadag i skolan, vi arbetade in en dag i maj (vilket ändå inte berör mig eftersom jag slutat skolan då), så det innebar en okristligt tidig uppstigning.
Temat för dagen var "Må bra", och inleddes av ett föredrag av Patrik Degerman som berättade om sin expedition till Antarktis. Det är alltid lika roligt att höra honom tala, men förutom alla sina bravader sade han en del kloka saker också. Det handlade om mål i livet och att göra det man verkligen vill. Vad vill jag då? Har jag alls några mål? Är de realistiska, kan jag uppnå dem? Vad tycker jag egentligen om så mycket att jag om det var möjligt skulle göra det för resten av mitt liv och strunta i allt annat?
Tjaa, om jag kunde leva på att spela fotboll nu och då och skriva precis det jag ville, så varför inte... Men när jag tänker efter så har jag inga speciella mål som jag vill nå i livet. Lite oroväckande. Kanske det är därför jag har så svårt att besluta mig för vad jag skall göra efter gymnaiet.

Efter föredraget gick vi till de temagrupper vi valt att vara i, och jag placerade mig i auditoriet i gruppen "Parförhållanden och singelliv". Det var sociologen Heli Vaaranen som pratade lite om vad hon kommit fram till i undersökningar när det gäller olika slags parförhållanden och singelliv. Jag vet inte riktigt varför jag valde den gruppen, avslappning eller massage hade passat väldigt bra i morse, men kanske för att den hjälper upp min psykologikurs jag går nu, och kanske för att jag ännu har Tro, sex och kärlek- veckoslutet i färskt minne.
I vilket fall som helst var det riktigt intressant att höra om olika slag av förhållanden, och det fick i alla fall mig att tänka efter med tanke på min egen situation. Tänker inte referera hela föredraget, men en sak som Vaaranen hade märkt var, att trots att singlar verkar leva ett lyckligt liv, de är ju fria, har en massa fritid och är inte bundna till något alls, så är de flesta ändå olyckliga. Hon påpekade att det antagligen på grund av behovet av närhet. Givetvis finns det undantag, men ändå. På TSK- veckoslutet ställdes frågan "varför sällskapar man?". Det psykologiska svaret är just för att man behöver närhet och trygghet och någon man kan lita på.
Nu efter föredraget känner jag mig som en expert inom detta område.
Överlevde skoldagen, åkte hem för att byta om och för att sedan åka iväg igen på morfars 75-årsmiddag. Åt på Rivoli, otroligt god mat! Höll på spricka, rullade sedan mot mommos och mofas lägenhet där vi skulle fortsätta firandet med kaffekalas, och jag åt tills jag sprack. Kommer att hållas mätt tills i morgon eftermiddag då vi får gäster.
Detta fick mig osökt att tänka på frosseri. Skrev en materialbasserad uppsats som handlade om det, och det känns som om det varit på gränsen till frosseri under detta veckoslut. Eller okej, man frossar när man äter sanslösa mängder mat, även om man inte längre är hungrig, lossar på bältet och fortsätter äta. Så riktigt så illa var det inte för mig, men nästan. Jag kan nästan förstå varför frosseri hör till katolicismens dödssynder... Egentligen är det ju bara vi i den rikare delen av världen som har möjlighet till god mat i oändlighet, och en stor del av den maten äter vi på någon annans bekostnad. Jag gillar att äta, javisst, och jag säger inte att man inte skall äta gott. Men man kunde skänka en tanke åt dem som inte ens har rent vatten och äta med måtta och njuta av måltiden.
Det har varit ett kort och sömnlöst men roligt veckoslut, och jag börjar bli gäspig nu. Måste väl orka upp i morgon ändå. Funderar på att ta hål i öronen. Skulle det månne framhäva min kvinnlighet och göra mig till en mindre muskelknutte...? Man kan ju hoppas.
Slut på svamlet. Tack och godnatt.

Galenskapen är smittsam!

Så är det dags igen, det vi alla innerst inne så länge har väntat på, men som vi såklart säger att vi verkligen inte gillar. Stockmanns Galna Dagar!
Galet är det verkligen! Under dessa fyra dagar förvandlas människorna till hysteriska, ilskna, våldsamma kunder och alla medel tycks vara tillåtna.
Nej, tänker man, i år skall jag hålla mig långt borta från allt som har med gula plastkassar att göra. Men vem hittar man om inte sig själv mitt bland alla andra galningar.
Så även detta år. Igår kom jag till stan först halv fyra, och trängseln var något otrolig! Resten av centrum var folktomt och alla hade koncentrerat sig runt Stockmann. Det var lika trångt i OneWay som annanstans, men vi bestämde oss för att börja där i alla fall. Det var bara upp med armbågarna och baxa sig igenom folkhopen som gällde. Gick igenom alla lådor, grävde i högarna efter rätt storlek, roffade åt mig ett flertal plagg så jag skulle slippa köa till provhytten mer än en gång. Stod och svettades i den 20 meter långa kön, fortsatte svettas i provhytten medan jag provade mig fram till de perfekta byxorna. Trängde mig ut från provhytten, dumpade de plagg jag inte ville ha och nappade åt mig ett bälte på vägen till kassorna. Betalade för nöjet och kastade mig ut i friska luften.
Första delen avklarad.
Styrde stegen mot det stora varuhuset, andades in så mycket syre som möjligt och kastade mig in i trängseln och hettan igen. Klarade mig med ett snabbt varv uppifrån och ner utan att göra några andra fynd än lite godis, men kunde ändå gå hem nöjd och belåten med mina uppköp redan efter en dryg timme.
Puh! Dit går jag nog inte igen!
Men vad händer? Jag blir lika galen som alla andra och bestämmer mig för att åka till stan till klockan 8!
Kunde ingen hindra mig??
Kom gående mot Stockmanns klockan 8 i morse och såg när dörrarna öppnades och hur folkmassor trängde sig in genom alla dörrar på en gång och folk som rusade fram till rulltrapporna för att så snabbt som möjligt ta sig till det plagg eller föremål de ämnat köpa. Skakade på huvudet och bestämde mig för att börja i OneWay i stället i hopp om lite lugn. Hittade inget där, utom Magdis, som tyckte det var lika pinsamt som jag att vara på plats klockan 8, så jag gick ut därifrån igen. Det otroliga var, att redan tio minuter efter att dörrarna öppnats kom människor ut med gula kassar i händerna, nöjda och belåtna över att har segrat i kampen om vem som hinner först, på väg mot dagens arbete. Gick en sväng, utan att stressa desto mer, och hittade tillsist ett par dvd:n till ett förmånligt pris.
Jag skulle ju inte dit på eftermiddagen, men blev släpad dit i alla fall. Tur det, för jag hittade bl.a. en snygg väska.
De vanligaste fraserna man hör är: "Titta så billigt!", "Den här kostar ju bara 35! Sådana här kan ju kosta fast 50!", "Den här måste jag ha! Fast egentligen har jag ju flera likadana, men den är ju så billig så jag tar den i alla fall." och "Dumma tant, jag stod ju i kön!".
Kunden faller för allt som verkar billigt, köper saker som egentligen inte behövs, och vips har det gått åt en hel massa pengar utan att man tänkt desto mer på saken. Det måste vara allt det gula som bländar kunderna...
Att ens vara i närheten av centrum eller någon annanstans där Stockmanns gula varningslampor brinner är rena rama galenskapen.
Jag skall dit i morgon igen.

Det jag trodde skulle vara för alltid...

Nu är det slut. Finito. Aldrig kommer det att bli riktigt detsamma igen.
Efter sju år i samma lag, med samma tränare och till en del med samma vänner tog denna era slut igår i samband med seriens sista match. Och en sju års dröm om medalj i FM- serien gick i kras.
På söndagen hade vi vår sista match i Vasa, mot FC Sport som redan innan matchen ledde serien. Mycket stod på spel- för Sports del gällde det att vinna för att ta hem guldet, för oss var det en bronspeng som vi alla drömde om.
Motivationen och inställningen var det inget fel på, tvärtom. Vi kämpade in i det sista, och vi spelade en av våra bästa matcher under den här säsongen. Vi ledde 1-0 fram till tre minuter innan slutsignalen. Sen kom ögonblicket jag inte glömmer i första taget- ett skott rakt mot stolpen som till slut träffar nätet.
Känsla av otillräcklighet och förtvivlan.
Lite in på övertid kom det andra bakslaget. Allt var förlorat.
Slutsignalen. Känsla av att falla. Tomhet, ihålighet. Som om jag aldrig mer skulle bli glad.
Det var en rätt vemodig stämning i bussen på väg hem. Grät tillsammans, talade om saken, försökte trösta varann. Men ändå var det svårt att hålla sig för gråt.
Det var inte förlusten i sig som tyngde mest. För min egen del spelade jag en toppenmatch och kan nog se mig i spegeln utan att skämmas. Skulle det har varit en match utan större betydelse hade jag varit glad i alla fall. Men när jag började spela för 7 år sedan sattes redan några mål upp. Först gällde det att stiga till FM- serien. Sedan var den stora frågan om det var realistiskt att ta medalj år 2006. Visst var det realistiskt. Vi var tre minuter från att lyckas.
Nej det jag sörjer mest över är att laget splittras. De flesta är för gamla för att spela i B-FM, en del slutar helt och hållet och de yngsta fortsätter i princip som förut.
För min del gäller det att välja lag. Just nu verkar PK35 vara det som gäller, en stor del av mitt nuvarande lag är på väg dit och det skulle vara nästan som förr. PK spelar i Div.2 nu, och vårt mål skulle vara att lyfta det till 1a och småningom till FM serien. Det kommer att innebära en ny start med nya mål. Kanske det är det bästa för mig just nu. Starta om från början. Kanske början på en ny era...
Den jag tycker mest synd om är vår tränare. Jag vet ingen annan som brinner för fotbollen som han gör. Det är det han lever för, och jag vet att han inte kommer att kunna hålla sig borta även om han säger att han slutar med tränandet. Han har gjort ett stort intryck på mig, han har alltid ställt upp med skjutsar till träningar och alltid varit helhjärtat med i allt det vi gör. Det hade varit ett så perfekt slut för honom och oss, ett minne för livet. Men allt går inte som man vill här i livet, och trots detta snöpliga slut har vi många fina minnen att dela. Resor till Florida, Holland och Spanien, Hesacup segrar över nästan oslagbara lag och den gången vi steg till FM. Sprudlande glädje och lyckorus, motgångar och tunga förluster. Men allt det är gemensamma uppleveser och jag tror de här sju åren inte kommer att glömmas i första taget.
Känslor är svåra att beskriva i ord.
Småningom kommer jag nog över förlusten och kan börja inse det faktum att det kommer att bli annorlunda. Lyckligtvis har jag nu ett par veckor ledigt från allt som har med fotboll att göra, så jag hinner i lugn och ro fundera på vad jag egentligen vill.

Vad skall jag nu göra? Har minst två veckor utan träningar. Kommer att få fnatt om jag inte har något program hela tiden. Men trots det är det bra med paus. Här är några positiva sidor med att säsongen är över, bara så detta inlägg inte blir alltför deppigt.
1. får ägna mig åt idrott när jag vill, med vem jag vill och i vilken form jag vill
2. jag har mer tid åt vänner
3. jag får glömma stressen med matcher och sådant, och kanske sedan kan uppskatta fotbollens skönhet igen om en tid
4. jag kan ha långa naglar

Mitt tröstätande slutar idag, nu börjar min "vilopaus", d.v.s. hysteriskt idrottande på annat sätt. Stoppa mig när det går för långt.
Ha det bra!

Vår vackra värld

Jag har fått en ny insikt. Eller egentligen är den inte ny, men det var bara något som slog mig här om dagen. Vilken vacker värld vi har!
Det har regnat rätt mycket den här veckan, och höstmörkret tränger på allt tidigare om kvällarna. Men hur ruggigt det än är, kan man inte undgå att se dess skönhet. Höstens vackra, brinnande färger, vinterns gnistrande ljus, vårens vaknande till liv och sommarens glittrande hav. En fröjd för ögat (även om jag för mörkret inte ser något alls när jag i skrivande stund tittar ut).

Tragglar mig för tillfället sakta men säkert igenom boken "Kristen på goda grunder" av Stefan Gustavsson. Det går långsamt, främst för att jag inte har så mycket tid att sätta mig ner och koncentrera mig, men det går nog. Hur som helst, den ger mig hela tiden en massa tankar och aha- upplevelser (det är kul med sådana, hjärncellerna blommar).
I det senaste kapitlet har det argumenterats hit och dit om universums existens, och tänker inte gå närmare in på det, utom de sista punkterna som fångade mitt intresse lite mer än de andra. Det handlade om universums utseende. Att universum är skapat av något/någon annan än slumpen kan motiveras till exempel med hjälp av dess utseende.
För det fösta finns det ordning. "Det är ett universum, inte ett multiversum". På samma sätt som tonerna i musiken har en ordning har färgspektrumet det. Naturen har en fantastisk ordning, som kan beskrivas med hjälp av naturlagarna.
För det andra finns det ändamålsenlighet. Allt som finns har en funktion. Se bara på djurriket! Alla arter behövs för att allt skall fungera. Och allt inuti människan har också en funktion, alla organ, alla nervsystem... "Vi blir lätt så blinda för undret i att kunna röra oss, uppleva njutning, få smärtvarningar, lyssna till en annan människas röst, känna glädje i vårt inre..." Alla de underbara känslor skulle vi inte veta av om allt inte fungerade som det skulle. Men vi tar det ofta som en självklarhet och tänker inte på vilket otroligt system vi har inom oss.
För det tredje finns det både svårighetsgrad och sammanhang. Ju mer det forskas i atomkärnor eller i hjärnan, desto mer komplicerat verkar allt. Men ju mer vi förstår oss på allt det komplicerade, förstår vi också sammanhangen mellan allt.
Den fjärde punkten är min favorit: Det finns skönhet!
"Stjärnorna en klar natt, fjällvärldens snövidder, bokskogen om våren, havet, blommorna, glädjen hos ett barn, klangen i musiken, känslan i poesin, ögonen hos den man älskar..."
Någon sade en gång att det visst är lätt att tro att någon har skapat världen. Hur skulle något så vackert av sig själv kunna bli till, om ingen hade sitt finger med i spelet? Alla de andra punkterna (speciellt den sista som handlade om att all information går att avläsa, dvs. en hel massa prat om DNA) var rätt flummiga och kanske lite svåra att förstå, men just den fjärde punkten är så förståelig. Vår värld är bara så vacker, det kan inte ha uppstått av en slump.

"Lyft upp era ögon mot höjden och se:
Vem har skapat allt detta? Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror?
Genom sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn- ingen enda uteblir."
Jes 40.24

Titta ut och njut! :)

Lööv is in the air

"Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött."
1 Mos 2:24.
Det var ett bibelställe som togs upp jag vet inte hur många gånger under veckoslutet. Antar att det var därför det fastnade.
Tro, sex och kärlek- veckoslutet lockade till mångas förvåning och glädje en hel del ungdomar från olika håll i landet. Det blev ett veckoslut med en bra gemenskap, fina föreläsningar, sång och fotboll. Och framför allt flera tankeväckare. Jag blev tillfrågad om jag måste tänka över de saker jag hör innan jag kan godkänna informationen och ta den till mig. Den här gången var det definitivt så. Men efter att ha sett över allt det jag hört, tänkt efter och begrundat det, har jag nog med lätthet kunnat ta emot det som sagts, lärt mig något nytt och nyttigt, fått en del saker bekräftade och tack vare föredragen kunnat ändra min åsikt beträffande vissa saker.

Den första frågan som kom upp var "Varför sällskapar man?" Bra fråga.
För att det är "kiva"? Javisst... Men jag tror inte det är den enda orsaken.
För att finna sin livspartner, var ett svar som kom upp. Det var egentligen ett rätt så bra svar, utan att sällskapa antar jag att man inte lyckas hitta den man vill leva tillsamman med resten av sitt liv.
Det bästa svaret var ändå "för att man behöver någon man kan dela glädje och sorg med."
Människor behöver andra människor, så är det bara. Och en människa behöver en annan människa att älska och som älskar en. Man behöver någon att dela allting med, och förutom att det är ett behov, är det också Guds plan.

Ämnet "att gifta sig" kom upp i så gott som alla föredrag. Vad innebär det egentligen och varför är det bättre än att vara sambo?
När man gifter sig svär man varandra evig trohet, och man binder sig till varandra, ett band som är svårt att lösa upp. I samboförhållanden är man inte lika bunden till varandra, inte lika fast. "Bakdörren är alltid öppen", vilket den inte längre är i ett äktenskap. Jag tror det är det som lockar allt fler människor till att välja samboförhållanden i stället för äktenskap. För tänk om man efter en tid inser att man inte alls kan leva med sin partner, att det helt enkelt inte fungerar? Då är det inte lika svårt att bara gå sin väg.
Varför oroar man sig? För att man inte vet om personen man bor ihop med är den rätta? Och hur skall man veta att den man sällskapar med är den rätta? Den man vill leva tillsammans med resten av livet? Tänk om man inte hittar den rätta? Det gör man visst, lugnade en av talarna. För det första kan man be om hjälp, låta Gud leda en på rätt väg och ge tecken på vem som är rätt för en. Och jag tror att man känner det på sig i alla fall... Men jag förstår nog på ett sätt dem som tycker att samboförhållanden är bättre, för att välja livspartner är ändå ett av de största besluten man fattar i livet.
Föredragen fick mig ändå att ändra min åsikt om bland annat samboende. Eller i alla fall ser jag kanske på det ur ett annat perspektiv.
Valet av partner och det att man verkligen vet att man hittat den rätta är en slags process. Mannu förklarade det utmärkt med hjälp av en bild, en triangel vars knutpunkter är kärlek, äktenskap och sex, där äktenskap- och sexpunkten nås samtidigt.
Vägen dit är lång, det behövs tid att lära känna varandra, låta ansvaret, troheten och ömheten växa och mogna. Jag tror att man bara behöver ge processen tid och inte ha så bråttom. Det är kanske det samboende har för bråttom med...

Varför vänta med sex tills äktenskapet? Det lyckades Mannu också motivera bra. Fick tidigare tankar bekräftade med hjälp av bra exempel och några bibelställen, och en vacker tanke som lyftes fram om varför man skall vänta, var att det är något man delar med en enda person, med den man verkligen älskar.

En sak jag har tänkt på mycket angår just det att "hitta den rätta", att det verkligen finns en rätt för just mig. Gud har en plan. Det är inte en slump att jag finns. Så jag antar att det ingår i planen att Gud har skapat just precis den som är rätt för mig. Och att det ingår i planen att jag också kommer att hitta honom (om jag inte redan har gjort det).

För tillfället är mitt huvud fullproppat med tankar, huller om buller, och det är lite svårt att reda ut allt på en gång (vilket säkert märks på detta flummande). Jag kan i alla fall säga att jag fått en hel del ny kunskap, fått saker och ting bekräftade och en del åsikterändrade. Det var ett mist sagt givande veckoslut, och jag tror inte mina funderingar tar slut här. Det här är ett ämne, som någon sade, som inte egentligen annars diskuteras inom församlingen, så det kom nog väl till pass. Säkert är detta ett ämne som kan diskuteras med vänner och eventuellt ännu närmare relaterade.

Ännu en kommentar till varför man sällskapar. "För att det är kiva" är egentligen ett bra svar. Talar man om det så där psykologiskt, så stärker sällskapandet ens jagbild, och självförtroendet förbättras. Visst är det kiva att veta att någon tycker om en :)