Tidsbrist eller tidsfrist?

När saker och ting hopar sig och man borde vara på tre ställen samtidigt klagar åtminstone jag en aning. Då drömmer jag om en ledig eftermiddag. Om jag under en stressig period hittar mig själv hemma i soffan, har jag ändå den där gnagande tanken om att det finns saker jag ännu borde göra. Då har jag inte ro att koppla av, utan jag är på högvarv hela tiden. Det har hittills inte varit till skada, jag brukar klara sådana perioder rätt så bra. Jag känner att jag gör något betydlesefullt, och ingen tid går till spillo.
I höstas hade jag det ganska stressigt. Efter jul har min situation varit helt tvärtom. Plötsligt märker jag att jag måste fundera ut vad jag skall göra med all den lediga tid jag har. Det råkar vara en period utan särskilt mycket studier. Någon enstaka kurs, praktik och så klart kanditatuppsatsen som skall göras klar. Problemet är att detta inte på långa vägar fyller upp min vecka. Jag är klar med dagens studieinsats efter halva dagen, och efter det har jag absolut inget studierelaterat att sysselsätta mig med. Eftersom mitt liv tycks kretsa kring studierna, innebär det att jag inte har något att göra över huvudtaget. Okej, lite överdriver jag, men nog börjar jag bli rastlös. Jag går på länk för att få en timme att gå, läser tentböckerna långsamt och gör överdrivet mycket anteckningar för att inte bli klar för fort. Jag går och lägger mig tidigt för att det skall kunna bli morgon, för det är på morgonen jag har program.
Jag kan inte komma ihåg när jag senast skulle ha haft så här mycket tid. Jag undrar vad jag gjorde när jag var i lågstadieåldern och läxläsningen tog hela fem minuter.

Detta är en tillfällighet, en tid period med en massa fritid som varar ungefär två veckor till. Typiskt nog har alla kurser planerats till den sista perioden, så snart bryter en sådan där period med långa dagar och splittrad personlighet ut. Nu går jag bara och väntar på den, i brist på annat att göra.
Jag blir rastlös när jag upplever att dagarna bara går utan att jag behöver anstränga mig för att klara dem. Jag upplever dagen som meningsfull om jag har fått kämpa lite, och jag kan belöna mig själv med en ledig kväll om jag vet att sådana kvällar kommer sällan. Nu är det svårt att uppskatta en hemmakväll då jag har haft hemmakvällar de flesta kvällarna de senaste veckorna.

Jag undrar om jag borde ha använt tiden bättre. Plötsligt fick jag ju lite tidsfrist, i motsats till den tidsbrist som oftast råder under terminen. Efter höstens rusch önskade jag ju nog lite ledighet, och nu fick jag det. Ändå får jag inte ro att använda tiden till sådant som jag annars inte brukar hinna med. En ny hobby, mer tid för personlig andakt, besöka mommo och mofa... Jag är inte alls lika företagsam när jag har tid jämfört när jag inte har någon tid. Då kan jag minsann klämma in en massa program även om det skulle krävas en tjugofemte timme det dygnet.
Kanske är jag bara inte van vid att inte vara på högvarv. Kanske borde jag bara släppa mitt prestationstvång och bara slappna av. Kanske borde jag se den lediga, stressfria perioden som en välsignelse i stället.

...för däremellan kommer fasta.

Jes 58:5-14

I tisdags firade vi fastetidens början med god mat och underhållning. Igår var det den första dagen i fastan. Tills vidare har jag inte märkt någon stor förändring. Men bara tanken på att jag har gått in för att fasta lite är en ganska bra tanke. Fastan i år är inte särskilt extrem. Att vägra roa sig och ägna sig åt självsvält i 40 dagar resulterar bara i självömkan, och det är knappast poängen. Därför är betoningen snarare på att "skära ner" än att "totalt avstå från". Redan att skära ner är svårt, tur att vi är flera vänner som stöder varandra. Vad är det då vi skär ner på? Allt onödigt som hindrar oss att ta tid för Gud. Vad är det då? Facebooksurfande och onödiga TV-serier kan ta ett par timmar om dagen. Så en liten ransonering på den fronten ger ett par timmar för bön och Bibelläsning (åtminstone i teorin). Onödigt hängande på stan och fönstershoppande då man egentligen inte behöver något i klädväg, det får bli ogjort fram till påsk. Godisätande tar kanske inte så mycket tid (särskilt inte för de glupska), men för att det skall kännas som fasta begränsas även intaget av godsaker. Nu, efter att ha minskat på onödig tidsanvändning på olika håll, hittas plötsligt den tid jag och flera andra har saknat: tid för Gud. Tid för mer bön än den där snabba versionen strax innan man somnar. Tid att bara vara, tid för tanke och meditation. Att bara vara på tumis med Gud.

Dags att gå från ord till handling. Dags för tid med Gud.