Börja i Jerusalem

Jag får väl börja med att beklaga min inaktivitet gällande bloggskrivandet. Jag har många orsaker, de flesta ganska dåliga. Men liksom allt annat jag gör, blir det inte bra om jag gör det mot min vilja, så ni slapp en massa usla inlägg och nu satsar jag på ett med innehåll. Förhoppningsvis blir det till något.
Var skall jag börja? Kanske med att konstatera att sommaren är förbi och det mesta av den regnade väl bort. På något underligt sätt hann jag trots allt med en hel massa under sommarlovet, så även om sommaren verkade kort, är ändå försommaren blott ett blekt minne. Flumm... Sommarlovet gick för det mesta ut på att jobba. Det var roligt, jag trivdes bra och jag fick ett paket erfarenhet till att lägga i ryggsäcken. Efter tre månader tackade jag gladeligen för mig.
Ett glädjemoment under sommaren var Pieksämäkilägret som jag till min stora lycka fick möjlighet att delta i. Jag vet att många redan har skrivit om lägret, så därför tar jag en snabb och egocentrisk version och berättar vad lägret gav mig personligen. För det var mycket.
Tänk vad man kan vakna på några dagar. Fyra dagar, och mina ögon öppnades plötsligt för allt. Under lägret såg man verkligen Jesus i alla människor omkring. Det var Guds liv i rörelse.
Jag deltog i kursen Bön- Guds liv i rörelse, och det var verkligen givande. Föreläsningarna på förmiddagarna var intressanta och inspirerande, och förbönen på eftermiddagarna rörde mig verkligen djupt. Förbön har effekt.
"Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20)
Var skall man börja då? För vem skall man be? Med vem? Enligt Jesus skulle det börjas i Jerusalem (Luk 24:47). Vi skall börja i vårt Jerusalem. Vi skall börja nära oss- i hemmet med familjen, bland vänner och bekanta. Be med och för de närmaste. Där skall vi börja.
Det här sades på en föreläsning, och det har blivit väldigt aktuellt i mitt liv just nu. Jag har stött på det där lilla problemet med att vara kristen, att bli förföljd och hatad av de närmaste. Okej, så allvarligt är det inte, men jag har nyligen fått och får fortfarande stå ut med att vara den enda troende familjemedlemmen med dem jag älskar vända emot mig. Det är inte så enkelt att vara kristen i en familj som inte direkt är det. Jag får bara lita på att jag har kraft att stå på mig. Jag får lova att klä mig i den andliga vapenrustningen (Ef 6:10-20) och ringa nödnumret (Ps 50:15).
Be för varandra, med varandra. Med Jesus i centrum.
Det var mitt böneliv som vaknade lite på Pieksämäki och jag hoppas det inte går som det brukar: ivern sitter i ett par veckor för att sedan falna igen. I övrigt njöt jag av lägret, av sällskapet, lägerstämningen och lovsångerna som fastnade i huvudet och störde mig halva natten. Jag hade en otroligt tom känsla när vi åkte hem. Det betydde att det hade varit ett bra läger.

Jag skall bättra mig när det gäller uppdaterandet av bloggen. Inga dåliga ursäkter, såsom lathet och brist på inspiration, är ursäkter nog för att inte skriva. Nu kan jag börja skylla på giltiga orsaker som tentläsning till exempel. Nästa gång skall jag överösa er med intryck jag fått från den första veckan vid Helsingfors universitet. Tills dess, be.