En ring till

Visst var det med lite vemod jag konstaterade att sommaren börjar lida mot sitt slut. Morgonfukten och den kyliga luften påminner mig oundvikligen om att studierna snart kör igång igen, och att jag har mörka, ruskiga höstdagar framför mig. Det är så här varje år, jag saknar sommaren innan hösten ens på riktigt har hunnit anlända.

Den här sommaren har ändå varit en sommar som jag med glatt hjärta kan lämna bakom mig, en sommar full med händelser som jag inte kommer att glömma.
Många somrar är minnesvärda, men den här kommer jag att minnas av den anledningen att det blev sommaren då jag gifte mig. Redan det är en hel del uträttat. Därtill har jag hunnit vara på resa, njuta av härligt sommarväder, vara på lande, på stugan, på läger och så har jag jobbat en hel del på ett ställe som har gett mig mycket mer än pengar. När jag tänker efter finns det inget som blev ogjort eller som jag ångrar att jag gjorde eller lät bli att göra.
"Hur känns det att vara gift nu då?" Den frågan har jag blivit ställd hur många gånger som helst, och jag har ännu inte kunnat komma på ett vettigt svar. Hur det känns? Bra, så klart, vilken dum fråga, tänker jag. Hur skall man kunna förklara hur det känns? Jag är bekväm och tillfreds med den förändrade livssituationen, och det gick fort att anpassa sig till varandra. Det känns bra, jag är lycklig. Räcker det som svar?
Jag tror att man automatiskt förvandlas och anpassar sig till nya livssituationer. Man vänjer sig vid en ny hemort, en kvinna växer in i mammarollen då hon väntar barn. Jag har fått växa in i rollen som någons fru, och småningom har jag vant mig vid den tanken. Lite måste jag smaka på ordet, och nu klingar det redan rätt så bra. Jag tycker nog att jag minsann har levt upp till rollen som fru, åtminstone när det gäller att fylla frysen med bär inför den långa, kalla, vitaminlösa vintern. Rabarber, hallon, blåbär, jordgubbar, vinbär, krusbär... Jag tror jag börjar bli som min mor.

Juli blev vår smekmånad, hela månaden gick åt till resa, landevistelse och läger. Semester. Nu börjar vi småningom vara installerade i vårt hem, och vi börjar hitta rutiner i vår gemensamma vardag. Vi märker skillnader och likheter, ger efter tur vis och gör kompromisser. Vi växer närmare varann varje dag, och jag vet att det skulle kännas konstigt och avigt att inte ha Jan vid min sida. Vilken lycka och lättnad att få dela precis allt med den man älskar.

I år känns slutet på sommaren inte som slutet på allt, utan bara som en fortsättning på ett nytt och spännande liv. Får se vad det för med sig.