Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest

Vår. Det börjar bli grönt, vitsipporna har blommat redan länge och fåglarna kvittrar av hjärtats lust. Det bästa är att vakna till fågelsång och solljus långt innan väckarklockan ringer. Har ännu inte blivit irriterad på det. Det blev varmt plötsligt, och förra veckan kunde jag gå på länk i bara shorts och t-skjorta. Det är någonting det!
Förra veckan var jag på dagis för att lyssna på barn, och det innebar ett par timmar sandlådelekar per dag (=sola). En dag hade vi sångstund och vi sjöng den där månadssången, vilket fick mig att minnas min egen tid på dagis för lagom många år sedan. Det fick mig också att konstatera att våren nog på sitt sätt är den bästa årstiden. Speciellt så här nära sommaren. Sommaren innebär lata dagar på stranden, men vad är bättre än att ha de dagarna att se framemot? Dagarna blir fortfarande längre, studierna börjar vara slut för terminen och i väntan på strandväder kan man införskaffa nya somriga kläder och givetvis en ny bikini. Och i väntan på sommaren får man se världen slå ut på nytt, känna alla dofter som hör våren till och bara glädjas åt solskenet som får en på ett strålande humör. I väntan på sommaren är våren den bästa årstiden.
Idag trampade jag min lilla Poni ut till lande i Pargas. Det är kanske 30 kilometer dit ut, och på en cykel som mamma använde när hon var ung med små hjul och utan växlar, var det inte alls en så lätt uppgift. Jag fick trampa som en vettvilling utan att komma så mycket framåt, och i backarna som mot slutet kom emot som väggar fick jag stå upp på pedalerna och grina illa åt mina mjölksyredrabbade ben. Det tog två timmar. Fick lite mat och en trevlig pratstund med mommo och mofa när jag kom fram. Det var ett skönt sätt att få eftermiddagen att gå, eftersom jag inte hade något speciellt för mig efter skolan. Jag hade min sista tent idag. I morgon packar jag bilen och åker hem.
Njut av vårvädret, ät glass och klara vappen!

Ja må jag leva

Jag har fått fira tjugo födelsedagar, och liksom alla gånger tidigare var det min dag.

Blev väckt halv sju tiden i morse. Det tog en stund innan jag fattade att oljudet var mer likt min ringsignal än väckarklockans morgonsång. Vilken bra start på dagen att bli väckt av någon som gratulerar och önskar en bra dag. Jag hann precis slumra till igen innan telefonen väsnades än en gång. Det var pappa som ringde, och i andra ändan hördes familjen sjunga "Ja må hon leva" i diverse ostämmor. Inte ens distansen påverkar vår tradition att väcka födelsedagsbarnet med sång i svinottan. Mina stackar bröder hade väl blivit tvångsuppslitna ur sina sängar bara för att sjunga för mig. Liksom alla år. Älskar traditioner! Efter det andra "ha en bra dag" steg jag upp med gott hopp om en bra dag.

Och visst blev det en bra dag. Nackdelen med att fylla år på en vardag är att firandet blir knappt. Men jag fick fira precis som jag hade önskat. Efter skoldagen åt jag och några klasskamrater födelsedagsbakelse på ett café, och kvällen avrundades med glasskalas i köket med min granne och vän. Det här var tillräckligt för en lyckad dag. Det här var perfekt för att göra den annars rätt så vanliga tisdagen till en alldeles speciell. Har mottagit gratulationer längs med hela dagen och känt mig ihågkommen och uppmärksammad. Något mer behöver jag inte.

Det enda jag saknade var en massa paket att slita upp. Får vänta tills jag kommer hem. Det fick mig också att inse att presenterna inte är det jag uppskattar mest, utan helt enkelt att bli ihågkommen och känna mig älskad av andra.

Jag får fira mer en annan gång.



"Att fira födelsedagar är sunt. Statistiken visar att de som firar flest födelsedagar också är de som lever längst."

-Father Larry Lorenzoni

Räknade dagar

Ända sedan studierna började i höstas har jag på någon medvetandenivå hela tiden levt i framtiden. Visst har jag ju efter bästa förmåga fokuserat på min situation och tagit dagen som den kommit, men ofta har mina tankar svävat iväg mot skolårets slut. Min plan var från början att studera mitt första år vid ÅA, för att sedan med lite kunskap kunna ta mig in och börja vid Helsingfors Universitet. Och många gånger har jag funderat på den dag då jag kan börja koncentrera mig på inträdesförhörsläsningen.
Idag slog det mig att jag är här nu. Mina dagar i Åbo för läsåret är räknade, och jag kan räkna dem på mina fingrar. Eftersom jag kommer att vara en vecka på dagis för att lyssna på barn och därmed vara i Helsingfors, och eftersom mina föreläsningar är slut före valborg, har jag tio dagar obligatorisk åbovistelse kvar.
Jag vet inte riktigt hur jag skall möta det, då det inte längre är fantasi. Skall jag vara glad och nöjd eller skall jag känna vemod och saknad? I mina tankar har det alltid varit en lättnad att få komma hem och stanna där, och speciellt under de dagar jag varit nedstämd eller haft hemlängtan av en eller annan orsak har jag nog sett framemot årets slut. Jag gjorde misstaget att skaffa vänner och börja trivas. Nu är det plötsligt svårt att ge upp det jag har. Tänk om jag inte kommer tillbaka.
Om jag tänkte objektivt skulle jag gärna stanna i Åbo. Men: "The heart has reasons that reason does not understand" (Jacues Benigne Bossuel). Följer därmed prinsessan Dianas råd och gör det hjärtat talar om för mig att göra.
Jag litar fortfarande på att Gud vet vad som är bäst, och att han visar mig vägen. Oberoende var jag fortsätter studierna är det det rätta. Ids inte grubbla desto mer.
Det enda jag inte kan sluta förundra mig över är vart januari, februari och mars tog vägen?

Dittan och dattan

För att citera Khaled Hosseini i The kite runner: "A person who wastes his God-given talent is a donkey." Önskar att jag skulle finna den först. Många gånger har jag funderat över min plats och min uppgift, men jag har inte kommit fram till något vettigt. Det klarnar väl liksom allt annat har gjort hittills.
Det gäller att våga förverkliga drömmar. En röd liten fågel i juletid (Fannie Flagg) får en att verkligen vilja trotsa verklighetens realiteter och våga göra det man innerst inne har drömt om.
Läs dessa böcker! Den som påstår att det inte finns tid för läsning tror jag inte riktigt på. Jag ljög för mig själv när jag påstod det hela hösten. Lyckligtvis fann jag glädje i skönlitteraturen igen. Tid finns, det gäller att ta vara på den.
I morgon börjar de galna dagarna. Jag tänkte vara galen på torsdag. De övriga dagarna räcker det med en liten stund.
Vårrus. Runt Åbo slott. Skönt att springa av sig. Ljusare dagar gör tillvaron lättare. Skall vara här ett par veckor framöver, ser framemot allt som kommer emot.
Lever och mår bra.

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre."
- Nalle Puh