Mitt liv som robot

07.30 Väckarklockan ringer, jag trycker på snooze.
07.40 Väckarklockan ringer igen, jag stiger motvilligt upp och klär på mig.
07.55 Trotsar kylan och påbörjar min morgonlänk.
08.40 Kommer in flåsande, med rimfrost på hakan och isbitar i ögonfransarna. Duschar.
09.00 Äter ett ordentligt morgonmål, läser tidningen i hopp om att det skulle ge mig goda resultat i uppsatsskrivandet (dvs jag läser serierna).
09.30 Tillreder ett mellanmål, klär på mig, borstar tänderna och packar väskan.
09.47 Låser ytterdörren och tar en rask promenad till Malms bibliotek.
10.05 Kommer in i bibliotekets läsesal som förste man (kvinna), slår mig ner och börjar läsa det jag har planerat för dagen.
15-16.00 Avslutar mitt läsande, främst för att jag inte längre är speciellt fokuserad. Vid ett lämpligt tillfälle har jag också tagit en mellanmåls- kaffe- och kisspaus.
15-16.00 Tar en lika rask promenad hem.
16-17.00 Äter middag.
17.00 Repeterar det jag läst alternativt räknar lite kluriga tal.
ca 19-20.00 Tröttnar helt, börjar varva ner. Läser lite vanlig skönlitteratur eller mediterar.
20.45 Gör mig sängklar, läser Bibeln och möjligen något annat, ber.
21.45 Jan ringer, jag svarar. Redogör för min dag, vilket börjar vara onödigt eftersom han kan mitt schema utantill vid det här laget.
22.00 Säger godnatt och somnar.

Det är otroligt att vanor kan påverka en så mycket och styra ens liv. Visst är det bra med rutiner, de skapar trygghet och man har ett mönster att följa, men å andra sidan är det svårt att anpassa sig när något rubbar cirklarna. Så här har min dag i stort sätt sett ut, med vissa undantag dock. Nästa vecka kommer att se likadan ut, förutom att morgonlänken byts ut mot träningar på kvällen i stället. Undrar hur jag skall kunna komma ur mina vanor...
Det är inte bara jag som följer rutiner. Varje morgon på samma ställe möter jag två hurtiga herremän som kommer emotjoggande. 64an står vid ändhållplatsen och chauffören är utanför på tobak när jag springer förbi. Hästen med den blå filten står i samma hörn av hagen och fryser när jag springer genom Domarby gård. I biblioteket har jag stött på samma människor som sitter och läser, och oftast sitter vi på samma platser. Hurra för rutiner!

Jag håller på att fövandlas till kaffedrickare. I värsta fall leder detta till ett beroende. Eller åtminstone ett beroende av att uppfylla tanken om att kaffe gör mig piggare och att jag orkar bättre om jag dricker lite mellan verserna. Ett psykiskt beroende alltså. Har upptäckt smaksatt kaffe för att tillfredsställa mina smaklökar, choklad är givetvis det bästa.

Hittills har jag lyckats följa min läseordning och jag har haft en förvånansvärt bra självdiciplin. Ända tills idag har jag avhållit mig från godis. Det är inte så ensamt som jag trodde, trivs bra i min egen lilla värld full av tankekartor och varseblivningscirklar. Lite synd är det att jag inte kan stiga upp och berätta för alla i läsesalen om aha-upplevelsen jag fick. Så sitter snällt stilla och ljublar inombords när det har gått upp ett ljus för mig (det är en av de där härliga känslorna, och det är dem man lär sig genom).

Lugnar ner mig lite under veckoslutet, sedan börjar allting om igen med 08.00 Väckarklockan ringer...

Startskottet för inlärningsmaraton

Tolv år skola- vad har jag fått ut av det? En hel del kunskap och livserfarenhet. Kanhända att jag har blivit lite klokare under årens lopp. I vilket fall som helst är det slut nu, och slutet firades ordentligt!
På torsdagen var det penkkis, och vi inledde med frukost tillsammans med lärarna. Därefter följde abispexet som åtminstone jag hade roligt åt. Den traditionella volleybollmatchen mot lärarna förlorade vi dock, och det hade jag lite svårt att svälja. Sedan bar det av- lastbilarna åkte iväg vid tolvtiden och stämningen på flaket var på topp. ABI ABI ABI! HEJ HEJ HEJ! skallade över hela Brändö och hela vägen in till stan, och godis flög åt alla håll. Äntligen. Det var ju jag som stod där på flaket och skrek. Så många år som det varit någon annan.
Festen kom igång på allvar på båten, som fylldes av glada abiturienter. Nu skulle det festas! Dansgolvet fylldes snabbt och trångt var det hela natten. Och kön till bardisken tog aldrig slut. Festade gjorde vi i tolv timmar, sedan var åtminstone jag ganska trött. Somliga orkade fortsätta länge, somliga stupade redan då kvällen ännu var ung. Undrar just varför vissa valde att glömma en kväll som denna...
Träffade en massa bekanta, och pratade med sådana jag inte pratat med på länge, så det var en av flera positiva saker med kryssningen. Kul med många bekanta, synd att man inte lär känna alla så bra. Och synd att man tappar kontakten med en del som man en gång kände bättre.
Nu sitter vi alla i samma båt- vi har alla ett härligt läslov framför oss då man borde suga åt sig så mycket kunskap det bara går att få in i skallen. Sträng självdiciplin är vad som behövs. Och mycket vilja. Tror att man måste gå helhjärtat in i detta- motivationen råkar vara en faktor som påverkar inlärningen betydligt.

Tillbaka till min smått retoriska fråga jag ställde i början- vad har jag lärt mig under dessa tolv år i skolan? Förutom det där som lärarna har predikat, har jag lärt mig en hel del om mig själv. Och om andra. Har på något sätt lärt mig se andra människor. Och lärt mig att jag lär mig för livet.

Kämpa med läsandet, både till studentskrivningar och inträdesförhör och andra eventuella prov. Jag kommer att sitta inlåst någonstans och läsa, så om jag inte syns till så har jag inte försvunnit helt...

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag, Vändagen, Valentindagen...
Ganska trevligt med en dag för att minnas dem man tycker om.
Varför firar vi då denna dag? Vaför finns det en dag för rosor och kort och kramar? Som om man inte var glad åt sina vänner varje dag...
Valentindagen firas till minnet av Sankt Valentin, som någongång på 200- talet i Rom vigde unga par i smyg. Hans brott upptäcktes och han avrättades, och blev sedan unga älskande pars skyddshelgon.
Valentindagen är ägnad åt älskande unga, och givetvis även åt vänner. Kanske är det bra med en speciell dag för alla vänner- även om de finns där varje dag kanske man inte alltid kommer ihåg att uppskatta värdet av dem.

Tänk så underbart det är med vänner, att ha sådana som man fullt och fast kan lita på, och som ger en den trygghet man behöver. Det finns en massa fina ord om vänner och vänskap, och "en god vän" är definierad många gånger om. En god vän är snäll, hjälpsam, ärlig, pålitlig... Tänker dock inte hitta på mer ord som skulle beskriva mina vänner, utan lägger bara till en sak: en vän ser mig precis som jag är och älskar mig trots mina brister.
Jag är glad att just ni är mina vänner. "Ensam är stark", kanske någon tycker, men knappast. Jag skulle inte vara något utan er. Härligt att veta att man inte är ensam.
I barn- och ungdomen är människan socialt mest aktiv, och det är nu det är lättast att få vänner. Och de vänner man har sedan unga år blir oftast sådana som består. Hoppas det är med er jag sitter och stickar sedan när jag är gammal och grå.
Tror inte det finns något som är så starkt som vänskapsband. Och liksom sann kärlek är nog sann vänskap också ömsesidig. Ni finns där för mig- jag finns där för er.

Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for

Att detta är en dag för unga älskande är tydligt, luften är full av kärlek en dag som denna. Kärlekskänslan är svår att beskriva, men trots att den är så individuell tror jag att den berör alla lika mycket. Jag kan bara tacka Gud för att han har givit oss den underbara gåvan att älska och för att han givit mig alla mina vänner som jag har som stöd. Ibland frågar jag mig vad jag har gjort för att förtjäna det...

"The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in reurn."

Jag är så tacksam för att det finns sådana jag kan lita på, som är med mig i vått och torrt och som inte sviker mig. Nästan ännu bättre är det att få vara någons vän och att det finns de som litar på mig. Tack för att just ni är mina vänner, det finns alltid en plats för er i mitt hjärta.

1 Kor 13
1 Joh 4: 7-21

Krama dina vänner idag!
Er jag inte ser idag, ni får en stor virtuell kram i stället <3

Glad vändag!

Farligt feberflumm

Solen skiner, himlen är blå, det är tillräckligt kallt för att frosta av frysboxen... Och vad gör jag, om inte sitter inne med 38 graders feber. Typiskt. Nåja, det är inte så farligt, jag dör ju inte precis. Det är dock otroligt tråkigt, eftersom mitt tålamod är för kort för att jag skulle kunna ligga stilla i sängen och stirra i taket. Och inte kan jag ju ligga och titta på TV heller, jag får fyrkantiga ögon av det. Måste försöka hitta på någon lämplig sysselsättning. Sticka kanske? Eller planera mitt läslov.

Jag har ända tills igår tänkt att moddan skulle vara min grej, att jag skulle klara skrivningarna galant och få ett L som skulle pryda mitt studentbetyg. Jag ändrade mig dock igår, jag är definitivt inte mogen och textkompetent. "Det är ju bara ett prov." Ett prov jag kommer att skämmas över. Kan ju alltid skylla på att jag hade feber och en helvetisk huvudvärk när jag skrev (defensmekanism!).
Hoppas bara det går om så jag kan koncentrera mig på hörförståelserna.

Om Freud skulle analysera mina drömmar skulle han tro jag var galen...

Om motgångar och medgångar:
Ibland känns det mer uppförsbacke-likt än vanligt. Men i något skede borde man väl komma upp på backkrönet, och då sluttar det neråt i ställe. Det svåraste steget är det över tröskeln...

Sakta

Men steg för steg

går det

framåt

det måste man tro

Märta Tikkanen

Visste du att...
... McDonalds pommes frites är smaksatta med svinextrakt, och måste lagas annorlunda i muslimska delar av världen?
... kvinnor blinkar nästan dubbelt så mycket som män?
... i Danmark finns det dubbelt så mycket grisar som människor?
... vår kommunikation besår till 55% av kroppspråket, 38% av rösten och bara 7% av orden?
... 20 % av jordens befolkning använder över 80 % av jordens resurser? Du är en av dem.
... i Japan säger de inte "Jag älskar dig". Där räcker det att se djupt i den andres ögon för att han skall veta...

Jag älskar att skriva, men avskyr att inte ha något att komma med. Som nu. Å andra sidan är det onödigt att försöka tvinga fram ett budskap. Ärligt flumm är bättre än något man inte menar.

Slösa inte bort denna vinterdag- ut i snön i stället!

Pausunderhållning

Nu har jag inte skrivit på länge, så det är väl dags att upplysa er om att jag fortfarande lever.
Sitter på Rikhardsgatans bibliotek vid en otroligt långsam dator, och har just tömt en kopp kakaokaffe och är sur för att jag inte har slantar för att kunna köpa en till. Halva tiden har redan runnit ut, så måste vara snabb. Jag var på vippen att ge upp, eftersom mitt tålamod inte räcker till för långsamma datorer, men nu när jag äntligen fått det att fungera är det väl bäst att skriva lite.
Jag har suttit och läst lite modda, och skall på Arbis prepkurs om en och en halv timme. På fredag är det skrivningar, och dem ser jag lagom mycket framemot. Försöker dock att inte stressa, min preli gick alldeles bra, så man kan hoppas att det stärker mitt självförtroende eftersom en positiv inställning oftast är till stor hjälp.
Annars då? Jan har varit hemma de två senaste veckosluten, vilket har lyst upp min vardag. Nu är han inne en och en halv vecka till, men fick en lagom stor dos av honom för att överleva. Dessutom händer det en hel del saker innan han kommer ut igen, så jag hålls åtminstone sysselsatt.
Den sista skoldagen klarade jag av på måndagen och provveckan körde igång. Nu gäller det att klara av den för att kunna njuta av abispexet, penkkisen och kryssningen som är på kommande. Har beställt fyra kilo godis att kasta på folk, och nu väntar vi på att få våra halare så vi kan börja fixa dem. En massa skoj på kommande. Måste kanske fokusera på textkompetensen och hörfarna som kommer före...
Sen börjar allvaret. 3 veckor av intensivt läsande. Måste ha en sträng självdisciplin för att klara det.
Efter det är det definitivt allvar. Måste komma på vart jag skall söka, eftersom jag i något skede borde läsa till inträdesförhör. Dumma jag som har trott att jag skulle få en uppenbarelse av något slag... Åtminstone en aha- upplevelse.
Nåja, den hinner väl komma.

Har suttit och skrattat åt eufemismer.
Kanske skall jag bli hygientekniker när jag blir stor (dvs roskiskusk). Eller lokalvårdare (städerska). Jag är arbetsskygg (=lat).
Ett snällare uttryck för dum är person med förskjuten begåvningsprofil.
Lata och dumma elever heter fritidsfixerade edukandkomponenter med försjuten begåvningsprofil. Det finns inget som heter hungersnöd. Very low food security är det.
Jag är hungrig, kan bero på att jag inte har ätit sedan klockan elva.

Time´s up.