Det var en gång...

...och den var sandad.

Det var en sandväg.

Sandvägen leder upp till ett stort hus, och på båda sidorna om vägen växer stora, vida björkar som om somrarna skuggar allén. Om du står på gatan och låter blicken vandra genom allén tornar det enorma gula huset med vita husknutar upp framför dig, med dess välkomnande veranda och vita trädgårdsmöblemang. Trädgården är välskött och blomstrande, gräsmattan är nyklippt, rosenbuskarna trimmade och syrenernas doft når dig där du står. Ett av fönstren står öppet, och sommarvinden får tag i gardinen som fladdrar till. Någonstans står radion påslagen, och somliga dagar kan man höra pianospel fylla huset.

Jag går förbi varje dag, stannar upp för en liten stund, beundrar idyllen, tänker att det är huset där inga sorger bor. Sedan går jag vidare.

Det är ett glädjens hus, alltid lika fridfullt och vänligt leende, alltid varmt och välkomnande, bjuder in med öppen famn.

Vem bor där? Vem döljer sig bakom denna fasad? Vem skulle man möta om man gick in?

Jag har aldrig sett något liv i huset, jag har aldrig sett någon röra på sig innanför denna hemlighetsfulla, vackra utsida. Det enda jag känner till är det yttre, och utifrån det intryck det ger mig kan jag bara skapa mig en bild av dess inre. En bild av harmoni, livsglädje, värme.

Vilka hemligheter döljer huset? Vilken är dess historia?

Bakom det yttre som man väljer att visa kan man dölja det som bara de närmaste känner till. Man kan plantera sig en vacker allé, bygga en gul, leende framsida och låta andra tro att den fasaden speglar det inre. Man kan låta sig luras av någon annans framsida, man kan stanna upp, beundra och fortsätta vidare förbi huset och leva vidare med sin föreställning.

Man kan också gräva djupare. Man kan gå fram till huset och knacka på. Kanske öppnar någon och säger "stig in".