Barnrumpa

Jag kan vara rätt så barnslig ibland. Speciellt när jag är hungrig och trött beter jag mig som ett barn. Jag blir grinig, gråtig och gnällig, och bara tack vare min sociala kompetens och relativt åldersenliga mognad kan jag låta bli att lägga mig raklång på golvet och stortjuta. Barnslig är jag också när jag förlorar i spel eller sport. Jag är en usel förlorare, och många gånger har det varit nära att jag i min vrede har dängt badmintonracketen i golvet.
Detta är några exempel på min barnslighet i negativ bemärkelse. Sådant jag borde växa ifrån. Att ha barnasinnet kvar är en annan sak, och det är absolut tillåtet. Åtminstone jag kan vara barnsligt förtjust i småsaker, vara lekfull, busig och godtrogen...Tråkig är den som försöker vara vuxen i alla bemärkelser.

"Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in", säger Jesus i Matt 10:15. Ha barnasinnet kvar, kunde uppmaningen kanske vara.
Vad betyder det att ta emot något som ett barn? Att ha ett öppet sinne som ett barn? Hurudana är barn?
De är spontana, öppna, ärliga och har full tillit för dem som är i deras närhet. De kritiserar inte, ifrågasätter inte, bara tror och tar emot. Barn visar en verklig tillit, de är beroende av andra människor och klarar sig inte utan att ha tro på dem som är i deras närhet. De är hängivna och deras tillit är verklig och levande.
Vuxna däremot är kritiserande, analyserande, tolkande, diskuterande, misstroende och klarar sig själva. Ibland fastnar jag i det. Att jag analyserar för mycket, tvekar och grubblar.
Det är lite som med julklappar. Ett barn glädjer sig över varje paket, blir alldeles hänförda av det vackra paketeringspappret och det guldfärgade snöret, och de sliter upp paketet och skriker ut sin glädje över det som finns däri. Någonting nytt, vackert och alldeles eget. Också om det bara är en ny pyjamas kan barnet visa sin stora tacksamhet, prinsessan på pyjamasblusen är ju det vackraste som setts! Barnet visar upp sin skatt åt alla som är samlade, och bara väntar med stora, klara ögon på vad som kommer sen. Den vuxne däremot tänker "håhhå, ännu en sak som kommer att ligga framme och skräpa", och öppnar långsamt paketet och bryr sig inte så mycket om det prydligt skrivna kortet. När den nya tröjan plockas ur paketet är den första reaktionen att syna den ordentligt och i sitt sinne undra om den alls passar. Sedan lägger man ner den i sin prydliga hög med redan öppnade klappar och tackar givaren med en nick och ett leende.
Detta är lite karikerat, men kanske det förklarar det jag vill få fram.

Jag borde börja med att ändra mitt sinne, bli mer som ett barn. Jag borde lita på Gud som ett barn litar på sin förälder för att kunna ta emot Guds rike. Jag borde lyssna, ta emot, tro på det jag får lära mig och söka trygghet och närhet och bara dras till min Far. Jag borde glädjas åt allt jag har och allt jag får, och stolt visa upp det. Jag borde gå omkring och berätta om allt detta underbara som händer, och inte hålla det för mig själv och tycka att det är fånigt. Jag borde öppet kunna säga att jag älskar Honom och vilja göra hans vilja för att göra honom glad.
Jag borde be om att få födas på nytt.

"Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur."
- Pippi Långstrump

Arv och traditioner

På fredagen firade jag och Jan bröllopsdag. Fem månader. Det är kanske lite udda, och det bör påpekas att vi inte firar varje månad. Det råkade bara vara rätt dag då vi skulle på julbuffet, så varför inte passa på och fira då? Det blev tal om traditioner, och "vakiopaikkan" när det gäller att fira olika saker. Kommer vi någon gång i framtiden att ha en viss restaurang och ett visst bord dit vi alltid återvänder när vi vill fira något speciellt? Och när skapas dessa traditioner, när väljer vi vilken restaurang det blir? Den kvällen fattade vi inte något konkret beslut, vi får se vad tiden för med sig. Men det väckte ändå en del tankar hos mig, sådant jag nog har tänkt på redan vid tidigare tillfällen. Speciellt så här i jultider är traditioner något framträdande, och som jag inte kan låta bli att tänka på. Jag vet precis hur julen skall firas, så som den alltid har gjorts. Jan vet också hur julen firas. Nu är det vår första jul tillsammans, och den kommer inte att firas som vanligt för någondera av oss. En ny familj innebär nya traditioner. De skapas hela tiden, och man kan knappast vänta sig att den första julen är traditionsenlig på något sätt. Julen kommer att firas med inslag ur bådas vanliga jul och på något sätt blandas ihop till en gemensam. Någon gång i framtiden kommer vi att vara överens om vad som skall finnas på julbordet och vilken tid julgubben knackar på dörren.

De här traditionerna är något vi har fått hemifrån, något som har skapats i barndomshemmet och som antagligen i någon form har funnits i släkten. Tydligen ärver man också traditioner, inte bara ögonfärg och ömtåliga fötter. Jag är ganska flexibel i många fall, men när det kommer till traditioner, speciellt julfirande, är jag väldigt konservativ. Jag tror det har med trygghet att göra. En trygghetskänsla som väcks av rätt dofter, rätt stämning, rätt rytm.
Den första advent bjöd mamma på lutfisk, något som åtminstone vi äter i tiderna kring lillajul. Då passade jag på att gräva efter viktiga recept som absolut skall finnas i min receptmapp. Kålrotslåda, kryddkaka, engelsk julkaka... Sådana rätter som väcker känslor. Det visade sig att mamma hade skrivit av de här recepten av mommo, och vem vet- kanske härstammar en del av dem från någon ännu äldre släkting. Nu har jag dem, och om ingen protesterar tänker jag använda dem när det någon gång i framtiden är jag som skall stå för julstöket. Så även om mina och Jans traditioner blandas, förnyas och formas, kan det alltid finnas vissa inslag som påminner mig om sådant som är viktigt och som ger mig trygghet och en känska av att "så här har det alltid varit".

Idag firade vi självständighetsdag med att satsa lite på lunchen. Renskav, mums! Kanske blir det vår självständighetsmåltid också i fortsättningen, vem vet?
Traditioner skapas, jag tror inte man behöver anstränga sig så mycket för att skapa dem. Någon gång skall vara de första, och det är den här julen som får bli den jul som börjar traditionsformandet. Om några år behöver jag knappast längre tänka så mycket på den saken.

Tänd två ljus både i adventsstaken och i fönstret idag.