Omrutiner och omidentitet

Av arbetsskäl rörde jag mig på stan denna lördagsförmiddag och fann mig vid något skede på Salutorget. Satt på spårvagnshållplatsen och tänkte tanken "så skönt det skulle vara att komma till stan en lördagsförmiddag och ta en kaffe och bulle på Salutorget och bara sitta och titta och njuta av höstluften". Sedan tänkte jag "men det går ju inte, på lördagar tränar vi och städar vi, vi hinner inte med sådant".
Vem har bestämt det? Ingen. Tänk hur svårt det ändå kan vara att bryta mot sådant man alltid gör. Jag kan ju inte rubba mina lördagscirklar. Eller?

Ibland händer det saker som kan förändra resten av livet och som man bara måste acceptera. En trafikolycka kan göra en rullstolsbunden för resten av livet. Ett handikapp som omformar en, som man måste leva med och som blir en del av den nya identiteten. "Han i rullstol" blir den nya hänvisningen. Eller "hon i brillor", även om glasögon inte kan betraktas som ett handikapp, men dålig syn kanske ändå är en del av identiteten, Det är bara att acceptera. Sådant man ändå inte kan ändra på.
Hur är det med sådant man kanske skulle kunna ändra på, komma ifrån? Om man bara skulle orka och idas försöka. Kämpa för eller bara acceptera?

Idag är det den tredje september. För 44 år sedan skedde högertrafikomläggningen i Sverige.