Kära farmor

Ida Marita Skult
23.12.1918-4.10.2010

Idag tog jag farväl av dej, farmor.
Det är med djup saknad och stor glädje jag får ta avsked. Jag inser nu att du inte längre finns, annat än i mitt minne. Därifrån försvinner du nog inte så lätt.
Det var en fin begravning, ska du veta. Du är lycklig, du som har så många som ville hedra ditt minne idag. Du har betytt mycket för många, du har satt spår i mångas liv. Vi var där allihopa, vi som brukar samlas till diverse kalas. Dina barn. Din familj. Det viktigaste.
Årets första snö singlade sakta ner under seremonin. Psalm 391 fyllde kyrkan.
För mig har du allid varit gammal. Alltid varit farmor. Alltid funnits, och nu märker jag vilket tomrum du lämnar efter dig. Det tomrummet kan jag nu bara fylla med minnet av dig.
Jag kommer att minnas dig för den du var, kommer att ha minnen från olika situationer där du finns med. Speciellt de tillfällen då vi alla har varit samlade, du, dina barn med familjer. Dagen före julafton samlades vi alla hos dig för att fira din födelsedag. Vi klädde granen, och du var alltid noga med att de danska flaggorna skulle upp. Sedan drack vi kaffe och åt sju sorters kakor.
Vi fick höja på rösten ordentligt då du inte hörde, och vi hade roligt på din bekostnad när din hörapparat tjöt.
Du var omtänksam, varm, vis och söt.
Du var konstnär, du var historieberättare, släktforskare. Du berättade många gånger om dina resor med din pappa sjökaptenen, och du berättade gärna för oss om våra förfäder.
Traditioner finns till för att hållas fast vid. Du målade påskägg åt oss varje år. De skulle gömmas för att sedan hittas. Namnsdagsbarnet fick en chokladplatta. Det fick också den som klippte gräset på Arvika.
Arvika var dig kärt, och jag har en del sommarminnen därifrån. Jag har suttit i lilla stugan och målat vackra konstverk, har klättrat upp i klätterträdet så högt att du en gång blev riktigt arg, du brukade bjuda på köttfärslimpa med plommon i, och så hade du alltid choklad i den där bruna skålen. I trädgården bjöd du på äppelbakelser och saft som var så sur så vi fick sätta sockerbitar i den. Ännu sommaren för ett år sedan stapplade du envist omkring i trädgården och grävde i blomrabatterna. Arvika höll dig vid liv.

Du tog hand om oss, du höll oss ihop. I kyrkan idag insåg jag hur stolt du kan vara över ditt liv. Stolt över dina barn, din familj. Och jag blev lycklig och lugn när pappa berättade att du innan du dog hade sagt att du nog har haft ett bra liv. Jag är tacksam för att du fick vara en del av mitt liv.

Idag insåg jag att du är borta. Jag sörjer dig, men jag kan med frid låta dig bli till ett minne. Jag tror att du hade frid med dig själv, att du gärna hade stannat kvar för att se hur det går med oss, men att du ändå nöjd och belåten med det liv du har fått leva. Jag fick aldrig veta om du trodde på ett liv efter detta, men kanske ses vi därhemma.

När vi kom hem idag kunde jag inte låta bli att kolla vårt godisskafferi. Vi är inte särskilt snabba när det gäller att äta godsaker, och jag hade ett minne av att vi fortfarande hade mignonägg kvar från påsken. Det var precis som jag hade hoppats. Ett av äggen var det som du hade målat till mig förra påsken. Det står Freja på det, och du har målat en röd höna. Då vällde tårarna fram.
Vad är inte mer passande idag, än att äta påskägg i slutet av oktober? Till minne av dig.

Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.

Bibeln som rättfärdighetssnöre

Jag följde Bibelläsningsplanen och läste igenom Bibeln på ett år. Minus en vecka eller så, för jag var så himla duktig. Duktig? Var målet med projektet att vara duktig? För mig blev det till sist så, och därmed var resultatet av kampanjen en flopp. Jag skulle inte rekommendera planen för någon, för i det stora hela är min erfarenhet negativ. Huj, så ärlig jag är, men i det här fallet har jag inte samvete nog att säga att jag tycker att jag har lyckats.

En del positiva saker fann jag nog i att läsa Bibeln systematiskt. För det första ger det en helhetsbild över vad som finns i boken, och att en gång ha läst allt ger en ganska bra översikt. Hur mycket som har fastnat är en annan sak. Regelbundenheten gav mig också rutiner. Jag tvingade mig själv att läsa varje dag, och rutiner är ju bra. Dessutom fick jag ju nog någonting ut av att läsa, så gott som varje gång fick jag ett ord som på något sätt talade till mig eller gav en aha-upplevelse.

Tyvärr kan regelbundenhet, rutiner, tidspress och kryss i rutan väcka den där lilla prestationsfixeringen och tävlingsinriktningen som finns åtminstone hos mig. Det gick rätt så bra i början då motivationen var hög och syftet med planen var klar, men småningom skyndade jag mig igenom dagens kapitel för att få kryssa av att jag har läst. Motivationen sjönk i takt med att de mindre intressanta gamlatestamentliga böckerna kom emot, och syftet med min läsning blev allt mer oklart. Det blev så att själva läsandet och kryssandet var det centrala, inte det som stod i texten.En del morgnar lyckades jag klara av de tre kapitlena på en kvart innan jag måste rusa till bussen, och den som brukar läsa Bibeln ibland kan säkert stämma in i påståendet att det är omöjligt att inte bara tillägna sig innehållet i tre kapitel på en kvart utan i vissa fall omöjligt att traggla sig igenom textmängden på den tiden. Jag kunde lika gärna ha kryssat i dagens rutor utan att öppna Bibeln desto mer. Men det hade ju varit fusk.
Skenhelighet så det sken om det. Så kände jag mig.

Jag beundrar och avundas dem som känner sin Bibel, som har läst den flera gånger om från pärm till pärm, framlänges och baklänges och upp och ner. Som förstår, som vet och som hittar. Jag hör inte till dem, och ärligt talat har jag inte läst igenom Bibeln i sin helhet eftersom jag snarast lät blicken flyga fram över släktregister och lagar om offer eller mått på tabernakel. Och det är ju en ganska stor del av Bibeln det...

Kanske är inte alla lämpade för sådan läsning. Jag tror en del är givna förmågan att läsa och begrunda, studera, Bibeln och lära sig den. Det måste ju somliga kunna, för att kunna undervisa och utgå från det som står i Bibeln (ifall man håller den som rättesnöre...). Men att ha läst Bibeln ska inte ses en måttstock på fromhet, och det försöker jag intala mig själv. Annars går man i den fällan som jag gick- att läsningen blir en prestation och ett krav.

I år bojkottar jag Bibelläsningsplanen. Jag tror jag får mer ut av att läsa ett kapitel i taget och studera det med eftertanke i stället. Jag antar att jag inte är lämpad för att lära mig och kunna Bibeln. För mig är det nog förståelse och en förmåga att kunna tillämpa det som står där en uppgift jag har. Jag har hållit på med min nya lässtil en vecka ungefär, och redan nu märker jag att det fungerar för mig. Jag har inte läst varje dag, och när jag har glömt eller inte riktigt hunnit eller kanske inte haft lust, har jag inte tvingat mig själv att läsa ändå. När jag har läst har jag också kunnat begrunda Ordet, och det har gett mig så myckt mer än tillfredsställelsen av känslan av att vara duktig.
Jag har lugnat mig.
Kanske borde jag göra det på andra områden i livet också.
Inte heller livet är en prestation.

Frid.

Kalendervisdom och personligt flumm

Jag har en jättefin kalender. En med illustrationer av Catalina Estrada och citat ur Paulo Coelhos verk. Jag har läst några av Coelhos böcker, och visst är hans tankar djupa och öppna för ännu mer djup. Så varje gång jag får vända blad i kalendern stöter jag på en ny tanke. Ibland träffar citatet mitt i prick, det kan rentav beskriva den dag eller vecka jag lever i.
Andra gånger har jag ingen aning om vad tanken bakom tanken är. Som det här till exempel, ett citat ur Krönika- Antonio och hans öde: "Allt som en vanlig människa gör i livet för henne närmare Gud." Jag har försökt fundera ut vad han kan mena med det, men jag har nog inte kommit på något som stöder påståendet. Jag kan räkna upp en hel del saker man kan göra som inte för en närmare Gud.

Visdomsord ur Handbok för ljusets krigare:
"Gud använder tystnaden för att lära oss om att ta ansvar för orden.
Han använder tröttheten för att vi skall förstå uppvaknandets värde.
Han använder sjukdomen för att lyfta fram hälsans välsignelse."

Vissa dagar undrar jag om Gud har något han vill försöka säga mig. Väcka mig, kalla på mig. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter, jag har inte lyssnat så noga den sista tiden. Så ta tag i mig då, ruska om mig riktigt ordentligt! Jag är för trög för att fatta små vinkar.

Den här veckans citat är taget ur Segraren står ensam.
"Den som inte känner igen dörren till problemen lämnar den till slut öppen, och så kan olyckorna ta sig in."
Jag har lämnat flera dörrar på vid gavel. Speciellt den dörr där objudna gäster kan ta sig in. Sådana där som gör att jag fokuserar på fel saker, på det värdsliga, på mig själv. Till sist brydde jag mig inte om att stänga dörren.
Hittade dörren nyligen. Gör mitt bästa för att puffa fast den igen, men den har blivit lite trög, lite rostig. Samtidigt kämpar jag med att öppna dörren som jag alltid borde ha öppen- dörren som tar mig till Gud.

Ur Krönika- Historier från latinamerika:
"I stället för att hålla på och förbanna platsen där han föll borde han leta efter det som fick honom att falla."
Kanske det. Hittar man orsaken kan det hjälpa en att gå vidare, att känna igen krokbenen och lära sig att akta sig i framtiden. Men orsaken kanske inte hittas. Då är det kanske bara bättre att glömma fallet, sluta grubbla över varför, och bara gå vidare. Det som har hänt kan ingen ändra på. Jag försöker se framåt i stället.
Ny dag, nya tag.