Jag kommer som jag är

Ettårsjubileum.
Mitt första Pieksämäkiläger.
Intrycket var gott, stortrivdes och njöt av fulla drag. Fick något ut av lägret, och kan nog fundera på att åka dit nästa sommar igen.

För min del blev det en hel del frisk luft och sportande. Förutom att jag deltog i volleybollskursen som innebar tre timmar volleyboll varje dag, var jag också hurtig och steg upp tidigt för att springa. En halvtimmes länk och sedan till gymmet. Jätteskönt efteråt. Skulle orka hela veckan, men på lördagsmorgonen ändrade jag mig och stängde av väckarklockan för att fortsätta min skönhetssömn. Lika bra det, det regnade den morgonen.
På torsdagen fick vi till min glädje ta emot några grönklädda.

Det är egentligen ett vanligt läger, med massor av program och aktiviteter. I sig är det inget extra. Men som någon sade är det något oförklarligt speciellt med lägret, något som gör att man längtar tillbaka och år efter år återvänder. Det stämmer bra. Kanske är det den starka kristna gemenskapen, alla vänner och nya bekantskaper man stiftar, den goda maten eller något annat som gör det så bra. Mystiskt.
Jag tänker inte berätta om varje dag, det är onödigt. Kanske någon annan sköter det. Men jag kan rada upp lösryckta meningar om intryck, tankar och annat som jag tagit med mig från lägret och som jag har och skall begrunda.

Lovsång är bra. Även om man inte kan sjunga. Att sexhundra personer sitter och lovsjunger tillsammans är mäktigt. Detsamma gäller bön. "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." Javisst.
Har lärt mig några nya sånger. Går omkring och trallar.

När vi blev välkomnade till lägret sade han som talade att han hoppas vi tar steget närmare Gud. Även om jag inte direkt tänkte på det, tror jag att jag tog några steg närmare. Han sade också att man kan möta Jesus genom en annan människa, till exempel genom en vän, genom en kärlek. Tror det stämmer in på mig, åtminstone delvis.

Gillade verkligen mässorna, Tomasmässan, ungdomsmötet och mässan på lördagskvällen. Speciellt ungdomsmötet gav mig mycket. Upptäckte förbön. Har tyckt att det är lite konstigt att gå till en främmande person för att få förbön, men ändrade åsikt. Hade tur att få ett par jättetrevliga förbedjare. Det kändes som att de verkligen förstod och brydde sig om. "Vi skall be för er", sade de när vi tackat och var på väg. En underbar känsla, var varm i hela kroppen.

Ibland har jag funderat på hur det är att "uppfyllas av den Helige Ande", som vissa säger. Säkert är det individuellt, men nog undrar jag ändå. Kanske är det den där oförklarliga lusten att gråta då vi sjunger lovsånger under en andakt som på något sätt berört mig. Kanske är det den där oändliga glädjen jag då känner, då jag förstår hur lycklig jag egentligen är. Glad och ledsen på samma gång. Låter konstigt, jag vet. Känslor är svåra att få till ord.

Sista kvällen var en bra avslutning på en bra vecka. I stället för att härja satt vi och sjöng (detta gäller alltså de första timmarna, vad som hände efter tystnad har jag bara hört rykten om eftersom jag snällt gick och lade mig). Det är underligt att till exempel sång kan förena för varandra okända människor. Den kristna tron är något som förenade oss alla på lägret, främmande eller ej.

Fick bekräftelse angående mina funderingar kring att vi alla har olika gåvor och egenskaper som vi kan använda för att sprida vår tro och berätta om den. Det gäller bara att hitta sin juttu och sedan våga använda den.
Jag kommer som jag är, har ingenting att dölja... Det bästa som finns är att vara älskad för precis den man är. Att slippa vara något man inte är. Ingen är perfekt. Gud älskar oss ändå.

Frimodig?
Våga göra något nytt, våga öppna sig, berätta, våga och inte skämmas. Lättare sagt än gjort. Men om apostlarna orädda lyckades predika på främmande språk skall jag väl lyckas tala på ren svenska.

Jag antar att jag har mer att komma med. Men en del tankar och känslor måste få sjunka in lite först.

Tack för ett jättefint läger!

Gå inte omkring och undra

Jag undrar, sa flundran, om gäddan är en fisk.
Jag undrar varifrån det uttrycket kommer.
Jag tog reda på saken och fick veta att hela uttrycket lyder:
Jag undrar, sa flundran, om gäddan är en fisk. Då är hon för smal för att vara fisk.
Jag fick också veta att detta har med fördomar att göra.

Vi ser oss själva som normala och uppfattar oss normenligt, medan vi är väldigt trångsynta när vi iakttar andra som på något sätt skiljer sig från "normen". Det kan vara utseendet eller beteendet som avviker, andra åsikter eller annan ideologi som får oss att tveka, inte våga och dra våra egna slutsatser om motparten utan att stifta närmare bekantskap med honom.
Kanske borde man öppna ögonen lite, våga se det som skiljer sig från en själv och ta intryck av det onormala. Allting ger oss mer erfarenhet och det kan knappast skada. När man har sett och vet har man rätt att dra slutsatser och göra bedömningar.
Det konstiga med uttrycket är att det är flundran som undrar. Gäddan hör ju mer till den normenliga fisken som vi föreställer oss än vad flundran gör. Egentligen borde det ju vara gäddan som undrar om den där platta saken som tar sig fram längs med havsbottnen och som har ögonen i nacken kan vara en fisk. Det är flundran som undrar för att betona detta fenomen med fördomar och att vi ser det normala ur vår egen synvinkel.
Oj, så mycket man lär sig av att undra.
Som de uppmanade alla barn i Hjärnkontoret- var frågvis!

Vid mina sinnens fulla bruk

Ännu en läslycka.
Har läst boken Joni av Joni Eareckson Tada, och som redan nämnts av andra läsare så är den verkligen läsvärd.
Den berörde mig inte därför att jag på något sätt skulle ha något gemensamt med huvudpersonen. Hon blir till följd av en olycka förlamad från halsen neråt och måste lämna allt hon har bakom sig och börja på nytt. Hon växer sig stark i tron och lär sig massor och kan småningom hantera sin situation och acceptera den.
Det som gjorde ett djupt intryck på mig var Jonis mod att orka fortsätta leva och vara Gud trogen trots den orättvisa situation hon hamnat i. Började analysera mig. Jag skulle aldrig ha klarat av något liknande.
Jag lever för att röra på mig. Åtminstone verkar det så. Skulle jag bli förlamad skulle jag antagligen skylla på Gud, bli rastlös och irriterande, tappa livslusten och inte idas försöka göra det bästra av situationen. Joni fick mig att inse att jag har det så bra att jag antagligen skulle ha svårt att kunna klara en sådan sak.
Jag har inte allt. Jag har inte mod och vilja. Kanske det krävs en olycka för att få det.
Fick en annan insikt. Jag är beroende av mina sinnen. Jag behöver dem för att kunna uppleva allt som finns omkring mig.
Jag vill kunna se solnedgången över hamnen, kunna höra vågskvalp och måsarnas skri, kunna känna doften av saltvatten och tång, kunna känna smaken av rökt fisk, kunna känna gräset under mina fötter och beröringen av en nära vän.
Allt det kan jag. Är plötsligt så otroligt tacksam.
Jag måste sluta klaga. Sluta klaga på synen av en ful tavla, min brorsas snarkningar som håller mig vaken, stanken på utetuppen, äckliga oliver och stickor i fötterna.
Glad att jag kan röra på mig. Glad att jag kan känna värmen då jag får en kram.

Kanske behövs en olycka för att komma närmare Gud. För att inse att man hade det väldigt bra. För att inse att sinnena inte är att ta för givet.
Skall försöka ta vara på det jag har. Ta vara på sådant som jag vet att jag skulle sakna om jag skulle mista det.

Tufftufftur med Kajsa

Sommarlovsdrömmen förverkligad i och med en femdagarstur med båten. Denna gång pekade fören mot öster.

Åkte iväg från Pargas på lördag förmiddag. Vi hade inte riktigt någon uppfattning om hur vädret skulle bli, hård vind och skurartat regn var i alla fall lovat. Hård vind kan jag väl hålla med om, men regnet klarade vi oss så gott som undan. Lördagen gick åt till att ta oss till Hangö. Vi höll oss på rätt sida om molnranden och fick faktiskt sol på oss hela vägen. Ett välvalt tillfälle att inte följa min egen princip att alltid använda solkräm. När vi väl var i hamnen såg jag ut som en kokt kräfta i ansiktet. Det var en underbart solig kväll och småningom gick även vinden och lade sig. Gick en sväng på stan, som inte direkt är något att se och som inte heller har något liv annat än vid stranden, och småningom gick vi och lade oss.

Det var en perfekt start på den för min del korta båtsemestern. Hade saknat havsdoften, den lite fuktiga akterruffen och min brors snarkande (okej, det hade jag inte saknat, precis), och jag hade varit rädd att inte alls hinna vara ute i år. Så jag var på gott humör när jag lade mig den kvällen.

Vaknade av att den ena linan gned och gnisslade mot däcket. Vaknade ännu mer av att höra regnet smattra och vinden vina i masterna. Det lät inte så bra. Stack huvudet ut ur ruffen och konstaterade att vädret inte var så trevligt. Vi tog det lugnt den morgonen, utnyttjade den hutlöst höga hamnavgiften genom att bada bastu och duscha länge. Snart slutade det regna och vi bestämde oss för att åka iväg innan vinden tilltog. Det var inte så farligt sist och slutligen. Det regnade inte och vi hade medvind, så det var riktigt behagligt.

Medvind hade vi faktiskt hela vägen, mer eller mindre bokstavligt talat.

Tog oss till Älgsjölandet, som ligger i Ingå skärgård. Väl framme hade det redan klarnat upp, och det såg ut att bli en riktigt fin eftermiddag och kväll. Somliga klagade redan på att de var hungriga.
Sjön suger.
Jag tyckte dock att det var på sin plats att springa lite efter att ha suttit stilla i två dagar, så jag gav mig ut på en joggingtur före maten. Hittade en naturstig drygt två kilometer lång och sprang den några varv. Måste titta ner i marken hela tiden för att undvika stukade fötter, så det var först på andra varvet jag märkte att det betade får på ett ställe. På tredje varvet märkte jag att de betade på en äng.
Åt middag och spelade Uno. Sedan var dagen slut.

Vilken härlig daaaag... Det trallade jag när jag på måndagsmorgonen gick till tuppen. Himlen var molnfri och det såg verkligen ut att bli en härlig dag. Åkte in till Ingå gästhamn, det tog en knapp timme. Där träffade vi faster och hennes man, tittade på det nya köpcentret med kläder till pris för väldigt rikt båtfolk och åt lunch innan vi fortsatte. Det blev lite gungigt utanför Porkala. Inte för att det stormade, men dyningarna var rätt så stora. Sidovinden fick vår motorbåt att rulla. Lite skrämmande blir det nog när saker börjar falla. Stod med huvudet ut genom takluckan och höll blicken fäst på horisonten. Klarade oss utan att någon kräktes eller slungades över bord.
Vinden tycktes gå hem varje kväll. Även denna. Tyckte åter att en länk passade sig, så tog mig ut på den enda vägen som ledde ner till hamnen. Sprang i riktning mot någon sjöräddningsstation och friluftsområde, hittade en pil mot Porkala udd och tog mig genom skogen ut på udden. Vilade några minuter och beundrade det vackra.
Det blev en sen middag med sill och nypotatis och härlig rökt lax. Somnade åter som en stock.

Väcktes av solen på tisdagsmorgonen. Kikade ut genom fönstret och konstaterade att himlen åter igen var blå. Konstaterade också att ett tuppbesök var på plats. Kollade på klockan, 07:20. Konstaterade att det var för tidigt för att stiga upp. Vid åttatiden var det dags i alla fall, skulle komma iväg tidigt. Åt morgonmål och tuffade ut redan före nio. Åkte de smalaste och lugnaste vägarna i riktning mot Helsingfors. Stannade för att tanka vid HSS, och de som var i behov av dusch passade på nu eftersom vattnet tagit slut i Porkala föregående kväll. Antagligen efter att jag hade varit där. Fick besök av två från Husis som ville fråga något om promillesänkning för båtförare. Jag och pappa svarade snällt. Öppnar du dagens Husis går det inte att missa. Stiligt, inte sant?
Fortsatte sedan till Pörtö där våra familjebekanta har sitt sommarställe. Blev bjudna på mat, promenad och kvällssällskap. Alltid lika kul. Det blev lagomsent och somnade för sista gången i den sängen.

07:02. Motorn startar och jag och Staffan flyger ut ur akterruffen. Jaha, slut på den natten då. Satt och halvsov vid matbordet under timmen till Östersundom där farmor finns om somrarna. Åt frukost och gick upp till henne för att hälsa.
Här tog båtresan slut för min del. Jag och Staffan tog vårt pick och pack och gick till vägen för att vänta på en buss hem.
De andra fortsätter småningom västerut, eventuellt mot Åland.

Det var härliga dagar på sjön. Är alldeles igenomblåst, friskluftsförgiftad, har brunare ben och solblekt hår.
Kom för att spela lite fotboll emellanåt.
Ett brev väntade på mig i postlådan. I höst finns jag i Åbo. Fyllde i lappen och skickade in den.
När jag blir stor skall jag bli talterapeut.

Tackar Gud för sommaren, vädret, familjen, Kajsa, läger som väntar, en klarare framtid, vänner, någon att sakna... Tror jag har allt. Är detta lycka?

Ut och njut!

Hesakupp

Har spelat mitt livs sista Hesa Cup. Trodde det var slut redan förra året, men fick chans att spela ännu i år, så det var riktigt kul. Värst bra gick det dock inte.
Hur som helst, det är alltid lika livligt runt om i Helsingfors under turneringen. Var som hastigast i Kottby för att köpa en t-skjorta (de ljusröda var slut, grr...) och där var stämningen på topp. Gillar att ställa mig vid sidan av en plan, vilken som helst, och se på de yngre åldersklassernas matcher. Förutom att de är små och söta, så väcker det väl en del minnen. Lyckokänslan över att få göra mål och att vinna, besvikelsen då laget förlorar. Stödet från tränaren och lagkompisarna, lagandan, kämpandet ända in i det sista. Jätteskoj!
Fotbollsmammorna är värst. De skriker mest och vet minst.
Nästa år är jag för gammal för att spela, men sitter väl på läktaren i alla fall och följer med lillebrors matcher. Senast återvänder jag då jag själv är fotbollsmamma. Skriker mest och vet minst. Ivrigast i alla fall.

...för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad...

Välsignade, regniga dag!
Har suttit inne och läst.
Tony Anthonys "Den vita tigern" är som många andra redan har konstaterat en givande, spännande, tankeväckande och fascinerande bok värd att läsas.
Tänker inte referera den, utan uppmanar er bara att läsa den. Även du som inte annars läser böcker.
Den fick mig att tänka. Den fick mig att törsta efter mer. Den fick min Bibelläsning att gå från tafatta försök nu och då till en starkare vilja att ta mig tid.

Tack tjejer för studentgåvan!

Är stundom mer, stundom mindre fången.

Om nu sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.
Joh 8:36

Steg för steg mot vuxenlivet

Idag har jag varit till banken och skaffat mig nätbankskoder så att jag kan börja betala räkningar över nätet. Plötsligt kände jag mig mer vuxen.
När blir jag vuxen?
Även om jag är myndig skulle jag inte säga att jag är fullvuxen. Jag är ju dessutom ännu tonåring. Bor hemma hos mamma och pappa och är omhändertagen och försörjd. Nej, jag är nog inte på långa vägar vuxen ännu. Dock kändes det lite vuxet att skaffa nätbankstjänster. Och väldigt vuxet att betala räkning på egen hand.
Jag tror inte åldern spelar någon större roll i fråga om huruvida man är fullvuxen eller ej. Okej, som myndig har man en massa skyldigheter, man får köra bil och köpa vin, men det är nog det enda. Så länge jag bor under mina föräldrars tak är jag inte vuxen. Inte ens om jag skulle bo här när jag är 35.
Om jag blir tvungen att flytta hemifrån i höst? Blir jag vuxen då? Det är väl ett steg åt det hållet, men jag tror det snarare innebär självständighet. Och om jag skaffar jobb? Egna inkomster är nog väldigt vuxet. Men det räcker nog inte för att jag skulle definiera mig som fullvuxen. Ung är nog snarare det rätta ordet. Inte ens ung vuxen låter särskilt bra.
Även om jag bodde ensam, lagar mat åt mig själv, arbetar och betalar räkningar skulle jag inte vara riktigt vuxen. Jag tror jag kan kalla mig vuxen först sedan då jag har någon annan än mig själv på mitt ansvar.
Tills vidare kan jag bara ta ansvar, vara förståndig, klok och låtsasvuxen för att alltid kunna svänga om och komma tillbaka hem för att matas.

Fara med flärd

Spegel, spegel på väggen där...

Fåfänga och ytlighet är snarast negativt laddade ord, och de flesta undviker att beskriva sig själva som utseendefixerade och värdsliga. Jag tror de flesta ändå ljuger en aning om de säger att de inte alls bryr sig om sitt utseende.

Jag är knappast den enda som kan medge att jag ägnar lite tankeverksamhet åt klädval och en del tid framför spegeln kritiskt iakttagande min spegelbild. Inget större fel med det. Så länge man inte blir slav under spegeln.

Rätt så tidigt blir vi medvetna om hur vi ser ut, vad andra tycker om vårt utseende och vad vi själva tycker om oss. Under den tidiga barndomen skapar sig barnet en kroppsbild utgående från vad omgivningen bekräftar. Om mamman brukar kalla sin son för liten och korpulent är det det den lille killen tror om sig själv. Får han däremot höra att han är snabb och rörlig skapar han sig en positiv kroppsuppfattning och ett positivt förhållande till sig själv. Detta fortsätter genom hela ungdomen, och ju äldre man blir desto mer kritisk blir man mot sig själv.

Jag brukar inte gå på konditionssal särskilt ofta eftersom jag tycker det är lite långtråkigt, och så är jag inte heller ute efter att bygga upp en våldsam muskelmassa. Ägnar mig snarare åt att trimma de muskler jag har. Hur som helst, medan jag sitter där och trimmar min häck brukar jag iaktta de andra i salen. En del är där bara för att bygga upp sin muskelmassa, eller så är de där för att visa upp sina muskler och eventuella tatueringar de har på sina bicepsar lika stora som mitt lår, vem vet? Andra ser ut att vara där bara för nöjets skull, för att de finner glädje i att röra på sig. Så finns där sådana som är där av hälsoskäl och en del hurtiga tanter och farbröder som aktiverar sig på gamla dar. Lite bekymrad blir jag då jag ser spinkiga killar i gymmet som knappt har tagit sig över åldersgränsen till salen. Redan som femtonåringar börjar de oroa sig över om deras kropp ser ut som samhället (enligt deras uppfattning) kräver, och där står de med en alldeles för stor tyngd och kämpar medan de förtvivlat stirrar på sin arm i hopp om att se muskeln växa. Visst är det bra att unga idrottar, kan inte vara annat än överlycklig över att veta det. Men då idrotten sker på grund av att man bara tänker på att se bra ut är det inte riktigt lika bra...

Vem har gjort upp reglerna för vad som är snyggt och attraktivt?
I dagens (9.7) Husis kan du läsa artikeln "...säg vem som vackrast är". Den handlar om en tjej som i tonåren gick från övervikt till anorexi. Det är en rätt så bra artikel, läs den om du har tid. Hur som helst, det jag fastnade för är den intervjuades kommentar: "Jag har alltid velat behaga och det tror jag att många andra vill. Man vill duga i andras ögon". Fruktansvärt sant.
Det är enkelt att säga att det är det inre som räknas, medan det är svårare att leva upp till det. Klart att alla vill behaga någon. Det är väldigt naturligt. Men det vore bra om man i första hand kunde behaga sig själv och inte vara så fixerad på sin kropp att det blir sjukligt. Jag tror att man först och främst borde lära sig att trivas med sig själv och vara bekväm med sig själv, precis som den man är. En sund själ i en sund kropp...

Drunkna inte som Narcissus.

Gud har skapat dig precis som du är. En jättenäsa eller oproportionerligt små fötter kan du inte göra så mycket åt. Hur mycket du än ser dig i spegeln så sker det inte så stora förändringar... Det du kan göra är att sköta om din kropp. Var nöjd med den. Rör på dig, ät hälsosamt. Vacker är den som stolt kan vara sig själv.

Familj, Tallinn och för mycket choklad

Efter två veckor så gott som på tumanhand med pappa är hela familjen samlad igen. De andra har varit på lande, så här har det varit lugnt och skönt. På fredagen var det dock slut på friden. Det är alltid likadant när alla samlas igen efter en längre tid. På kvällen åt vi kvällsmat tillsammans och måltiden drog ut på tiden rejält, samtalet var mer eller mindre livligt och alla var på gott humör. Kanske bra med sådana kvällar. Och kanske bra med att vara på olika håll ibland. Det gör att man emellanåt kommer ihåg hur viktig familjen är och hur bra man egentligen har det tillsammans med de andra. Annars går det lätt så att familjen smälter för mycket in i vardagen och blir något man bara antar att finns omkring en utan att desto mera uppskatta den.
Jag stod till och med ut med mina bröders fjantande. Kanske för att jag är likadan...
Igår, på lördagen, tillbringade vi alla dagen i Tallinn. Åkte iväg på morgonen och kom tillbaka på kvällen, och en hel dag i Tallinn är något jag rekommenderar. För tillfället är det en hel del rea över allt, och gamla stan är väldigt vacker att se. Vi hade tur som råkade komma precis då något slags hantverksmarknad höll på. De sålde alltmöjligt, och jag hittade en mössa och vantar. Nu är det bara att vänta på vintern.
På båten på tillbakavägen köpte jag en massa godis. Allt var lyckligtvis inte åt mig själv, men då jag ser erbjudanden som "ta fyra, betala för tre" är jag ju tvungen att köpa. Det var chokladplattor som var på erbjudande. Usch. Har jag öppnat en kan jag inte sluta äta.
Var av och an till Riihimäki och hälsade på Jan. Det var ett rätt så kort besök, det regnade så det fanns inte så mycket vi kunde göra. Men det var bättre än ingenting i alla fall.
Ska på filmkväll småningom.
Ser framemot shopping imorgon.
Är medveten om att jag inte har skrivit något här på en tid. Det beror inte på att jag skulle ha fullt upp med annat program. Har bara inte haft någon iver. Kanske den väcktes nu.
Återkommer.