Tillbaka

Jag fick en känsla av déjà-vú igår när jag drog på mig fotbollskrona intill Sokkaris sandplan. Det var här jag började när jag var elva. I HPS. Nu började jag igen.
Jag har länge haft en känsla av att något fattas mig, något eget. Jag slutade spela fotboll för ett par-tre år sedan då jag kände att studierna tog för mycket tid. Eller var det bara en förklaring? Ett svepskäl? Något logiskt, rationellt? Hur som helst märkte jag för en tid sedan hur mycket jag saknar spelandet. När jag bestämde mig för att sluta hade jag ingen lust att börja i ett lag där man spelar på skoj. Det var allt eller inget. Nu passar skoj perfekt för mig. Två gånger i veckan, fjärde divisionen, lagets kondition räcker i genomsnitt 50 minuter och man marrar när det regnar. Förhållandena är lagombra, sandplan och man får minsann släpa med sig egen boll och vattenflaska då det inte är samma lyx som på högre nivå.
Kanske är det det här jag har saknat. Kanske är det ännu en fix idé, ett försök till att hitta mig själv. Jag har i alla fall inget att förlora. Jag släpar mig gärna till träningarna, hoppas att vi är fler än tre och bara njuta och ha roligt.

Sandiga skor, äcklig boll, svettiga skydd och blöta, illaluktande strumpor. Undrar var jag skall förvara detta då vi inte har en bastu att använda som förråd (det gillades inte av mamma...)?