Avslappnande stress

För första gången på länge har jag vaknat före väckarklockan ringde. Då hade jag sovit över nio timmar och kunde ligga kvar ytterligare en halvtimme. För en gångs skull kände jag mig riktigt utvilad. Det var mörkt ute ännu vid halv nio när jag steg upp. Drog gardinen åt sidan och tittade ut på Vårdberget i vinterskrud. Det hade snöat!
Glad i hågen kunde jag promenera till skolan. Det mörka Åbo var plötsligt upplyst och betydligt tystare på grund av de snötäckta gatorna. Utanför Domkyrkan hade det rests en stor gran som för hoppningsvis skall kläs. Runt lyktstolparna har granris lindats och i fönstrena börjar elektriska ljusstakar dyka upp. Jag har också en, jättemysigt.
Det är redan mörkt, små snöflingor singlar sakta ner där utanför. Fylls av en sådan där fridfull känsla, nostalgisk julstämning. Samtidigt lite melankoliskt.
Jag är glad över snön. Den lyser upp mörkret. Den räddade min dag, och även om den kanske hinner smälta bort flera gånger om, kan jag åtminstone glädjas nu.
Du kan nog inte komma och påstå att jag verkar särskilt stressad. Jag borde kanske vara det, har tent i morgon. Har läst i flera veckor, nu orkar jag inte mer. I morgon är den över, hoppas något har fastnat så jag klarar den. Jag ser snarare framemot lillajulsfirandet.
Väntar bara på att komma ut från auditoriet efter tenten. Då kan jag äntligen slappna av och släppa den där förmedvetna stresskänslan och oron. Även om jag ännu före jul har ytterligare två tenter kommer det ändå att kännas som semester.
Tror jag ändå skall förbereda mig för morgondagen. Inte läsa, utan packa, titta på TV, sticka, lyssna på musik, kanske städa och ordna pappershögar som uppstått ur intet... Vid tiotiden kommer jag att gripas av ångest över min okunskap och panikläsa för att i morgon upptäcka att tentfrågorna är trevliga och all oro var onödig. Så brukar det vara.
Snart får jag öppna den första luckan i julkalendern. Måste skaffa en sådan först.

Framtidsvision

Inre samtal, skam och undermedveten tentstress

Att bo ensam gör min aktivitet automatiskt mindre interpersonell, inte har jag ju någon att tala och umgås med precis hela tiden. Det hindrar mig inte från att prata, satsar på intrapersonell verksamhet i stället. Har på sista tiden allt oftare märkt att jag för en inre dialog med mig själv. Inte monolog, dialog! Jag brukar nog inte tala högt för mig själv, det gör jag bara om jag är arg eller så, men inuti mitt huvud pågår ständigt en livlig diskussion. Idag reagerade jag när jag tänkte "Nu när jag säger det så...", och igår frågade jag mig själv: "Är jag överens?" Nåja, bra att jag kommer överens med mig själv i alla fall. Jättebra att argumentera med sig själv, man vinner alltid. Jag har just haft ett litet gräl med mig själv då jag inte kunde motstå frestelsen att öppna ett Dominopaket. Jag vet ju precis hur det slutar, äter upp alltsammans. Jag fick nog grälor och ångrar mig djupt. Vad hjälper det att be mig själv om ursäkt när jag har en massa kex i magen och mår illa. Urk.

Veckoslutet gick snabbt. Tillbringade det i Åbo för en gångs skull. Lyckligtvis hade jag sällskap, skulle inte klara ett veckoslut ensam här om jag inte hade något speciellt för mig.
Upplevde en tillfällig svacka i tron. Det kommer och går. Det är inte fråga om tvivel direkt, jag vet nog precis vad och vem jag skall tro och lita på. Det jag ibland får problem med är mig själv. Är rädd för att inte kunna leva upp till det jag borde. Rädd för att låta allt som händer i mitt liv styras ovanifrån utan att jag själv påverkar det desto mer. Rädd för att inte själv få bestämma. Rädd när jag märker att allt bara handlar om mig själv, blir skrämd av min egoism och egocentricitet.
Stolen med de fyra bena står kanske inte speciellt stadigt, vissa ben är kortare än andra. Eller också är jag för tung för den (?). Skall försöka ta mig tid att laga den.

Tent i morgon. Orkar inte stressa, det går som det går. Stiger upp tidigt och repeterar. Gör mig inga bekymmer. Satsar all ångest på tenten nästa veckas fredag i stället. Efter den kan jag slappna av. Lite i alla fall. Det har gått bra hittills, skall försöka klara mig fram till jullovet. Börjar bli trött på att ha tankarna i framtiden och upptäcka att sidorna i kalendern motsvarar veckor.
Skall skriva brev till Julgubben. Undrar om jag varit snäll i år...

Mandarinfingrar

Har snart ätit upp ett kilo mandariner, och det är bara onsdag (handlade i måndags). Egentligen vet jag inte om det är mandariner, kan ha varit klementiner eller satsuman eller tangeriner eller något annat, men små orangea citrusfrukter är alla mandariner för mig. Hur som helst, lukten sitter ingrodd och går inte bort ens med tvål eller Fairy, som jag kommer i kontakt med när jag diskar. Det gör att jag luktar mandarin på långa vägar, hoppas ingen har något emot det. Mandarindoften får mig att tänka på julen. Vet inte riktigt varför, men kanske det har att göra med att mandarinerna brukar dukas fram någongång efter kaffet och julklappsutdelningen tillsammans med andra frukter som ingen egentligen orkar äta. Gott med mandariner i alla fall, trots att mina vantar också börjar dofta mandarin småningom. Det får jag leva med.
Motstod ett enormt godissug. Dels berodde det på min lathet, något gott skulle ha kostat mig en kall promenad till butiken, och det hade jag ingen lust med efter klockan sju, då det redan var mörkt och ruskigt och jag hade duschat och tagit på mig mina myskläder. Åt kletig gröt i stället. Tror den var för länge i mikron. Är fortfarande sugen på lite tröstande choklad, men får nöja mig med att dofta på mina händer och gå och lägga mig för att glömma hungern.
Motion piggar upp för stunden. I går hade jag en lång skoldag och kunde ha somnat bums när jag kom hem efter klockan fem. Cirkelträning gjorde susen, piggnade till och kände mig bättre till mods. Skönt att ha den möjligheten tvärs över gatan varje tisdag. Idag hjälpte inte länken mot trötthet. Hoppas jag somnar i kväll, skall upp till åtta i morgon bitti.
Ser framemot veckoslutet, det kommer en massa konstiga typer från Helsingfors till Åbo. Hurra, det betyder att jag slipper ta tåget hem detta veckoslut. Får se hur mycket jag deltar i under festivalen, jag måste läsa åtminstone den ena dagen. Kanske kvällarna kan ägnas åt lite sociala samspel och andlig föda.
Väntar på snön. Kylan finns, nu saknas bara det där vita som skulle lysa upp världen en aning.

Mörkret är ljusare i sällskap.

Liv

Nu börjar lugnet lägga sig. Både i min omgivning och inuti mig. Sedan fredagen har jag uppspelt och lycklig svävat på små rosa moln, tagit emot glada gratulationer och om och omigen fått berätta hur det kommer sig att jag plötsligt har en ring på vänster ringfinger.
För en vecka sedan somnade jag glad efter en trevlig dag och full av förväntan inför en mer speciell dag. Och visst var det ju en speciell dag, en dag som inte bara påverkade nuet utan hela min framtid. "Lottovoitto", för att citera, och visst känns det så.
Jag har inte lett så mycket under ett veckoslut som jag gjorde. Det gick upp för mig att jag är otroligt lyckligt lottad, tacksam för det. Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna det.
Känner att jag lever. Och att jag vill leva. Och att jag vill göra något av mitt liv.
Även om jag har en överdrivet stressig period på tre veckor framöver som jag antagligen kommer att få magsår av, känner jag mig bara glad. Väntar på alla veckoslut, på alla skojiga händelser, lediga dagar och veckor. Väntar på jullovet, på julfirandet, skinka... Mest av allt väntar jag på livet. Undrar när det börjar. Eller om det redan har börjat.

Glöm inte att leva, min vän. Dagen som gick kommer aldrig igen.

Kom ihåg dem som omkom i skottdramat i Tusby. Be för alla anhöriga.