Inte ens utslitna fotbollsskor kunde sabba det den här gången

Igår tog Jan med sig mig och fotbollen ut i parken. Efter en del marrande från min sida kom vi iväg och det är jag tacksam för. Jag vet inte när jag senast rört en fotboll. Ett år sedan kanske och då var jag väl i samma bollfrämmande situation. Jag var nog lite tveksam men tydligen är muskelminnet det minst senila. Bollsinnet fanns kvar och snart började jag känna att det här var något bekant, något jag gjort förr. Tänk att jag inte har vetat om hur mycket jag saknar fotbollen! Inte har jag någon styrka eller snabbhet längre men kanske är det något jag vill hitta tillbaka till. Undrar varför jag gav upp.
Det är bara en bit av mig som varit försvunnen en tid. Ibland märker jag hur främmande jag är. Eller hur främmande mitt gamla jag är. Jag tappade bort mig själv. Har varit borta rätt länge nu. Småningom, bit för bit, börjar jag komma tillbaka och jag hittar små saker som tidigare var delar av mig. Många bitar är ännu försvunna och en del kommer knappast tillbaka. Inte vill jag ju vara mitt gamla jag, men mitt nya jag får gärna ha några bekanta egenskaper och personlighetsdrag. Varje dag upptäcker jag nygamla sidor.

Glass är förrädiskt gott.