Variation i vårt dagliga bröd

Att få vårt dagliga bröd behöver vi inte bekymra oss för, och det kan vi bara vara tacksamma för.

Hur vårt dagliga bröd smakar bekymrar jag mig för ibland. Helst skall det inte vara torrt och inte altför vanligt. Varför inte göra något smaskigt av det man fått?

I brist på sysselsättning har jag under veckan som gått har jag stått en hel del i köket. När jag inte har gjort det har jag bläddrat i kokböcker och funderat ut vad jag kan göra av de bär jag har i frysen, kvarg som håller på att bli gammal och vad vi kunde äta på söndag som för en gångs skull kunde vara något annat än pasta och sås av något slag (även om det alltid är gott med pasta). Förra lördagen såg jag och en av mina matglada goda vänner filmen Julie & Julia, och mitt matlagningsintresse fick ett uppsving. Jag skulle definitivt inte åta mig ett projekt som Julie i filmen (kocka sig igenom en hel kokbok på ett år), men åtminstone skulle jag kunna börja laga något utöver det vanliga, något jag aldrig har lagat förr. Även om det låter svårt skall det inte få hindra mig, jag kan ju inte säga att jag inte kan förrän jag har försökt. Det är väl bara att följa receptet? Visserligen brukar jag för det mesta improvisera när det kommer till matlagning, men inspirationen får jag genom att bläddra bland recept. Så kanske är det en liten utmaning att sträva efter att alltid testa något nytt. Sedan får min man antingen godkänna eller förkasta maträtten. Nu vet jag att inte servera spenatsoppa alltför ofta... Idag blev det kycklingfilé inlindad i serranoskinka, saffranpotatis och tomater och champinjoner i ugn, och det fick bättre respons. Vägen till mannens hjärta går genom magen.
Projekt Tömma-frysen-på-bär-innan-vi-får-nya är också i full gång. Jag har bakat kakor, muffins, gjort vispgröt och yoghurt... Kommer någon på något mer? Kanske borde jag ställa till med bärfest.

Matlagning har tydligen blivit ett intresse för mig. Tillsammans med ett par vänner har vi träffats en gång i månaden för att laga mat och umgås, och matlagningen har blivit ett bra sätt att umgås på. Ett intresse hos oss alla, och något som möjliggör en trevlig kväll tillsammans och varje gång nya smakupplevelser. Mat är som känt något som är av social vikt, något som förgyller själva gemenskapen. Och vi har hur roligt som helst!

Kanske blev jag huslig av mig när jag gifte mig. Jag känner det inte som en plikt att stå i köket där kvinnans plats traditionellt sägs vara, utan jag har nog valt den platsen riktigt själv. Det är hur roligt som helst att planera menyn och gå till butiken för att shoppa ingredienser. Matlagningen är en skön och avslapnande sysselsättning (då jag känner att jag har tid och ingen press), och när rätten ser ut som den ska, när kakan är snygg och brödet vackert känner jag mig riktigt stolt. Kanske är det min prestationsinriktade och perfektionistiska sida som behöver bekräftelse. Jag försöker vara anspråkslös, men jag älskar att höra "mm så gott" och att se att maten smakar. Då gottar jag mig i mitt inre. Det bästa med att laga mat är att få bjuda andra till bords. Att få vara värdinna.

Tck för maten sa soldaten, jag vill inte diska faten.

Tidsstillestånd

Jag kunde inte motstå frestelsen. Jag vet hur beroendeframkallande det är, och att jag inte kommer att kunna slita mig innan det är klart, men förpackningen som låg på skrivbordet såg alldeles för lockande ut. Så jag slet upp den och högg i.
I julas försvann jag in i en härligt blommande trädgård. Nu drömmer jag mig bort till solnedgången i Venedig.
Somliga får ro av att lyssna på musik. Andra kan förlora greppet om tid och rum när de målar eller sysslar med handarbete av någon form. Någon (hit hör jag) kan sitta försjunken i en bok och koppla bort allt som är omkring sig. En riktigt bra bok kan man ju bara inte lägga ifrån sig, och plötsligt kan flera timmar ha förflutit utan att man har märkt det.
Den här gången har jag inte börjat på en ny bok. Det var ett nytt tusenbitarspussel jag inte kunde låta vara.
Det är något märkligt med pussel. Det tar tid, när det är svårt är genomsnittshastigheten fem bitar i timmen, och ibland verkar inga bitar vilja passa. Men jag har inte bråttom. Jag behöver inte tappa tålamodet. Jag kan bara sitta försjunken i mina tankar, lyssna på musik och låta bitarna falla på plats, sakta men säkert. Det är inte svårt att få tiden att gå på det sättet, och det är inte svårt att orka hålla på. Det svåra är att slita sig. Bara en bit till...
Kanske är det en bra motpol till vardagen som annars bara rusar fram. Om jag inte rusar fysiskt brukar tankarna ha en tendens att rusa. Det här är kanske den lugna sidan av mig. Både till kropp och själ.
Jan vojade sig över att skrivbordet inte kommer att vara tillgängligt på flera veckor. Han borde snarare oroa sig över att jag inte kommer att vara tillgänglig så länge pusslet är splittrat. Han har fått konkurrens om min odelade uppmärksamhet. Väck mig ur min trans när jag varit borta för länge.