Linas klagovisa

Stackars Lina. Hon har säkert alla skäl att klaga över sitt liv ibland. Det har vi väl alla. Eller?
Vi är stressade, trötta, har inte råd med märkeskläder och maten på jobbet går inte att äta så vi är tvugna att ta med egen lunch. Ungarna skriker, grannen väsnas, bussen kör i en vattenpöl och dränker oss, tågen står och husis kommer inte på morgonen som den bör.
Lina är piga. Det är inte de flesta av oss. Hon klagar, ja. Men ändå kan hon skratta. Är hon lycklig?

Nedan hittar du Linas skäl till att vara lite marrig. Och till den som inte har någon aning om vad jag talar om: http://www.youtube.com/watch?v=gtHGoD5rb38

Varför är det inte rättvist varför har en del så bra
och en del ska vara pigor med ett evigt slit var da
Varför är just jag en piga det kan man fundera på
Varför får jag aldrig rosor och varför ska det vara så

Varför ska jag mata grisar och varför ska jag mjölka kor
Varför har jag ingen klänning som är fin och fina skor
Varför har jag ingen festman när det finns dom som har två
Varför får jag aldrig rosor och varför ska det vara så

Varför får jag aldrig dansa och får aldrig gå på fest
Varför ringer väckarklockan när jag sover allra bäst
Varför regnar det på söndan just när jag ska ut och gå
Varför får jag aldrig rosor och varför ska det vara så

Varför är jag inte vacker och varför är jag inte fin
Varför har jag inga pengar inte ens en symaskin
Varför är jag ful och fattig det kan man fundera på
Varför får jag aldrig rosor och varför skrattar jag ändå?

Jag är inte piga. Jag har ganska mycket mer än Lina (men kanske kan lycka inte mätas i ägodelar, framgång eller välstånd). Därför skriver jag en egen text. En som är lite tvärtom.

Livet är nog inte rättvist men jag har det ganska bra
Jag är ung och får studera, blir kanske färdig någon dag
Hur jag är så lyckligt lottad det kan man fundera på
Alltid får jag inte rosor men jag är ganska nöjd ändå

Jag har ett hem och mat på bordet och en TV som är stor
Jag har många snygga kläder, ja och rätt så många skor
Inte är vi särskilt rika, lottovinst man hoppas på
men ändå efter betalt hyra finns det pengar kvar ändå

Jag har nästan aldrig bråttom, jag får alltid sova ut
Jag behöver inte stressa ens om brödet tagit slut
Jag kan baka goda kakor, jag ställer gärna till med fest
Jag har många goda vänner som gör att en bra dag blir bäst

Jag har ofta lätt att skratta, har humor och självironi
När jag är lessen får jag gråta för att åter sen glad bli
Jag är inte nån Miss Finland men ser väl skaplig ut ändå
Kondisen den kan väl hindra diabetes av typ två

Jag har en mamma och en pappa och två jag kallar lillebror
En familj som alltid finns där, ett stöd större än man tror
Och så har jag vid min sida en älskad man, så underbar
som älskar mig och som mig stöder, tillsammans är vi ett hett par

För allt vi nu har får vi tacka, ljus är också framtidsvyn;
eget hus i Mosabacka och alla barn i Bullerbyn
Sommar sol och ljuvlig grönska kan mitt hemland bjuda på
Ja, jag har allt som man kan önska, varför klagar jag ändå?

Tillbaka

Jag fick en känsla av déjà-vú igår när jag drog på mig fotbollskrona intill Sokkaris sandplan. Det var här jag började när jag var elva. I HPS. Nu började jag igen.
Jag har länge haft en känsla av att något fattas mig, något eget. Jag slutade spela fotboll för ett par-tre år sedan då jag kände att studierna tog för mycket tid. Eller var det bara en förklaring? Ett svepskäl? Något logiskt, rationellt? Hur som helst märkte jag för en tid sedan hur mycket jag saknar spelandet. När jag bestämde mig för att sluta hade jag ingen lust att börja i ett lag där man spelar på skoj. Det var allt eller inget. Nu passar skoj perfekt för mig. Två gånger i veckan, fjärde divisionen, lagets kondition räcker i genomsnitt 50 minuter och man marrar när det regnar. Förhållandena är lagombra, sandplan och man får minsann släpa med sig egen boll och vattenflaska då det inte är samma lyx som på högre nivå.
Kanske är det det här jag har saknat. Kanske är det ännu en fix idé, ett försök till att hitta mig själv. Jag har i alla fall inget att förlora. Jag släpar mig gärna till träningarna, hoppas att vi är fler än tre och bara njuta och ha roligt.

Sandiga skor, äcklig boll, svettiga skydd och blöta, illaluktande strumpor. Undrar var jag skall förvara detta då vi inte har en bastu att använda som förråd (det gillades inte av mamma...)?

Uppmuntrans värde

Idag lärde en pojke sig att cykla. Hörde ljubelrop och vände mig om. Längs med sandvägen kommer en liten kille vinglande på en pytteliten cykel följd av sin mamma skuffande på en barnvagn och två karlar som hejar på med upplyfta händer till en segergest.
Inget kunde få de strålande ögonen och det breda leendet att suddas ut.
Tänk vilket stöd den pojken har.