Fara med flärd

Spegel, spegel på väggen där...

Fåfänga och ytlighet är snarast negativt laddade ord, och de flesta undviker att beskriva sig själva som utseendefixerade och värdsliga. Jag tror de flesta ändå ljuger en aning om de säger att de inte alls bryr sig om sitt utseende.

Jag är knappast den enda som kan medge att jag ägnar lite tankeverksamhet åt klädval och en del tid framför spegeln kritiskt iakttagande min spegelbild. Inget större fel med det. Så länge man inte blir slav under spegeln.

Rätt så tidigt blir vi medvetna om hur vi ser ut, vad andra tycker om vårt utseende och vad vi själva tycker om oss. Under den tidiga barndomen skapar sig barnet en kroppsbild utgående från vad omgivningen bekräftar. Om mamman brukar kalla sin son för liten och korpulent är det det den lille killen tror om sig själv. Får han däremot höra att han är snabb och rörlig skapar han sig en positiv kroppsuppfattning och ett positivt förhållande till sig själv. Detta fortsätter genom hela ungdomen, och ju äldre man blir desto mer kritisk blir man mot sig själv.

Jag brukar inte gå på konditionssal särskilt ofta eftersom jag tycker det är lite långtråkigt, och så är jag inte heller ute efter att bygga upp en våldsam muskelmassa. Ägnar mig snarare åt att trimma de muskler jag har. Hur som helst, medan jag sitter där och trimmar min häck brukar jag iaktta de andra i salen. En del är där bara för att bygga upp sin muskelmassa, eller så är de där för att visa upp sina muskler och eventuella tatueringar de har på sina bicepsar lika stora som mitt lår, vem vet? Andra ser ut att vara där bara för nöjets skull, för att de finner glädje i att röra på sig. Så finns där sådana som är där av hälsoskäl och en del hurtiga tanter och farbröder som aktiverar sig på gamla dar. Lite bekymrad blir jag då jag ser spinkiga killar i gymmet som knappt har tagit sig över åldersgränsen till salen. Redan som femtonåringar börjar de oroa sig över om deras kropp ser ut som samhället (enligt deras uppfattning) kräver, och där står de med en alldeles för stor tyngd och kämpar medan de förtvivlat stirrar på sin arm i hopp om att se muskeln växa. Visst är det bra att unga idrottar, kan inte vara annat än överlycklig över att veta det. Men då idrotten sker på grund av att man bara tänker på att se bra ut är det inte riktigt lika bra...

Vem har gjort upp reglerna för vad som är snyggt och attraktivt?
I dagens (9.7) Husis kan du läsa artikeln "...säg vem som vackrast är". Den handlar om en tjej som i tonåren gick från övervikt till anorexi. Det är en rätt så bra artikel, läs den om du har tid. Hur som helst, det jag fastnade för är den intervjuades kommentar: "Jag har alltid velat behaga och det tror jag att många andra vill. Man vill duga i andras ögon". Fruktansvärt sant.
Det är enkelt att säga att det är det inre som räknas, medan det är svårare att leva upp till det. Klart att alla vill behaga någon. Det är väldigt naturligt. Men det vore bra om man i första hand kunde behaga sig själv och inte vara så fixerad på sin kropp att det blir sjukligt. Jag tror att man först och främst borde lära sig att trivas med sig själv och vara bekväm med sig själv, precis som den man är. En sund själ i en sund kropp...

Drunkna inte som Narcissus.

Gud har skapat dig precis som du är. En jättenäsa eller oproportionerligt små fötter kan du inte göra så mycket åt. Hur mycket du än ser dig i spegeln så sker det inte så stora förändringar... Det du kan göra är att sköta om din kropp. Var nöjd med den. Rör på dig, ät hälsosamt. Vacker är den som stolt kan vara sig själv.