Vid mina sinnens fulla bruk

Ännu en läslycka.
Har läst boken Joni av Joni Eareckson Tada, och som redan nämnts av andra läsare så är den verkligen läsvärd.
Den berörde mig inte därför att jag på något sätt skulle ha något gemensamt med huvudpersonen. Hon blir till följd av en olycka förlamad från halsen neråt och måste lämna allt hon har bakom sig och börja på nytt. Hon växer sig stark i tron och lär sig massor och kan småningom hantera sin situation och acceptera den.
Det som gjorde ett djupt intryck på mig var Jonis mod att orka fortsätta leva och vara Gud trogen trots den orättvisa situation hon hamnat i. Började analysera mig. Jag skulle aldrig ha klarat av något liknande.
Jag lever för att röra på mig. Åtminstone verkar det så. Skulle jag bli förlamad skulle jag antagligen skylla på Gud, bli rastlös och irriterande, tappa livslusten och inte idas försöka göra det bästra av situationen. Joni fick mig att inse att jag har det så bra att jag antagligen skulle ha svårt att kunna klara en sådan sak.
Jag har inte allt. Jag har inte mod och vilja. Kanske det krävs en olycka för att få det.
Fick en annan insikt. Jag är beroende av mina sinnen. Jag behöver dem för att kunna uppleva allt som finns omkring mig.
Jag vill kunna se solnedgången över hamnen, kunna höra vågskvalp och måsarnas skri, kunna känna doften av saltvatten och tång, kunna känna smaken av rökt fisk, kunna känna gräset under mina fötter och beröringen av en nära vän.
Allt det kan jag. Är plötsligt så otroligt tacksam.
Jag måste sluta klaga. Sluta klaga på synen av en ful tavla, min brorsas snarkningar som håller mig vaken, stanken på utetuppen, äckliga oliver och stickor i fötterna.
Glad att jag kan röra på mig. Glad att jag kan känna värmen då jag får en kram.

Kanske behövs en olycka för att komma närmare Gud. För att inse att man hade det väldigt bra. För att inse att sinnena inte är att ta för givet.
Skall försöka ta vara på det jag har. Ta vara på sådant som jag vet att jag skulle sakna om jag skulle mista det.