Jag kommer som jag är

Ettårsjubileum.
Mitt första Pieksämäkiläger.
Intrycket var gott, stortrivdes och njöt av fulla drag. Fick något ut av lägret, och kan nog fundera på att åka dit nästa sommar igen.

För min del blev det en hel del frisk luft och sportande. Förutom att jag deltog i volleybollskursen som innebar tre timmar volleyboll varje dag, var jag också hurtig och steg upp tidigt för att springa. En halvtimmes länk och sedan till gymmet. Jätteskönt efteråt. Skulle orka hela veckan, men på lördagsmorgonen ändrade jag mig och stängde av väckarklockan för att fortsätta min skönhetssömn. Lika bra det, det regnade den morgonen.
På torsdagen fick vi till min glädje ta emot några grönklädda.

Det är egentligen ett vanligt läger, med massor av program och aktiviteter. I sig är det inget extra. Men som någon sade är det något oförklarligt speciellt med lägret, något som gör att man längtar tillbaka och år efter år återvänder. Det stämmer bra. Kanske är det den starka kristna gemenskapen, alla vänner och nya bekantskaper man stiftar, den goda maten eller något annat som gör det så bra. Mystiskt.
Jag tänker inte berätta om varje dag, det är onödigt. Kanske någon annan sköter det. Men jag kan rada upp lösryckta meningar om intryck, tankar och annat som jag tagit med mig från lägret och som jag har och skall begrunda.

Lovsång är bra. Även om man inte kan sjunga. Att sexhundra personer sitter och lovsjunger tillsammans är mäktigt. Detsamma gäller bön. "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." Javisst.
Har lärt mig några nya sånger. Går omkring och trallar.

När vi blev välkomnade till lägret sade han som talade att han hoppas vi tar steget närmare Gud. Även om jag inte direkt tänkte på det, tror jag att jag tog några steg närmare. Han sade också att man kan möta Jesus genom en annan människa, till exempel genom en vän, genom en kärlek. Tror det stämmer in på mig, åtminstone delvis.

Gillade verkligen mässorna, Tomasmässan, ungdomsmötet och mässan på lördagskvällen. Speciellt ungdomsmötet gav mig mycket. Upptäckte förbön. Har tyckt att det är lite konstigt att gå till en främmande person för att få förbön, men ändrade åsikt. Hade tur att få ett par jättetrevliga förbedjare. Det kändes som att de verkligen förstod och brydde sig om. "Vi skall be för er", sade de när vi tackat och var på väg. En underbar känsla, var varm i hela kroppen.

Ibland har jag funderat på hur det är att "uppfyllas av den Helige Ande", som vissa säger. Säkert är det individuellt, men nog undrar jag ändå. Kanske är det den där oförklarliga lusten att gråta då vi sjunger lovsånger under en andakt som på något sätt berört mig. Kanske är det den där oändliga glädjen jag då känner, då jag förstår hur lycklig jag egentligen är. Glad och ledsen på samma gång. Låter konstigt, jag vet. Känslor är svåra att få till ord.

Sista kvällen var en bra avslutning på en bra vecka. I stället för att härja satt vi och sjöng (detta gäller alltså de första timmarna, vad som hände efter tystnad har jag bara hört rykten om eftersom jag snällt gick och lade mig). Det är underligt att till exempel sång kan förena för varandra okända människor. Den kristna tron är något som förenade oss alla på lägret, främmande eller ej.

Fick bekräftelse angående mina funderingar kring att vi alla har olika gåvor och egenskaper som vi kan använda för att sprida vår tro och berätta om den. Det gäller bara att hitta sin juttu och sedan våga använda den.
Jag kommer som jag är, har ingenting att dölja... Det bästa som finns är att vara älskad för precis den man är. Att slippa vara något man inte är. Ingen är perfekt. Gud älskar oss ändå.

Frimodig?
Våga göra något nytt, våga öppna sig, berätta, våga och inte skämmas. Lättare sagt än gjort. Men om apostlarna orädda lyckades predika på främmande språk skall jag väl lyckas tala på ren svenska.

Jag antar att jag har mer att komma med. Men en del tankar och känslor måste få sjunka in lite först.

Tack för ett jättefint läger!