Konfirmation=kakätande

Så har halva veckoslutet redan gått och ännu en vecka börjar vara till ända. Det är inte klokt hur tiden går, jag hänger inte riktigt med. Visst är det kul att det blir veckoslut hela tiden, men det betyder också att skrivningarna närmar sig med stormsteg. Nåja, jag skall inte stressa över det nu, trevligare att berätta om veckoslutet så här långt.

På fredagen bar det av till Esbo för att se hur Tommy bor. Eftersom det skulle firas konfirmation hos oss följande dag, kunde mamma inte begripa varför jag skulle iväg så sent då jag egentligen borde vara hemma och städa och baka. Så efter skolan skalade jag 4 kg potatis för att lugna ner henne lite.
Samlade ihop mina träningsgrejer och åkte till Kottby för att träna med HJK. Känner mig jättecool när jag talar om för alla att jag får träna tillsammans med ett av Finlands bästa damlag, men ganska liten och hjälplös när jag är där. Det gick i alla fall riktigt bra den här gången också.
Tog den snabbaste duschen någonsin och körde raka vägen till Åggelby där alla som var på väg till Tommy redan stod och väntade. Försökte hålla koll på hur man kör dit, men tappade bort mig efter Ikea.
Det var trevligt att se hur han bor. Vi satt i hans rum och spela Pictionary tills det blev varmt och fingrarna äckligt kladdiga av chipsen. Tanken på hamburgare eller glass tilltalade oss alla, så efter en vild debatt bestämde vi oss för att köra till Hesburger. Den var dock stängd, så (hurra!) vi som röstat för McDonald's fick vår vilja igenom. Esboborna går tydligen tidigt och lägger sig, för även där var stolarna för länge sedan uppochnervända på borden. Därför bar det av i rasande fart mot McDonald's i Bocksbacka, och till all lycka slapp jag uppleva en till nära-döden-upplevelse som Tommy tidigare såg till att jag fick. Vi kom inspringande i bokstavligt talat sista minuten, och vi fick alla vad vi ville ha. Min glass värmde inte direkt, så det var tur att vi var fyra i baksätet på tillbakavägen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Dagen led mot sitt slut och jag var hemma vid tolvtiden.

Sov som en stock, och vaknade idag lagom pigg för att börja städa. När jag kom ner i köket var mamma och pappa redan i full gång med matlagning, och Robin som jag inte hade sett på nästan en vecka satt och berättade om sin lägerskola. Jag kom precis för att hinna höra om hans sista dag, och han berättade att han fått köra traktor. Så avundsjuk jag blev!
Röjde upp i mitt rum och radade kexen snyggt på ett fat. Tydligen var jag inte särskilt effektiv, för allt detta tog mig tre timmar. Som vanligt var det en hemsk röra i köket, och för att vinna lite tid var det jag som fick åka ut till Östersundom för att hämta farmor. Det gjorde mig ingenting att komma bort från kaoset och få en lugn stund för mig själv på väg mot Sibbo. När vi kom tillbaka såg det ut som om vi varit klara att ta emot gästerna fast hur länge.
I år fick vi ta hela konfirmationsfirandet i lite omvänd ordning. Mamma skall ha en tent i morgon, och eftersom hon har en rätt stor roll med tanke på maten, krävdes det att vi hade kaffekalaset före själva konfirmationen, vilket nog fungerade riktigt bra.
Vädret tillät oss att sitta ute och äta. Getingarna gjorde det däremot inte. Vi stod ut en liten stund, men ansåg sedan att det var bäst att flytta in vårt bord för att slippa sitta och vifta och vara rädd för att bli biten.
Mätta och belåtna åkte vi sedan till kyrkan. För första gången på länge fick jag sitta i publiken, och en stor fördel med det är att man slipper svettas i alban. Det var riktigt trevligt, och det gick förvånansvärt snabbt. Det var klart på en timme, rekord! Kom hem och åt överblivna kex och choklad, och om det inte hade regnat, om jag inte varit så trött och om jag inte hade placerat mig vid datorn och fastnat här, så skulle jag definitivt gått på en länk för att slippa samvetskvalen och ångesten efter allt det goda.

Konfirmationen väckte en del tankar hos mig idag. Det är tre år sedan jag blev konfirmerad, och jag kommer inte riktigt ihåg hur det kändes då. Minns bara nervositeten före, den otåliga väntan medan prästen talade och problemen med att låta bli att fnittra vid själva konfirmationen och nattvarden. Men tanken på konfirmationens betydelse har nog kommit först efteråt.
När Staffan öppnade ett av paketen från mamma och pappa och tog upp ett snyggt guldkors, kom det mig osökt att tänka på något jag tänkte på en gång i somras när jag satt och fingrade på mitt eget kors.
Varför bär jag egentligen det? Vad betyder det för mig? Varför har det blivit en del av mig, något som jag inte gärna tar av mig annat än då jag måste eller för att ge plats åt ett annat smycke (kanske för att det inte passar med min outfit)?
Är det för att det är snyggt? För att jag fått det i konfirmationsgåva?
Så var det säkert den första tiden efter konfirmationen. Men nu beror det knappast på det.
Är det för att visa för alla andra vad jag tror på?
Nej, knappast det heller.
Så efter en del funderande kom jag fram till att det är för mig själv jag bär det. För att påminna mig själv om det jag tror på, för att påminna mig om vem jag kan vända mig till när något känns svårt. För mig symboliserar det den jag förtröstar på.

Jag tror det är dags att avsluta här innan det blir längden av en roman. Är i behov av en lång natts sömn för att orka vara igång hela dagen i morgon igen.

I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du, HERRE, låter mig bo i trygghet.
Ps 4:9