Att tala är silver, att lyssna är guld

Blyg= förlägen, bortkommen, generad, skygg, hämmad, försagd, timid, tillbakadragen, tafatt, förvirrad, vilsen, förbryllad, anspråkslös, försynt...
Det är några synomymer till blyg, enligt Nya Stora Synonymordboken (som förresten hör till mina favoritböcker och som flera gånger har gjort mitt språk rikare).
Men när jag hör ordet blyg, tänker jag nog inte på vilsen, generad eller förvirrad.
Jag är lite blyg. Det har i alla fall flera personer kallat mig på sistone, och när jag tänker efter har de säkert rätt. Men jag skulle inte kalla mig bortkommen, generad eller skygg. Det får det att låta som om jag alltid skulle se förvirrad ut och inte veta vad jag skall göra av mig själv, som om jag skulle rodna varje gång jag öppnar munnen och som om jag rädd som en hare undvek allt och alla som är större och tuffare än jag.
Nej, det stämmer inte rikigt, i alla fall inte när jag analyserar mig själv, vilket jag egentligen inte alls tycker om att göra. Men eftersom det här är något andra har lagt märke till om mig och som jag också ibland tänker på, så skall jag försöka reda ut vad jag egentligen är.

De som anser att jag är blyg tänker (tror jag) snarast på det, att jag i större grupp kanske inte hörs mest av alla. Jag är inte den som försöker göra mig hörd, som överröstar andra och som babblar på i onödan. Kanske man därför lätt får det intrycket att jag är tystlåten, blyg och utanför, och att jag inte vågar säga något för att jag kanske är rädd för att göra bort mig.
Så är fallet dock inte.
Den blyghet jag tror att andra ser hos mig är det att jag inte alltid gör mig hörd.
I sällskap med några goda vänner kan jag nog hålla låda, skoja och skratta och inte alls verka tråkig och tyst. Jag har inte några som helst problem att t.ex. hålla föredrag, som man kunde tro att en blyg person skulle avsky. Jag säger gärna vad jag tycker, och jag gillar att prata och diskutera om saker och ting.
Men pratsam behöver ju nödvändigtvis inte vara motsatsen till blyg, varför inte kunna vara bägge på samma gång?
Utgående från mina egna och andras iakttagelser, kan jag kanske dra slutsatsen att jag deltar i diskussioner på ett lite annat sätt.
Jag lyssnar.
Man lär sig rätt mycket genom att bara lyssna på, och jag kan tycka att det är underhållande utan att behöva kommentera något. Men det att jag inte alltid hörs beror inte på att jag inte skulle våga säga det jag vill, utan för att jag kanske finner det onödigt eller för att det inte behövs talas just då. Men är det något jag vill säga lämnar jag det inte osagt.

Jag har blivit given förmågan att tala.
Den förmågan använder jag med tacksamhet, med eftertanke. Jag har också blivit given förmågan att kunna lyssna. Den förmågan utnyttjar jag mer än gärna, och jag har märkt att jag har haft nytta av den på många sätt. Genom att iaktta det som händer runt omkring en lägger man märke till flera saker hos andra människor.
Jag är alltså en lyssnare.
En synonym till lyssnare är mottagare. Kommunikation går ut på att kunna uttrycka sig, men också på att ta emot och ta budskapet till sig.
Lyssnare är kanske ett ord som säger mer om mig än blyg, eftersom blyg innefattar sådant som inte i alla fall jag själv anser mig vara.

Att tala är bra. Jag är otroligt tacksam över att jag inte är stum, utan kan uttrycka mig som jag vill. Men om budskapet inte tas emot av någon försvinner orden ut i tomma luften.
Så lyssna.
Använd alla sinnen för att ta emot det som sägs. Det är skillnad mellan att höra och att lyssna, och den som har något på hjärtat (så är det i alla fall för min del) brukar också gärna vilja att budskapet tas emot.

"Vi har fått två öron och en mun. det betyder att vi skall lyssna dubbelt så mycket som vi pratar."