Jag tänker, alltså jag tror.

Jag har varit rätt så glad den sista tiden, och glädjen försvann inte under veckoslutet. Tvärtom. Jag var på ett strålande gott humör.
På fredagen bar det av till Björkebo, och när jag väl steg in i huset kom jag ihåg hur mycket jag tycker om att vara där. Det blev ett lyckat läger och jag fick en hel del ut av det.
Temat för weekenden var att leva som kristen och växa i tron. Det prästen sade, det vi diskuterade i grupper och sådant som sades under andakterna väckte några tankar hos mig, som både fick mig att fundera och analysera mig själv och min egen situation, gjorde mig lite osäker och orolig, och fick mig att veta hur lycklig jag är.
För det första talades det om de fyra B:na, Bibel, bön, brödsbrytelse och brödragemenskap, som håller den kristne i balans. Den här gången var det snarast bibelläsningen som fick mig att tänka efter en del. Som det sades i diskussionsgruppen, så behövs det inte mer än några minuter varje dag för att läsa en snutt ur Bibeln. De få minuterna är vad man behöver för att inte stå på ställe utan gå vidare och växa i tron. Det gäller bara att skaffa sig lite rutin och ta det som en vana. Det svåra är bara att komma igång. Det som sades fick mig att fundera på mig själv och mitt läsande, och det kanske är något som tål att tänkas på.
En annan sak som prästen tog upp, var något som skrämde mig en aning, och som jag nog tidigare också tänkt på. Det räcker inte med att vara positivt inställd till den kristna tron, nöja sig med att gå till julkyrkan och ha en dammig Bibel på bokhyllan. Den barnatro man kanske en gång haft faller lätt i glömska, och förtröstan på Gud blir svag. Så för att kunna kalla sig troende kristen borde man kanske också utöva sin tro på något sätt. Det kan vara svårt att vara den enda troende (eller den enda som utövar sin tro) i familjen. Jobbigt att stå ut med kommentarer från familjemedlemmarna. Det är ju alltid mycket lättare om man har någon nära man kan dela sina tankar med. Men jag tycker inte att det är det största problemet, det är inte det som oroar mig mest. En trevlig tanke är att det finns ett liv efter detta, men hurudant är det livet utan dem man älskar?
Det som gjorde mig väldigt glad var kvällsandakterna i kapellet. Jag skulle kunna sitta där hur länge som helst, sjunga, känna vännernas närhet och den kristna gemenskapen. Bara sitta i skenet av de levande ljusen. Där känns brödragemenskapen stark, en härlig känsla att så många goda vänner får vara samlade, och en visshet om att Gud är mitt ibland oss.
Som det blev sagt i kapellet och som med närmare eftertanke gäller mig likaväl som det gäller talaren, är att jag verkligen har fått många goda vänner genom församlingen. Utan vissa sådana skulle jag knappast vara där jag är idag, och jag är tacksam för de hjälpsamma puffar jag fått, och på såsätt inte stagniserat när det gäller tron.

Lägret var på många andra sätt hur roligt som helst, med promenad under stjärnklart himlavalv, lekar, sång, geggamoja och vatten som inte fanns. Lite mot min vilja åkte jag därifrån redan på lördag kväll/natt för att få vara pigg och orka spela idag (vi vann btw, jee), men jag ångrar inte att jag åkte om än bara över en natt.
Nästa veckoslut blir det mera program, Tro, sex & kärlek- veckoslutet, och jag tror det blir riktigt lyckat och intressant på många sätt. Säkert får jag svar på en del saker, och det kommer antagligen att väcka mer tankar hos mig (vilket inte gör mig någonting, för jag tror att det är viktigt att tänka också för att lyckas växa i tron...).

Annars har jag inte uträttat något idag. Hade match, som sagt, och sedan har jag försökt läsa till hissaprovet. Obs! Försökt. Får se vad det ger för resultat, ifall försöka duger...
Ja just det, jag lyckades ramma den ena backspegeln mot en annan bils spegel, så vår spegel sprack. Grattis... Lyckligtvis såg ingen det, det hade varit väldigt pinsamt, och den andra bilen fick inte en skråma. Tur att jag inte tror på skrock, att söndra en spegel skulle innebära sju års olycka och det är inte precis vad jag behöver. Mamma blev ju såklart inte så glad, men det skulle ju vara konstigt om jag aldrig någonsin skulle klanta till det i trafiken. Nu är det avklarat och upplevt, så jag behöver inte längre vänta på att det skulle hända något litet misstag.

Veckoslutet var en bra avslutning på en bra vecka och en bra start på en ny.
Ser med förväntan framemot alla veckans händelser (utom hissaprovet), och jag har på känn att det goda humöret inte försvinner i första taget :)