Springa är livet!

Kom hemkörande från Ekenäs vid fyratiden idag. Slöheten efter skolans fotbollsturnering och styvheten i benen efter att ha kört i en och en halv timme gjorde att jag inte behövde fundera mer än några sekunder innan jag bestämde mig för att gå ut och springa. Snörde mina skor, tog på mig min pulsmätare och försvann ut igen.
Rutten var inte förutbestämd, men av gammal vana styrde jag stegen i rikting mot Vanda å. Kom ner till ån vid Malms simstrand, där halvnakna solbadare och lekande barns skratt fyllt stranden för inte så länge sedan. Nu var den alldeles öde, och bara de snarast frusna gräsänderna simmade omkring.
Det var länge sedan jag senast sprang. Det har varit så många andra aktiviteter på sistone, så jag har helt enkelt inte hunnit. Jag hade nästan glömt hur mycker jag tycker om att springa.
För att få lite omväxling och inte ta den vanliga rutten, bestämde jag mig för att springa längs ån i riktning mot Tomtbacka gård i stället. Den första kilometern var jobbig, benen var tunga och ville inte lyda mig, men så snart jag kommit igång blev springandet automatiskt och jag kände knappt av mina ben. Lätt, lätt, som om jag svävade fram.
Det är när jag springer som jag känner att jag lever. Det är min chans att tömma min hjärna på alla tankar, njuta av lugnet och för en stund bara vara med mig själv. Givetvis tycker jag om att springa i någons sällskap, men det är inte riktigt samma sak. När jag är ensam bestämmer jag min egen takt, och kan bara koncentrera mig på mig själv. En del tycker om att meditera, sitta stilla och rannsaka sig själv, dra sig tillbaka för att fundera. Det här är mitt sätt att göra det. När jag springer får mina tankar vandra fritt, jag får ut onödig ilska och aggression, alla bekymmer får jag glömma för en stund, och efter en joggingtur känner jag mig ny och fräsch. Dessutom får jag den fysiska ansträngning jag behöver.
Ibland lyssnar jag på musik då jag springer, men idag tänkte jag att jag bara skulle lyssna på annat. På ljuden omkring mig. Bullret från motorvägen tystnade snart ju längre bort jag kom, och tystnaden fick mig att lyssna på mig själv. Det enda jag hörde var mina snabba, regelbundna fotsteg mot gruset, min egen andhämtning, och jag kunde nästan känna hjärtats slag och blodet som pulserade genom mig. Det var bara jag och ingen annan. Och jag kände verkligen att jag lever.

Strax innan Tomtbacka gård svängde jag upp på den helt säkert över en kilometer långa rakan som leder mot Svedängen. Motvinden störde mig för en gångs skull inte ett dugg, utan lika lätt, som om vinden blåst rakt igenom mig, fortsatte jag min färd. Framför mig hade jag skogen, där träden varstans gnistrade i sina brinnande rödgula färger. Hösten är som vackrast nu. Synd att solen inte ville komma fram bakom molntäcket. Idag var det snarast en tung jämngrå himmel, och ett fuktigt dis som envist hängde över åkrarna.
Den långa rakan tog förunderligt nog slut, och jag hittade rätt sandväg som leder till Svedängen genom skogen. Inne i skogen doftade det höst. Det doftade fuktiga, gula, fallna löv, flisor och sågspån där det hade fällts några träd, och sött av mognade rönnbär. Medan jag sprang tänkte jag på att alla årstider doftar olika och känns olika. Hösten doftar mest fukt. Egentligen gillar jag det.
Jag tänkte också på att jag använder i stort sätt alla mina sinnen när jag springer. Idag kände jag doften av höst, hörde mig själv och andra ljud omkring mig, såg den vackra naturen och kände fötterna mot marken och hur svetten småningom började tränga fram. Smaksinnet är kanske det enda sinnet jag inte egentligen använder, ifall jag inte anstränger mig tills jag får blodsmak i munnen. Idag kände jag snarast smaken av smulorna från Dominokexen jag åt i bilen.
Kom ut ur skogen vid Svedängens skidstuga, och det slog mig att det knappast dröjer länge innan jag står i skidspåret. Längtar till den ljusa vintern och snön som piggar upp.
Sprang hemåt förbi golfplanena i Svedängen och sedan genom Domarby. Jag tror det är den längsta sträckan jag sprungit sedan i somras. Under de sista hundra metrarna var frestelsen stor att stanna och pusta ut, men hade jag klarat så här mycket i ett sträck kunde jag bara inte stanna nu. Jag bet ihop och sprang, stormade in genom dörren och stupade i tamburen.
Det är den bästa känslan av utmattning. En känsla av att har gjort sig av med all energi och all kraft.
Utmattad men lycklig.