Ps 39:5

"Jag är hos Dig min Gud, som babyn hos sin mamma. Jag är hos Dig som fågeln i sitt bo. Jag är hos Dig min Gud, Jag är hos Dig min Gud. När natten börjar komma, bliv kvar hos mig, så har jag lugn och ro"

Så började den nya terminen. Med ett sorgligt budskap om en skolkamrats död. Det var han som satt i olycksbilen på juldagen, som vi kunde läsa om i tidningen den 27.12. En sådandär artikel man lade märke till, men som man inte direkt reagerade för. Som man såg i förbifarten, då man fortsatte bläddra vidare i tidningen. En olycka, så synd, kanske man tänkte. En olycka precis som alla andra. Men denna gång berörde den, denna gång kom den mycket närmare. Plötsligt blir den avlägsna, nästan ointressanta artikeln verklighet.
Vi hade en vacker minnesstund i morse. Det har aldrig varit så tyst på en morgonsamling tidigare. En tung tystnad av sorg vilade över oss i gymnastiksalen, en känsla av samhörighet, varandras tröst och stöd, en känsla av gemensam sorg.
Jag kände inte honom. Utgående från fotografiet kunde jag nästan tycka mig känna igen honom, kunde nästan konstatera att han var en elev i min skola. Men nej, jag kände honom inte. Ändå hade jag svårt att svälja den där klumpen i halsen då pianospelet bröt tystnaden och psalmen träffade våra hjärtan.
Det känns lite underligt att jag inte riktigt vet vem han var. Vill i alla fall visa respekt för alla de i skolan som vet.
En sak som upprörde mig mycket var en elevs uttalande i korridoren.
"Helt onödit. Int kände ja ju ens hela jätkän."
En sådan kall likgiltighet.
Han fick svar på tal av en tvåa som stod bredvid och hörde vad han sade.
"Men det gjorde jag."
Någon kände honom. Någon sörjer. Och jag beklagar verkligen.

Sådana här händelser väcker alltid djupa tankar. Olyckor i allmänhet berör kanske inte så mycket. De är avlägsna, och man tänker att det ändå inte gäller mig. Det är sådant som inte händer i verkligheten. Det är sådant som inte får hända i verkligheten.
Denna gång träffade det lite närmare. Det berörde också lite mer.
Vad händer när det träffar mitt i prick?
Det kunde ha varit en av mina vänner. Jag kunde ha känt honom. Tänk så många av oss som varit ute och kört bil under jullovet.
Det kunde lika bra ha träffat mitt i prick.

Det vi alla säkert läst om är den hemska olyckan Nicke Lignell råkade ut för. Han krockade med en berusad bilist och blev allvarligt skadad. Han klarade sig dock. Det som stör mig lite är all den publicitet Lignell fick i samband med olyckan. Han är ju kändis såklart, men måste man skriva ner hans livs- och kärlekshistoria för det? Visst är det fint att folk oroar sig för en annan människas liv, men att göra det för att locka läsare och göra stor vinst på det är väl ett lite konstigt sätt att visa respekt på... Men kanske de som skriver i tidningarna tänker på samma sätt som alla andra då det hänt en olycka. "Det berör ju inte mig..."
Det är en annan sak att ärligt och uppriktigt hedra minnet av en släkting eller vän som omkommit. Man gör det inte för nyfikna läsare. Man gör det för att visa sin kärlek och sorg. För att man vill minnas.

Kanske man gärna blundar för olyckor för att ens egen dödsångest väcks.

Saknad är något alla känner ibland. Måste väl erkänna att jag saknar Jan lite grann, även om tåget gick för ungefär fyra timmar sedan. Lite fånigt att sakna honom redan, men jag gör det säkert lite mer inom några dagar. Men det är en annan sak. Han är i stort sätt borta ett år, men han har ju inte dragit ut i krig precis. Han kommer ju hem emellanåt också.
Kan inte föreställa mig den saknad de anhöriga måste känna efter sin sons, sin brors, sin kusins, sin väns död. Saknad känns som ett stort tomrum inuti. Men mitt tomrum kommer att fyllas ut igen inom en snar framtid, medan det tomrum den omkomnes anhöriga känner inte kommer att fyllas ut på länge. Inte förrän de träffas igen.

Minnesstunden avslutades med Carola.
"Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand."
Jag vet inte riktigt vad man borde säga till en sörjande. Beklaga sorgen, visa medlidande. I detta fall är det svårt eftersom jag inte vet vem jag borde vända mig till. Men skulle jag säga något, kanske jag skulle säga något lugnande. Ni kommer att ses igen.

Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu men färdas dit.
Psalm 432