Gå i kloster

Höstmörkret har lagt sig, regnet öser ner och vinden viner i träden. En svart gestalt rör sig längs den leriga sandvägen som verkar spolas bort av regnet. Han lindar kappan tätare om sig och lyfter upp huvan för blåsten. Han kommer fram till klostrets murar och ser upp på den tjocka porten. Han lyfter handen och bultar på dörren. Han väntar en stund, ser sig oroligt om och knackar på igen. Till slut öppnas porten och han stiger in i värmen. In i det som kommer att vara hans hem för resten av livet. Är han säker på att han vill det?
Varifrån kommer han och vart är han på väg? Varför kommer han? Vad har fått honom att lämna allt bakom sig? Letar han efter något? Flyr han undan något? Vill han uppleva tystnaden, för att kunna höra sina egna tankar igen? Söker han sig närmare Gud?

Ungefär denna var min bild av klostret, en kall och mörk inhägnad dit förvirrade människor som söker något kommer, för att finna frid och rum för tanke. Efter besöket i Valamo munkkloster fick jag ändra min uppfattning, i alla fall angående hur det ser ut i ett kloster.
På torsdagen åkte vi iväg med ett gäng från Brändö och Lärkan till Valamo för att besöka klostret där. Det var mörkt och kallt när vi kom fram, ett härligt vinterväder. Som det brukar vara på läger, inledde vi med middag, för att sedan genast gå iväg till kvällsgudstjänsten. Jag imponerades av den vita, vackert upplysta kyrkan i centrum av klosterområdet, och jag spärrade nog upp ögonen när jag kom in. Mässan hade börjat, och en munk eller präst eller vad det nu var, stod med ryggen åt i svart kåpa och mässade. Tyst ställde vi oss på det blanka golvet som taket speglade sig i, på den vänstra sidan eftersom det visade sig att kvinnorna skulle stå där. Och där stod vi, en och en halv timme, och lyssnade på samma monotona mässande och iakktog när munkarna emellanåt bytte plats och gick omkring med rökelse och försvann bakom altaret, dit bara de får gå. Det var annorlunda. Så mycket som skiljde sig från det jag är van vid. Ikoner, ljus, rökelse, ingen musik, ingen predikan utan bara mässande, prästen som stod med ryggen åt församlingen... Fick inte egentligen ett så bra intryck av det hela, förutom att det var väldigt vackert inuti kyrkan. Det
att måsta stå störde mig inte så mycket. Det jag förundrades över var hur budskapet fördes fram. Samma böner upprepades åtminstone fem gånger, man begrep inte riktigt vad han sade för allt mumlande och det tog en minut för mig att inse att det var finska han talade. På något sätt fick jag intrycket att bönderna och ramsorna som lästes upp var betydelselösa, något som de läser innantill och som är obligatoriskt, inte något som verkligen kommer från hjärtat.
Det som också störde mig var att prästen stod med ryggen åt. Jag fick senare veta att det är så för att prästen är en i församlingen och att de alla vänder sig och ber åt samma håll, mot altaret. Kanske en bra tanke, men det skapade inte samma gemenskap som då prästen står och talar till församlingen.
Efter en och en halv timme började vi tröttna, och då var det inte ännu heller slut. Vi slank ut i alla fall. Vi hade kvällsprogram med lekar och spel på kvällen och sedan tog dagen slut.

Den som ville fick gå till morgongudstjänsten klockan sex dagen därpå, men jag stod över och sov i stället. Så inspirerande hade det ändå inte varit föregående kväll.
Efter morgonmålet fick vi en föreläsning om den ortodoxa tron. Vi fick veta att traditioner och sakramenten är viktiga och att Bibeln är central. Den ortodoxa kyrkan anser att den är originalet, den enda rätta kyrkan efter splittringen 1054, eftersom ingenting har förändrats sedan dess. Inga förändrigar, inga intryck av någon som hette Luther... Den ortodoxe strävar efter att bli mer lik Gud. Theosis kallar de det. Först skall man komma över de värdsliga behoven och frestelserna, som mat, pengar och annat materiellt som kan verka som avgudar. Sedan blir man liksom upplyst och inser att det finns viktigare saker än det, och man kan börja behärska farliga känslor som ärelystnad, stolthet och avundsjuka, och därefter kan man börja sträva till att bli mer lik Gud. Kanske är denna strävan något som får folk att vilja gå i kloster, att ge denna strävan en bättre chans...
Efter detta fick vi höra en kanske mer intressant föreläsning om ikoner. Med tanke på hur mycket ikoner det finns i klostret hade jag svårt att tro honom när han sade att det inte är obligatoriskt. Men eftersom det inte står i Bibeln är det inte ett måste att ha ikoner. Ikonerna vill visa att Jesus var sann, att han varit här på jorden och var av kött och blod precis som vi. De målar inte direkt Gud, eftersom ingen har sett honom. Däremot avbildar de Gud genom att måla Jesus. Jag kan inte komma ihåg vilket bibelställe det var, men någonstans säger Jesus ungefär att den som har sett mig har också sett min far. Så i princip avbildar de Gud indirekt...
Visst är ikonerna vackra, och de är fulla av symboler som en oerfaren och utomstående har svårt att förstå. De målar även helgon, och ibland tillber de Gud via helgonen, eftersom de kanske har bättre och mer äkta kontakt med Gud. Allt det här är svårt att förstå, men intressant att höra dem motivera varför de gör på detta annorlunda och "riktiga" sätt.
En intressant förklaring till att kvinnopräster inte är tillåtna är denna. Jesus var Guds avbild på jorden. Det är ingen slump att han blev en pojke. Prästen är en slags bild av Jesus, och måste ju därför vara man.

Visst är det svårt att på så kort tid förstå sig på en annan slags inriktning, det behövs nog mer för att lära sig allt. En lite lättare och friare variant av föreläsningarna var frågestunden med fader Johannes. Han var ganska lustig, inte alls sträng, tystlåten och allvarlig som jag trott, han skojade nog precis som vem som helst. Vi frågade honom om livet på klostret och fick veta att de flesta kommer efter 30 fyllda, att man är fri att gå egentligen när man vill, att munkarna arbetar i klostret med översättning av texter eller jordbruk och sådant för att driva stället. Det som så klart intresserade oss mest var valet att leva i celibat. Är det inte meningen att vi skall föröka oss? Han svarade att det är klart att vi skall föröka oss och att det absolut inte är meningen att alla borde gå i kloster. Den som väljer det gör det för att välja Gud framom allt annat, för att bara kunna koncentrera sig på honom. Det valet förbryllade nog de flesta av oss...
Vi fick efter det en rundvandring på området. Det snöade och blåste så det hade nästan varit bättre att fortsätta den abrupt avslutade frågestunden i stället, men jag kan bara tänka mig hur vackert där är på sommaren.

Blev jag klokare av resan? Visst lärde jag mig en del, förstod kanske lite bättre deras tankegång. Och jag insåg nog att de tror på samma Gud som vi, en allsmäktig, älskande och förlåtande Gud. De tror bara lite på ett annat sätt, och det kändes nog lite främmande.
En av våra religionslärare hade en tanke om att hela världens väg till Gud kan beskrivas som ett berg. Alla klättrar upp för berget på olika sidor, gör på olika sätt och har olika ritualer men till slut når vi ändå samma topp. Man kunde ju hoppas att det är så.

Visst förstår jag att någon vill gå i kloster, om än bara för en tid. Det finns tid för tanke, man slipper allt vardagligt stök och buller så man för en gångs skull kan höra sina egna tankar. Lite synd att det inte finns ett sådant ställe för lutheraner, ett ställe man kan söka sig för att få lugn och ro. Fast kanske det inte behövs... Vi har ju varandra, en härlig kristen gemenskap. Kanske man inte behöver vara för sig själv för att hitta Gud.
Vilken tur att vi blev inspirerade av någon Luther...

Ha det så bra.