Ingenting är oförlåtligt?

Staffan var en stalledräng... Det sjöng vi för min bror idag på hans namnsdag, han blev sur.
Annandag jul- det betyder sista dagen av julfirande, och idag var det kalas hemma hos oss tillsammans med släkten från pappas sida. Puh, nu vill jag inte se julmat igen på ett år.
Tänk så länge man väntade på julen, och nu är den förbi. Lovet fortsätter ju såklart och mycket roligt finns ännu framför, men ändå. Till och med julsångerna börjar man tröttna på. Och otroligt nog chokladen också. Jul är det väl ändå ända till trettondan, eller tills granen inte har några barr kvar.

Jag har, till somligas fasa, följt med den finlandssvenska dramaserien Isabella, och såg den tredje och sista delen i morse. Jag fann det egentligen riktigt intressant, trots all omoral. Serien handlade om en präst, Isabella, som kommer till sin hemstad efter att har varit borta för att studera och arbeta en längre tid. Det är svårt för henne att komma tillbaka med tanke på hemska barndomsupplevelser, och det blir inte lättare av att hon blir kär i sin bästa väns man. Svek, självmord och äktenskapsbrott... Jag lät det inte påverka mig särskilt mycket. Drama till den milda grad. Inte var det någon förstaklassens dramaserie inte, men den väckte nog lite tankar.
"Ingenting är oförlåtligt." Så sade en man i serien med bl.a. alkoholproblem och som senare tog livet av sig.
Är det så? Att ingenting är oförlåtligt? Förlåter Gud verkligen allt? Kan man göra vad som helst och sedan bli förlåten, så länge man ber om förlåtelse och verkligen ångrar det? Finns det inte något man kan göra för att Gud skall skall förkasta en? När går det för långt?
Gud är god. Men tolererar han allt?

I övrigt var det kanske lite uppskakande att se hur en präst så där bara begår äktenskapsbrott (knycker sin bästis man). Men det är väl så att även präster är människor, att de också gör misstag och fel som man inte borde. Det var kanske ett budskap serien hade (om det fanns ett)- att vem som helst kan fela, och att vem som helst kan bli förlåten. Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt...
Som de flesta tv-serier var detta snarare underhållning än nytta, men en bra sak sade faktiskt Isabella i en predikan:
"Gud finns i den kärlek vi känner för varann."
Visst finns han det.

Så småningom är det dags att börja packa. Skall upp till Österbotten i morgon och fira dagarna före nyår. Det skall bli kul, får träffa både mer och mindre bekanta och säkert får jag lära känna några nya också.
Det är mitt första kristna läger, förutom skribalägren, så det skall bli kul att uppleva. Hoppas jag får något ut av det, och att det inte finns någon skinka kvar i Kokkola.

God fortsättning.