Bekännelser

Jag undrar om man någonsin kan få veta precis allt om en annan person.
När kommer man till den punkt då man känner en människa utan och innan? Har svårt att tro att man någonsin kan få veta allt, eftersom det ibland kan vara svårt att känna sig själv. Hur som helst, man kan åtminstone alltid lära sig något nytt om andra. Och det skall ni få nu- för här kommer något ni knappast vetat tidigare om mig.

I moddan fick vi till uppgift att läsa om en barnbok man har gillat då man var liten, en som man antingen läste själv eller som var en populär högläsningsbok hemma. Det lästes mycket hemma hos oss, godnattsagor var ett måste, och förutom bilderböcker som lästes om och om igen var det nog Astrid Lindgrens böcker jag gillade mest. Dessutom kom de ju på TV också, så jag kan historierna utantill. Jag hade många böcker att välja mellan, och beslöt mig till slut för att läsa Emil i Lönneberga. Varför? Jo, han påverkade mig mer än man kan tro!
Emil var en stor förebild då jag var vid fem års åldern. Han var påhittig och innerst inne snäll och omtänksam, och framför allt hittade han på alla möjliga hyss. Det skulle jag såklart också göra, vilket ledde till att jag satte upp fällor och busade med lillebror. Dessutom satt jag i "Snickarboden" (vedlidret på lande) och täljde vedklabbar till något som skulle likna trägubbar. De blev nog aldrig lika fina som Emils. I och med att jag har två bröder kanske man kan säga att jag var ett slag av pojkflicka då jag var liten. Har aldrig egentligen lekt så mycket med dockor, och i de flesta lekar hade jag en pojkroll. Jättetuff var jag i alla fall då jag gjorde hyss precis som Emil.
Här kommer bekännelsen- jag har minsann haft en mysse också! Hade Emil en så skulle jag också ha en! Och den skulle jag ha på mig när jag sov! "Ja vill ha mi mysse", bekräftade jag precis som Emil, och en tid sov jag med en illande ljusröd skärmmössa på huvudet. Inte nog med det- jag lyckades få pappa att göra en bysse åt mig också, ett trägevär som han sågade ut ur en planka. Så både mysse och bysse har jag haft, precis som Emil. Jag vet inte hur länge detta varade, jag tror inte mamma gillade att jag hade mössan på mig i sängen.
Det är inte bara Emil som fått mina fantasier att flyga. Jag har önskat mig en häst och en apa i julklapp någon gång för att kunna vara som Pippi, jag har drömt om att gå på luffen som Rasmus, jag har sprungit omkring i vår egen Mattisskog på lande och lekt rövardotter och rott omkring utanför vår brygga och visslat precis som de gör i Vi på Saltkråkan. "Nu ska du höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom..."

Det jag märkte då jag läste Emil här för ett par dagar sedan, var att jag fortfarande minns repliker ut TV- serierna. Då jag läste kunde jag precis höra hur Lina skadeglatt säger "Vad var det jag sa" och hur Emil på renaste småländska säger "Anners hör man ju inte att de ä söppe". Jag tittade mycket på alla de serier som gjorts av Astrid Lindgrens sagor, och jag snappade upp rikssvenskan och talade som de gör på film då jag lekte.

Skratta hur mycket ni vill åt mig, jag skäms inte så mycket. Barn leker och har livlig fantasi, och jag är tacksam för att det lästes i vårt hus redan då jag var liten. Det har i alla fall satt fart på min fantasi... :)
Nu vet du en sak till om mig. Säg till när du tror dig veta allt.