Det jag inte vill

Rör man sig i Helsingfors centrum, eller varför inte någon annanstans, ser man alkoholister på bänkar, i hörn, på marken, ja lite överallt. Med flaskan i handen vinglar de fram och sluddrar något obegripligt och tigger pengar till bussbiljett eller kanske dagens sup. Och man tänker "skaffa ett liv", "eget fel att det har slutat så här" och "kom inte nära mig, jag har inget att ge". Tyvärr är det en vanlig syn i vårt land.
I dagens Husis finns ett reportage, där reportrarna har följt med den hemlöse alkoholisten Tomppa en dag, för att se hur de klarar av dagen. Det är förfärligt kallt ute den här tiden om året och man kan nog fråga sig hur det är möjligt att klara sig utan tak över huvud och varma kläder. Klarar sig gör de flesta i alla fall. De söker sig in i köpcentren, i tunnlar och i metrostationer, de åker spårvagn och övernattar på en madrass i någon vrå eller hemma hos en kompis som fortfarande har lägenheten i behåll.
Så här var det väl inte tänkt? Men ändå blev det bara så. Tomppa söp upp sitt företag, och jag kan tänka mig att andra hemlösa alkoholmissbrukare har sin egen tragiska historia. Och ingen är på gatan frivilligt.
"Så här ser det ut. Det är så här vi lever. Vi är som djur, sidu. Det här är ju inte ett liv för en människa", säger Tomppa. Nej, det är det inte. Varför lever de på det sättet då? "Ryck upp er och sitt inte där och tigg", tänker man när man går förbi. Det vet de lika bra som vi andra. De vet att de borde göra något, att det här inte är något man lever ett lyckligt liv på. De vet att det är deras eget fel, men av en eller annan orsak går det bara inte att börja om. Det kanske inte finns något att återvända till. "Ska jag hitta den skyldiga så går jag in där på toaletten och tittar mig i spegeln och där står han. Ingen annan är skyldig och ingen annan kan göra något åt det." De skyller i alla fall på sig själva...
Det som i artikeln gladde mig är att de flesta verkar se positivt på det liv de har, och gemenskapen bland gubbarna är bra. De hjälper varandra, värmer varandra, bjuder på en sup då någon är utan... "Vi är så helvetes älskande och gråtande. Vi förstår andras lidanden på ett helt annat sätt en de som vuxit upp i en bomullshög." De lider verkligen tillsammans, och trots att jag ibland också tycker lite synd om dem, kan jag knappast föreställa mig livet utanför min bomullshög.

Ibland funderar jag på varför en del lyckas i livet och får leva ett gott liv utan större svårigheter och lidanden, medan andra slutar på gatan. Alla har ju en plats i livet, det finns en mening med att man finns. Men det där kan väl inte ha varit meningen? Någonstans har det gått fel.
Tänk om det går fel för mig också?

För att inte sluta på en parkbänk, borde jag kanske hitta det som är en del av meningen med mitt liv. Vad vill jag göra när jag blir stor (dvs om några månader)?
Har haft en lång lista på det som intresserar mig, och jag har redan ratat några idéer, vilket gör det lite enklare: Jag skall inte bli jurist.
Det som för tillfället intresserar mig är psykologi och språk. Svenska är trevligt, och Nordiska språk och litteratur på Uni är kanske lite lockande. Psykologin är himla svår att komma in på, men det är väl värt ett försök. En ny grej som kunde vara kul att studera logopedi. Och bli talterapeut. För min del skulle det innebära Åbo. "Bli lärare" har jag hört ett antal gånger från olika håll. Tjaa... Varför inte? Men vilket ämne? Suck!
Jag tror jag vet vad mitt problem är. Helt enkelt det att jag inte vet vad jag vill. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Och det svåraste är att jag inte kan se vart jag går om tio år då jag föreställer mig själv gå till jobbet. Min arbetsresa slutar alltid vid ytterdörren. Det värsta är att jag länge bara har väntat på att jag skall komma på vad jag vill bli, att någon inre eller yttre röst skulle berätta det för mig. Det hade varit så mycket enklare om det fungerade på det sättet.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag vill göra något av mitt liv. Jag vill inte kasta bort det jag fått och göra sällskap med någon gubbe på Malms tågstation.
Hurra, något vet jag åtminstone säkert...
Kunde inte vara mer förvirrad.