Lööv is in the air

"Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött."
1 Mos 2:24.
Det var ett bibelställe som togs upp jag vet inte hur många gånger under veckoslutet. Antar att det var därför det fastnade.
Tro, sex och kärlek- veckoslutet lockade till mångas förvåning och glädje en hel del ungdomar från olika håll i landet. Det blev ett veckoslut med en bra gemenskap, fina föreläsningar, sång och fotboll. Och framför allt flera tankeväckare. Jag blev tillfrågad om jag måste tänka över de saker jag hör innan jag kan godkänna informationen och ta den till mig. Den här gången var det definitivt så. Men efter att ha sett över allt det jag hört, tänkt efter och begrundat det, har jag nog med lätthet kunnat ta emot det som sagts, lärt mig något nytt och nyttigt, fått en del saker bekräftade och tack vare föredragen kunnat ändra min åsikt beträffande vissa saker.

Den första frågan som kom upp var "Varför sällskapar man?" Bra fråga.
För att det är "kiva"? Javisst... Men jag tror inte det är den enda orsaken.
För att finna sin livspartner, var ett svar som kom upp. Det var egentligen ett rätt så bra svar, utan att sällskapa antar jag att man inte lyckas hitta den man vill leva tillsamman med resten av sitt liv.
Det bästa svaret var ändå "för att man behöver någon man kan dela glädje och sorg med."
Människor behöver andra människor, så är det bara. Och en människa behöver en annan människa att älska och som älskar en. Man behöver någon att dela allting med, och förutom att det är ett behov, är det också Guds plan.

Ämnet "att gifta sig" kom upp i så gott som alla föredrag. Vad innebär det egentligen och varför är det bättre än att vara sambo?
När man gifter sig svär man varandra evig trohet, och man binder sig till varandra, ett band som är svårt att lösa upp. I samboförhållanden är man inte lika bunden till varandra, inte lika fast. "Bakdörren är alltid öppen", vilket den inte längre är i ett äktenskap. Jag tror det är det som lockar allt fler människor till att välja samboförhållanden i stället för äktenskap. För tänk om man efter en tid inser att man inte alls kan leva med sin partner, att det helt enkelt inte fungerar? Då är det inte lika svårt att bara gå sin väg.
Varför oroar man sig? För att man inte vet om personen man bor ihop med är den rätta? Och hur skall man veta att den man sällskapar med är den rätta? Den man vill leva tillsammans med resten av livet? Tänk om man inte hittar den rätta? Det gör man visst, lugnade en av talarna. För det första kan man be om hjälp, låta Gud leda en på rätt väg och ge tecken på vem som är rätt för en. Och jag tror att man känner det på sig i alla fall... Men jag förstår nog på ett sätt dem som tycker att samboförhållanden är bättre, för att välja livspartner är ändå ett av de största besluten man fattar i livet.
Föredragen fick mig ändå att ändra min åsikt om bland annat samboende. Eller i alla fall ser jag kanske på det ur ett annat perspektiv.
Valet av partner och det att man verkligen vet att man hittat den rätta är en slags process. Mannu förklarade det utmärkt med hjälp av en bild, en triangel vars knutpunkter är kärlek, äktenskap och sex, där äktenskap- och sexpunkten nås samtidigt.
Vägen dit är lång, det behövs tid att lära känna varandra, låta ansvaret, troheten och ömheten växa och mogna. Jag tror att man bara behöver ge processen tid och inte ha så bråttom. Det är kanske det samboende har för bråttom med...

Varför vänta med sex tills äktenskapet? Det lyckades Mannu också motivera bra. Fick tidigare tankar bekräftade med hjälp av bra exempel och några bibelställen, och en vacker tanke som lyftes fram om varför man skall vänta, var att det är något man delar med en enda person, med den man verkligen älskar.

En sak jag har tänkt på mycket angår just det att "hitta den rätta", att det verkligen finns en rätt för just mig. Gud har en plan. Det är inte en slump att jag finns. Så jag antar att det ingår i planen att Gud har skapat just precis den som är rätt för mig. Och att det ingår i planen att jag också kommer att hitta honom (om jag inte redan har gjort det).

För tillfället är mitt huvud fullproppat med tankar, huller om buller, och det är lite svårt att reda ut allt på en gång (vilket säkert märks på detta flummande). Jag kan i alla fall säga att jag fått en hel del ny kunskap, fått saker och ting bekräftade och en del åsikterändrade. Det var ett mist sagt givande veckoslut, och jag tror inte mina funderingar tar slut här. Det här är ett ämne, som någon sade, som inte egentligen annars diskuteras inom församlingen, så det kom nog väl till pass. Säkert är detta ett ämne som kan diskuteras med vänner och eventuellt ännu närmare relaterade.

Ännu en kommentar till varför man sällskapar. "För att det är kiva" är egentligen ett bra svar. Talar man om det så där psykologiskt, så stärker sällskapandet ens jagbild, och självförtroendet förbättras. Visst är det kiva att veta att någon tycker om en :)