Det jag trodde skulle vara för alltid...

Nu är det slut. Finito. Aldrig kommer det att bli riktigt detsamma igen.
Efter sju år i samma lag, med samma tränare och till en del med samma vänner tog denna era slut igår i samband med seriens sista match. Och en sju års dröm om medalj i FM- serien gick i kras.
På söndagen hade vi vår sista match i Vasa, mot FC Sport som redan innan matchen ledde serien. Mycket stod på spel- för Sports del gällde det att vinna för att ta hem guldet, för oss var det en bronspeng som vi alla drömde om.
Motivationen och inställningen var det inget fel på, tvärtom. Vi kämpade in i det sista, och vi spelade en av våra bästa matcher under den här säsongen. Vi ledde 1-0 fram till tre minuter innan slutsignalen. Sen kom ögonblicket jag inte glömmer i första taget- ett skott rakt mot stolpen som till slut träffar nätet.
Känsla av otillräcklighet och förtvivlan.
Lite in på övertid kom det andra bakslaget. Allt var förlorat.
Slutsignalen. Känsla av att falla. Tomhet, ihålighet. Som om jag aldrig mer skulle bli glad.
Det var en rätt vemodig stämning i bussen på väg hem. Grät tillsammans, talade om saken, försökte trösta varann. Men ändå var det svårt att hålla sig för gråt.
Det var inte förlusten i sig som tyngde mest. För min egen del spelade jag en toppenmatch och kan nog se mig i spegeln utan att skämmas. Skulle det har varit en match utan större betydelse hade jag varit glad i alla fall. Men när jag började spela för 7 år sedan sattes redan några mål upp. Först gällde det att stiga till FM- serien. Sedan var den stora frågan om det var realistiskt att ta medalj år 2006. Visst var det realistiskt. Vi var tre minuter från att lyckas.
Nej det jag sörjer mest över är att laget splittras. De flesta är för gamla för att spela i B-FM, en del slutar helt och hållet och de yngsta fortsätter i princip som förut.
För min del gäller det att välja lag. Just nu verkar PK35 vara det som gäller, en stor del av mitt nuvarande lag är på väg dit och det skulle vara nästan som förr. PK spelar i Div.2 nu, och vårt mål skulle vara att lyfta det till 1a och småningom till FM serien. Det kommer att innebära en ny start med nya mål. Kanske det är det bästa för mig just nu. Starta om från början. Kanske början på en ny era...
Den jag tycker mest synd om är vår tränare. Jag vet ingen annan som brinner för fotbollen som han gör. Det är det han lever för, och jag vet att han inte kommer att kunna hålla sig borta även om han säger att han slutar med tränandet. Han har gjort ett stort intryck på mig, han har alltid ställt upp med skjutsar till träningar och alltid varit helhjärtat med i allt det vi gör. Det hade varit ett så perfekt slut för honom och oss, ett minne för livet. Men allt går inte som man vill här i livet, och trots detta snöpliga slut har vi många fina minnen att dela. Resor till Florida, Holland och Spanien, Hesacup segrar över nästan oslagbara lag och den gången vi steg till FM. Sprudlande glädje och lyckorus, motgångar och tunga förluster. Men allt det är gemensamma uppleveser och jag tror de här sju åren inte kommer att glömmas i första taget.
Känslor är svåra att beskriva i ord.
Småningom kommer jag nog över förlusten och kan börja inse det faktum att det kommer att bli annorlunda. Lyckligtvis har jag nu ett par veckor ledigt från allt som har med fotboll att göra, så jag hinner i lugn och ro fundera på vad jag egentligen vill.

Vad skall jag nu göra? Har minst två veckor utan träningar. Kommer att få fnatt om jag inte har något program hela tiden. Men trots det är det bra med paus. Här är några positiva sidor med att säsongen är över, bara så detta inlägg inte blir alltför deppigt.
1. får ägna mig åt idrott när jag vill, med vem jag vill och i vilken form jag vill
2. jag har mer tid åt vänner
3. jag får glömma stressen med matcher och sådant, och kanske sedan kan uppskatta fotbollens skönhet igen om en tid
4. jag kan ha långa naglar

Mitt tröstätande slutar idag, nu börjar min "vilopaus", d.v.s. hysteriskt idrottande på annat sätt. Stoppa mig när det går för långt.
Ha det bra!