Lost and found

Bön lönar sig. Det gör livet lättare.

Filosoferingsivern väcktes idag i samband med en diskussion och en bra predikan. Om jag kunde ändra något i mitt liv, skulle jag då göra det eller är jag nöjd med min situation idag?

Om jag hade valt att inte börja spela fotboll hade jag kanske blivit gymnast, eller kanske hade jag lagt av med idrotten helt och hållet och valt att börja spela något instrument i stället. Om jag hade valt ett annat gymnasium eller en yrkesskola, skulle jag inte ha samma vänner jag har nu. Valet av realämnen, och därmed inriktning, kunde ha sett annorlunda ut. Om jag inte hade blivit hjälpledare skulle jag inte ha lärt känna församlingens ungdomar, och om jag hade fattat andra beslut i mitt väldigt hetsiga dejtingliv hade jag inte funnit den person jag nu anser vara rätt för mig. Jag skulle helt enkelt inte vara jag om jag hade gjort annorlunda i de valsituationer som kommit emot i mitt liv. Kanske skulle jag vara en musikalisk fritänkande filosof med rastat hår och pojkvänner som byter plats på löpande band. Bara mitt namn skulle vara detsamma.
Nej, när det gäller stora, avgörande val ångrar jag ingenting.
Visst har jag många gånger sagt och gjort sådant jag ångrar (sårat någon, ljugit eller haft sönder prydnader), men gjort är gjort och det är sådant som gör mig till den människa jag är.

Jag vill inte tro att alla dessa val jag gjort som tagit mig hit jag är idag är en slump. Hellre tror jag att det är meningen att jag är den jag är och att jag valt rätt utan att direkt vara medveten om det. Utan att jag har bett om det, har någon lett mig rätt.
För ett par år sedan var jag väldigt vilse. Jag hade ingen aning om min framtid, jag hade en ständigt gnagande oro inom mig och jag trodde jag var förlorad för att jag inte hade en pojkvän liksom alla andra (värsta tonårskrisen, suck...). Jag var en ensam liten båt mitt ute på öppet hav mitt i natten utan en aning om riktning, och med land lika långt borta oberoende vädersträck.
Nu då? Visst har jag fortfarande stora val framför mig, avgörande prov och samma oroskänsla som dyker upp nu och då. Skillnaden är att jag vet vart jag kan vända mig, och be om hjälp och ledning. Jag är samma lilla båt mitt ute i ingenting, men nu har jag en fyr att orientera mig efter, ett ljus att följa när jag kört vilse.

Tills dess jag började söka Gud var det han som sökte mig. Han talade med mig, berättade vad jag skulle göra. Jag lyssnade inte medvetet, sökte inte självmant. Nu börjar det svänga, jag blir den som aktivt söker, som vill höra och som vill följa ljuset.