Räknade dagar

Ända sedan studierna började i höstas har jag på någon medvetandenivå hela tiden levt i framtiden. Visst har jag ju efter bästa förmåga fokuserat på min situation och tagit dagen som den kommit, men ofta har mina tankar svävat iväg mot skolårets slut. Min plan var från början att studera mitt första år vid ÅA, för att sedan med lite kunskap kunna ta mig in och börja vid Helsingfors Universitet. Och många gånger har jag funderat på den dag då jag kan börja koncentrera mig på inträdesförhörsläsningen.
Idag slog det mig att jag är här nu. Mina dagar i Åbo för läsåret är räknade, och jag kan räkna dem på mina fingrar. Eftersom jag kommer att vara en vecka på dagis för att lyssna på barn och därmed vara i Helsingfors, och eftersom mina föreläsningar är slut före valborg, har jag tio dagar obligatorisk åbovistelse kvar.
Jag vet inte riktigt hur jag skall möta det, då det inte längre är fantasi. Skall jag vara glad och nöjd eller skall jag känna vemod och saknad? I mina tankar har det alltid varit en lättnad att få komma hem och stanna där, och speciellt under de dagar jag varit nedstämd eller haft hemlängtan av en eller annan orsak har jag nog sett framemot årets slut. Jag gjorde misstaget att skaffa vänner och börja trivas. Nu är det plötsligt svårt att ge upp det jag har. Tänk om jag inte kommer tillbaka.
Om jag tänkte objektivt skulle jag gärna stanna i Åbo. Men: "The heart has reasons that reason does not understand" (Jacues Benigne Bossuel). Följer därmed prinsessan Dianas råd och gör det hjärtat talar om för mig att göra.
Jag litar fortfarande på att Gud vet vad som är bäst, och att han visar mig vägen. Oberoende var jag fortsätter studierna är det det rätta. Ids inte grubbla desto mer.
Det enda jag inte kan sluta förundra mig över är vart januari, februari och mars tog vägen?