Liv

Nu börjar lugnet lägga sig. Både i min omgivning och inuti mig. Sedan fredagen har jag uppspelt och lycklig svävat på små rosa moln, tagit emot glada gratulationer och om och omigen fått berätta hur det kommer sig att jag plötsligt har en ring på vänster ringfinger.
För en vecka sedan somnade jag glad efter en trevlig dag och full av förväntan inför en mer speciell dag. Och visst var det ju en speciell dag, en dag som inte bara påverkade nuet utan hela min framtid. "Lottovoitto", för att citera, och visst känns det så.
Jag har inte lett så mycket under ett veckoslut som jag gjorde. Det gick upp för mig att jag är otroligt lyckligt lottad, tacksam för det. Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna det.
Känner att jag lever. Och att jag vill leva. Och att jag vill göra något av mitt liv.
Även om jag har en överdrivet stressig period på tre veckor framöver som jag antagligen kommer att få magsår av, känner jag mig bara glad. Väntar på alla veckoslut, på alla skojiga händelser, lediga dagar och veckor. Väntar på jullovet, på julfirandet, skinka... Mest av allt väntar jag på livet. Undrar när det börjar. Eller om det redan har börjat.

Glöm inte att leva, min vän. Dagen som gick kommer aldrig igen.

Kom ihåg dem som omkom i skottdramat i Tusby. Be för alla anhöriga.