Kära farmor

Ida Marita Skult
23.12.1918-4.10.2010

Idag tog jag farväl av dej, farmor.
Det är med djup saknad och stor glädje jag får ta avsked. Jag inser nu att du inte längre finns, annat än i mitt minne. Därifrån försvinner du nog inte så lätt.
Det var en fin begravning, ska du veta. Du är lycklig, du som har så många som ville hedra ditt minne idag. Du har betytt mycket för många, du har satt spår i mångas liv. Vi var där allihopa, vi som brukar samlas till diverse kalas. Dina barn. Din familj. Det viktigaste.
Årets första snö singlade sakta ner under seremonin. Psalm 391 fyllde kyrkan.
För mig har du allid varit gammal. Alltid varit farmor. Alltid funnits, och nu märker jag vilket tomrum du lämnar efter dig. Det tomrummet kan jag nu bara fylla med minnet av dig.
Jag kommer att minnas dig för den du var, kommer att ha minnen från olika situationer där du finns med. Speciellt de tillfällen då vi alla har varit samlade, du, dina barn med familjer. Dagen före julafton samlades vi alla hos dig för att fira din födelsedag. Vi klädde granen, och du var alltid noga med att de danska flaggorna skulle upp. Sedan drack vi kaffe och åt sju sorters kakor.
Vi fick höja på rösten ordentligt då du inte hörde, och vi hade roligt på din bekostnad när din hörapparat tjöt.
Du var omtänksam, varm, vis och söt.
Du var konstnär, du var historieberättare, släktforskare. Du berättade många gånger om dina resor med din pappa sjökaptenen, och du berättade gärna för oss om våra förfäder.
Traditioner finns till för att hållas fast vid. Du målade påskägg åt oss varje år. De skulle gömmas för att sedan hittas. Namnsdagsbarnet fick en chokladplatta. Det fick också den som klippte gräset på Arvika.
Arvika var dig kärt, och jag har en del sommarminnen därifrån. Jag har suttit i lilla stugan och målat vackra konstverk, har klättrat upp i klätterträdet så högt att du en gång blev riktigt arg, du brukade bjuda på köttfärslimpa med plommon i, och så hade du alltid choklad i den där bruna skålen. I trädgården bjöd du på äppelbakelser och saft som var så sur så vi fick sätta sockerbitar i den. Ännu sommaren för ett år sedan stapplade du envist omkring i trädgården och grävde i blomrabatterna. Arvika höll dig vid liv.

Du tog hand om oss, du höll oss ihop. I kyrkan idag insåg jag hur stolt du kan vara över ditt liv. Stolt över dina barn, din familj. Och jag blev lycklig och lugn när pappa berättade att du innan du dog hade sagt att du nog har haft ett bra liv. Jag är tacksam för att du fick vara en del av mitt liv.

Idag insåg jag att du är borta. Jag sörjer dig, men jag kan med frid låta dig bli till ett minne. Jag tror att du hade frid med dig själv, att du gärna hade stannat kvar för att se hur det går med oss, men att du ändå nöjd och belåten med det liv du har fått leva. Jag fick aldrig veta om du trodde på ett liv efter detta, men kanske ses vi därhemma.

När vi kom hem idag kunde jag inte låta bli att kolla vårt godisskafferi. Vi är inte särskilt snabba när det gäller att äta godsaker, och jag hade ett minne av att vi fortfarande hade mignonägg kvar från påsken. Det var precis som jag hade hoppats. Ett av äggen var det som du hade målat till mig förra påsken. Det står Freja på det, och du har målat en röd höna. Då vällde tårarna fram.
Vad är inte mer passande idag, än att äta påskägg i slutet av oktober? Till minne av dig.

Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.