Bibeln som rättfärdighetssnöre

Jag följde Bibelläsningsplanen och läste igenom Bibeln på ett år. Minus en vecka eller så, för jag var så himla duktig. Duktig? Var målet med projektet att vara duktig? För mig blev det till sist så, och därmed var resultatet av kampanjen en flopp. Jag skulle inte rekommendera planen för någon, för i det stora hela är min erfarenhet negativ. Huj, så ärlig jag är, men i det här fallet har jag inte samvete nog att säga att jag tycker att jag har lyckats.

En del positiva saker fann jag nog i att läsa Bibeln systematiskt. För det första ger det en helhetsbild över vad som finns i boken, och att en gång ha läst allt ger en ganska bra översikt. Hur mycket som har fastnat är en annan sak. Regelbundenheten gav mig också rutiner. Jag tvingade mig själv att läsa varje dag, och rutiner är ju bra. Dessutom fick jag ju nog någonting ut av att läsa, så gott som varje gång fick jag ett ord som på något sätt talade till mig eller gav en aha-upplevelse.

Tyvärr kan regelbundenhet, rutiner, tidspress och kryss i rutan väcka den där lilla prestationsfixeringen och tävlingsinriktningen som finns åtminstone hos mig. Det gick rätt så bra i början då motivationen var hög och syftet med planen var klar, men småningom skyndade jag mig igenom dagens kapitel för att få kryssa av att jag har läst. Motivationen sjönk i takt med att de mindre intressanta gamlatestamentliga böckerna kom emot, och syftet med min läsning blev allt mer oklart. Det blev så att själva läsandet och kryssandet var det centrala, inte det som stod i texten.En del morgnar lyckades jag klara av de tre kapitlena på en kvart innan jag måste rusa till bussen, och den som brukar läsa Bibeln ibland kan säkert stämma in i påståendet att det är omöjligt att inte bara tillägna sig innehållet i tre kapitel på en kvart utan i vissa fall omöjligt att traggla sig igenom textmängden på den tiden. Jag kunde lika gärna ha kryssat i dagens rutor utan att öppna Bibeln desto mer. Men det hade ju varit fusk.
Skenhelighet så det sken om det. Så kände jag mig.

Jag beundrar och avundas dem som känner sin Bibel, som har läst den flera gånger om från pärm till pärm, framlänges och baklänges och upp och ner. Som förstår, som vet och som hittar. Jag hör inte till dem, och ärligt talat har jag inte läst igenom Bibeln i sin helhet eftersom jag snarast lät blicken flyga fram över släktregister och lagar om offer eller mått på tabernakel. Och det är ju en ganska stor del av Bibeln det...

Kanske är inte alla lämpade för sådan läsning. Jag tror en del är givna förmågan att läsa och begrunda, studera, Bibeln och lära sig den. Det måste ju somliga kunna, för att kunna undervisa och utgå från det som står i Bibeln (ifall man håller den som rättesnöre...). Men att ha läst Bibeln ska inte ses en måttstock på fromhet, och det försöker jag intala mig själv. Annars går man i den fällan som jag gick- att läsningen blir en prestation och ett krav.

I år bojkottar jag Bibelläsningsplanen. Jag tror jag får mer ut av att läsa ett kapitel i taget och studera det med eftertanke i stället. Jag antar att jag inte är lämpad för att lära mig och kunna Bibeln. För mig är det nog förståelse och en förmåga att kunna tillämpa det som står där en uppgift jag har. Jag har hållit på med min nya lässtil en vecka ungefär, och redan nu märker jag att det fungerar för mig. Jag har inte läst varje dag, och när jag har glömt eller inte riktigt hunnit eller kanske inte haft lust, har jag inte tvingat mig själv att läsa ändå. När jag har läst har jag också kunnat begrunda Ordet, och det har gett mig så myckt mer än tillfredsställelsen av känslan av att vara duktig.
Jag har lugnat mig.
Kanske borde jag göra det på andra områden i livet också.
Inte heller livet är en prestation.

Frid.